söndag 26 oktober 2014

Musik för tigeröron


Comme du marbre noir brillant, la mystique de la suffisance de soi: comme s'il n'y avait qu'un dieu pour être aussi arrogant, aussi suffisant, un dieu du genre premier moteur lui-même immuable… 
Je me répète, me récapitule e me catapulte à partir de ce coeur.... 

Ett stycke ur Myggor och tigrar översatt till franska som jag snubblade över på facebook idag. 
Skönt att se sina ord på franska. Avsnittet stod i en essä, en spännande tolkning av Myggor och tigrar. 
Jag kan inte återge essän här, det är tänkbart att tiden, som påstås mogna, så småningom kommer att vara inne för en översättning. 


Det finns dokumentär poesi och poetiska dokumentärromaner! Sverige kräver kanske byråkratprosa, ledarsideprosa, journalistprosa, kändisprosa, truestoryprosa och diagnosprosa. Men det är ett missförstånd att försöka begränsa realismen (perceptionen och kognitionen) till att endast gälla det vi redan vet: avgränsa den från det profetiska, synska eller fjärrskådande; och vittneslitteratur kan självfallet vara skriven på känslans språk, den behöver rakt inte vara avmätt och pastöriserad (ett perspektiv blir för övrigt inte mer objektivt, bara för att tonfallet är ett litterärt slags "socialstyrelsen rekommenderar"). 

"En autentisk skildring". Ja. Två miljöer skådade genom ett temperament. Men inte fiktion, påhitt eller lögn. 
Men det skrämmer nog fortfarande, för vem går fram till en mordplats och stirrar på ett lik. Eller jämför en grönsakshandlare med första röraren själv orörd.

Jag behöver inte skrävla, Myggor och tigrar har så många tolkningsmöjligheter. 

Det här inlägget kanske borde ha stått i myggorochtigrarbloggen, men jag hade nog mer på hjärtat som anknöt till talesättet att tiden mognar. Men är det inte så inom journalistiken, att den är ett surkart som ruttnar?
Paranoian, detta månghövdade begrepp, framställs plötsligt som ett ideal: 
Paranoia vårt bästa försvar mot Ryssland.

Återkommer i morgon om detaljerna, då jag ska dyka ner i tidningsprosan och analysera den finske försvarsministerns reträtt från kritiken av skärgårdsoperationen, bland annat.

Till dess lite invaggande dekadens.  



56 kommentarer:

  1. Och nej, det finns ingenting som Försvarsmakten kan säga vid sin kommande presskonferens, som skulle kunna övertyga mig om att försvaret behöver mer pengar.
    Oavsett om det var NATO-farkoster, ryska eller ingenting.
    De må föra resten av befolkningen bakom ljuset eller backas upp av halvskumma medienationalister med sympatier i andra länder: jag kommer hädanefter vara för en fullständig nedrustning, och emot varje deltagande i "insatser" utomlands.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, mer än att jag känner mig lite sorgsen.Jag har alltid varit för en nedrustning men på något sätt uppskattat din hållning. Den är så ovanlig inom vänstern. Jag har aldrig stött på en "vänstermänniska", och det är du väl, som velat ha stärkt försvar.
      Men "emot varje deltagande i insatser utomlands" - menar du även i FN:s regi? Mali är ju till skillnad från Afghanistan ett rimligt uppdrag. Och skulle inte Sverige kunna hjälpa kurderna i Irak och Syrien?
      Jag vet inte riktigt hur du menar, med "emot varje deltagande".
      Mycket imponerad av citatet på franska - jag kan tillräckligt för att förstå ungefär vad det går ut på ;)

      Radera
    2. Ska förklara mig närmare senare.

      Spontant så tror jag inte att försvaret är förtjust i att bli kommenderat till Afghanistan eller Mali utan skulle föredra en återgång till territoriellt försvar, kanske rentav att skärgårdsspektaklet (oavsett om det var grundat eller grundlöst) syftade till det.
      Och det är just vad Expressens ledarskribent befarar. Att den eventuella incidenten ska leda till en återgång till territoriellt försvar.
      Hon, rättare sagt Expressen, avskyr försvar av rikets gränser, de vill att Sverige ska vara USA:s framstjärt.
      Godnatt återkommer

      Radera
    3. "USA:s framstjärt"
      puss på dig

      Radera
    4. Hm...

      antilitterärt hit och antilitterärt dit ;)
      Den översatta biten ser höglitterär ut. Det kanske är franskan som gör'et men nog tycker jag att din älskade bok spänner över ett stort stilregister varav en del är utpräglat litterära.
      Kan man ana en gliring till andra, mer framgångsrika böcker i genren? Det är onödigt tycker jag. Romanen om Roy Andersson är riktigt bra ;-)
      T.S Älgot

      Radera
    5. Återkommer, har tyvärr råkat radera ett långt stycke om "Paranoian vårt bästa försvar" - och om finske försvarsministerns nya uttalande m.m. Tråkigt. Jag kanske återger inlägget i sammandrag, snabbt ur minnet.
      Ja jag ska sluta skrävla, gliring till andra böcker vet jag inte men till delar av ett blåst etablissemang som hittar på uttryck som "kulturman" och lanserar sig med det, med pukor och trumpeter. Sådär, nu ska jag återgå till annat, i väntan på presskonferensen på torsdag.

      Radera
    6. Det finns en riktig iakttagelse i den ledarartikeln: i och med sanktionerna riktar sig Ryssland förstås åt andra håll, bygger upp sin handel med Kina mm - och knyter kontakt med till exempel Lega Nord och Front National, som föredrar Putin framför USA. Jag tror inte att det nödvändigtvis innebär ett hot mot rikets säkerhet så att säga, svårt att veta i förväg givetvis, men det kommer att innebära en förskjutning av terrorbalansen inom Europa.

      Radera
    7. Och det är faktiskt väldigt svårt att förstå sanktionerna mot Ryssland.

      När USA stödde Pinochets statskupp, vad gjorde kapitalistsvinpressen då? Bara som ett exempel bland väldigt många andra.
      Västs stöd till orangea revolutionen handlar inte om demokrati, jag tror väldigt få vanliga medborgare tror på den vinklingen.
      Vad jag inte fattar är hur man kunde få med Tyskland på sanktionerna.

      Radera
    8. Observera att jag inte tror att Putin är någon fredsduva. Det är inte det det handlar om.

      det det det nu nej måste jag jobba :-)

      Radera
    9. Du har nog rätt i att uppdrag som Afghanistan och Mali inte väcker odelad förtjusning... Soldaterna riskerar sina liv. De blir ganska utskällda i Sverige också. Afghanistankriget hade inte just någon förankring i folkdjupet...

      Radera
    10. Absolut, det ger ingen hjältestatus i Sverige utan snarare tvärtom. Men det är ju politikernas beslut, och jag gissar att det är ganska trist att se försvaret rustas ner samtidigt som soldaterna skickas iväg och förväntas riskera sina liv, som sagt var.

      Peter Kadhammar skrev en intressant artikel om militariseringen av den journalistiska prosan under rapporteringen kring skärgårdsinsatsen. Han ger riktigt komiska exempel. Och Oisin Cantwell skrev en bra krönika också.

      I regel säger man inte "paranoia är bästa försvar" utan "anfall är bästa försvar". apropå expressens ledare alltså. Den yrkar på att Ryssland (som förvarsmakten alltså inte pekat ut) skickade ubåtar till skärgården - för att Sverige ska satsa på territoriellt försvar!

      Av alla spekulationer är denna kanske den mest komiska.

      Radera
    11. Alltså, vad som sker nu är att högern vill få till stånd ett militärt angrepp på Ryssland.
      Allt oftare ser man formuleringar i stil med "varför tvekar USA och Europa att starta krig mot Ryssland".
      Samtidigt är det ganska givet att det inte finns så mycket att göra - d.v.s Ryssland knyter starkare ekonomiska band med t.ex Kina, och politiska band med nationalistiska, amerikafientliga partier i Europa.
      Jag tror inte att det finns en chans att vinna ett tredje världskrig, och det är väldigt besynnerligt att Carl Bildt med anhang hoppas på det.

      Radera
    12. Högerspökmedia kommer inte att gå med på att Sverige satsar på territoriellt försvar och neutralitet. Inte en chans. De har enorma mängder pengar till sitt förfogande, à la George Soros. Om försvaret får mer pengar, kommer de inte att kunna satsas på just försvar, utan på krig, kanonmat och civila offer.
      Därför måste försvaret rustas ner. Och ett stopp för alla insatser utomlands.

      Expressen kommer av skäl som jag inte kan gå in på explicit, för att inte bli anklagad för en viss typ av rasism som börjar på a, inte gå med på erkännandet av Palestina.
      Kampanjen mot den nuvarande regeringen har knappt börjat.


      Radera
  2. Kan inte låta bli att fråga... Du vet att Roy Andersson sagt att han är Hugo Rask? Fast han inte läst boken... Medan Lena Andersson säger att Hugo Rask är en fiktiv figur?
    Carina Rydberg skriver att det är fegt av Lena Andersson:
    http://www.aftonbladet.se/kultur/article19764915.ab

    Vem bestämmer - författaren eller gestalterna i en bok?
    Annars brukar det väl vara tvärtom - personer som känner sig utpekade protesterar. Har det hänt förr att det är tvärtom?
    Det är OT, men jag tycker att det är så underligt.

    Det politiska har jag ingen åsikt om här. Men jag tycker inte att Sverige ska skicka iväg soldaterna till andra länder om det inte finns ett tillräckligt försvar på hemmaplan.

    Tjakloff!

    Calamity

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du låter lite gubbig här. Om du ursäktar... Lite så här: jag är minsann en FIN författare. Till skillnad från den där byråkratprosan och journalistprosan...
      Men Ranelid ska väl inte ha ensamrätt på storhetsvansinne ;)

      Gillade Carina Rydbergs artikel. Men Lena Andersson svarar väl som författare gjort traditionellt även när folk kännt oigen sig: nej det är fiktion.
      Zigge

      Radera
    2. Calamity: Jag ska läsa. Det är fullt tillåtet att vara OT här. Blir jag irriterad så märks det ;-)

      Zigge: jamen nåt så alldeles storvulen. Jag vet. Ska genast reparera med lite ödmjukhet.

      Rådet förlagen alltid ger till sina författare, tror jag, är att de ska säga att det är fiktion.
      Ska läsa artikeln.

      Radera
    3. Den här var rolig också:

      http://www.aftonbladet.se/kultur/article19764916.ab

      Radera
    4. "byråkratprosa": det kanske verkar som polemik mot Egenmäktigt förfarande - i så fall bara till titeln, jag har inte läst den.

      Jag vet inte riktigt, om Carina Rydbergs artikel. På mig gav det ett ganska stöddigt intryck när Roy Andersson sa att han var Hugo Rask. Lena Andersson måste nog ändå ha rätt att bestämma hur hennes bok ska uppfattas.

      Radera
  3. Jag kanske tar bort det värsta skrytet.

    SvaraRadera
  4. Det här som Rydberg skriver håller jag verkligen inte med om:

    "Jag är en hänsynslös vän av det gamla ordstävet Ändamålen helgar medlen. Det enda jag är ute efter - känner nu att jag börjar låta som en papegoja - är att man som författare står för det man gör - och inte döljer sig bakom en fiktion som inte finns. Eller som är synnerligen tunn. Jag efterlyser verkligen inga ursäkter från Lena Anderssons sida. Vad jag efterlyser är en extra dos ärlighet. Feghet och författarskap går inte ihop".

    Det där tycker jag inte är ok.
    Varför det - för att man inte kan göra det till ett ideal att använda riktiga namn.

    SvaraRadera
  5. Hm. Nog har jag för mig att Rydberg "gömde sig bakom fiktionen" när det begav sig. Jag kan minnas fel på den punkten. Varför Lena Andersson skulle tvingas erkänna att Hugo Rask är Roy Andersson har jag svårt att förstå.
    Jaja. Ändamålen helgar medlen - allt för att synas?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det vet jag inte, men man kan inte påstå att Lena Andersson inte "står för sitt verk" bara för att hon skriver fiktivt, och inte sätter ut riktiga namn.
      Carina Rydberg brukar vara väldigt angelägen om att framhäva att hon var först och att hon vet hur det ska vara - hon skrev t.ex en debattartikel i Expressen där hon på något sätt klappade mig på huvudet och berättade hur jag borde ha skrivit Myggor och tigrar. Hon ville ha mer skvaller, om jag inte missminner mig. Det var juste att hon gav mig stöd i den vevan men det var ett ganska så stöddigt stöd. Jag har inte läst Den högsta kasten, mina litterära inspirationskällor är helt andra, och för övrigt skulle jag aldrig säga att det är ett måste att sätta ut riktiga namn, om man skriver självbiografiskt.
      Carina Rydberg får gärna presenteras som en föregångare till Knausgård och Norén, varsågoda, och till Lena Andersson, fine, men det handlar inte nödvändigtvis om mod att sätta ut riktiga namn, eller om feghet att inte göra det.

      Radera
    2. Lena Andersson vill nog slippa sitta i TV-soffor och prata om Roy Andersson.

      tror

      T.S Älgot

      Radera
    3. Ja, till exempel.
      Jag har sagt mitt sista ord om den där tarvliga Rydberg. Hon var snabbt framme och skrev en artikel för att framhäva sig, ok men hon hade inte förstått ett jota av Myggor och tigrar, och jag har faktiskt inte läst Den högsta kasten. Om hon vill vara den stora fantastiska portalgestalten för att använda riktiga namn - perfekt, men i hennes fall tror jag inte att det handlade om mod.

      Radera
  6. Undrar just hur många böcker det kommer att bli sammanlagt i serien om Ester Nilsson ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det kan man förstås undra.
      :-)

      Radera
    2. Precis vad jag tänkte men Verutzchkov hann före. Klart du har rätt att det inte handlar om att inte "stå för sitt verk". Eller att en författare måste erkänna att det finns verkliga förebilder. Men är det inte irriterande med efterföljare som bara kan glida fram i en bana som andra redan plöjt upp?
      Gillar Rydbergs slängiga stil, street smart och snackig, lite som Stig Larsson. Förlaget är säkert nöjt med att Ester Nilsson 2 dök upp direkt, det blir klirr i kassan. Det känns lite cyniskt. Så jag håller nog på Roy Anderssons rätt att säga ifrån. Om det nu var det han gjorde...

      Zigge

      Radera
    3. Jag bryr mig inte speciellt mycket om det måste jag säga - men jag kan nästan svära på att om det drar igång en debatt igen, så kommer förhållandet mellan sanning, moral och kvalitet att grumlas: Martina Montelius skriver i Expressen och förklarar varför Lena Anderssons bok inte utgör en

      "privatlivets rödflammiga lilla partsinlaga"

      (det låter som om hon angriper Strindberg, det är överhuvudtaget ett ganska vackert uttryck). PO Enquists Ett annat liv beskrevs i liknande ordalag - han håller det privata stången, befinner sig långt ifrån det sjaskiga, osv (en fråga om hög stilnivå). Ibland har det tydligt handlat om kön (Knausgård skriver yvigt och oredigerat, ganska slött och innehållslöst eller trivialt ibland, men han kan göra så eftersom han är man: Norén håller visserligen en högre stilnivå, men personangreppen är ungefär lika råa som mina, det gör lite skandal men blir som sagt oftare geniförklarat; Stig Larsson kan skriva om machismo, våldtäkt och att han drivit en tjej i självmord - det blir DN:s litteraturpris direkt.

      Nu har jag inte läst Egenmäktigt förfarande eftersom titeln är stel och avskräckande, men jag skulle tro att LA inte tar sig samma friheter som män kan göra, eftersom hon då skulle få en horstämpel. Det kanske är lite lagom salongsfähigt, så att bigotta medelklassdamer kan sucka och ta fram luktsaltet, men aldrig känna att det kommit in något störande eller illaluktande i rummet.
      Så på så vis tror jag Carina Rydberg har en poäng. Jag tycker ändå inte att man kan hävda att det är fegt att inte använda riktiga namn.
      Vidare: övertygad om att dem som underkände Myggor och tigrar kvalitetsmässigt, t.ex Carina Rydberg själv, Åsa Linderborg, Ingrid Elam, inte förstår att den inte är skriven i en angoamerikansk modern tradition. Man måste söka dess förebilder bland de författare jag diskuterar i boken.

      Radera
    4. Och att jag skryter ibland beror just på detta - jag måste försvara den ibland fortfarande, fast jag vet ju att det finns affcionados därute, måste glömma de här mediedamerna som tror att kvalitet är en fråga om glansigt presentpapper.
      Min bok är skriven på ett annat språk och den som beskrivit det bäst är nog ändå Norén:

      "Det finns en blick i texterna, smidig, skärpt, överskärpt ibland, som hos pantern hos Rilke, eller hos en människa i dödsögonblicket."

      Radera
    5. Jag tar mig friheten att klistra in en kommentar som Carina Rydberg fick under sin debattartikel i Aftonbladet och som hon inte ens bryr sig om att besvara! Den motsvarar precis min åsikt.

      "Carina, varför var Roy Andersson angelägen om att berätta att han var Hugo Rask? Var det för att "boosta" sitt ego , eller var det för att desarmera Lena Andersson på den problemställning hon ville förmedla? Den eviga frågan i kvinnors och mäns relationer? Det har han ju lyckats med nu.
      Problemformulerigsprivilegiet flyttade han till sig själv och på något sätt har han lyckats minimera själva handlingen till att handla om Roy Andersson, inte om Hugo Rask. I princip försöker han döda den angelägna handlingen i boken tycker jag."

      Inte så solidariskt av Rydberg att påstå att Lena Andersson "inte står för sitt verk". Jag blir faktiskt så arg att jag riktigt kokar!
      Läs gärna Egenmäktigt förfarande. Jag tyckte om den, kände igen porträttet av den uppblåste store mannen.
      Din bok är bredare och du utsätter dig själv mer. Din bok innehåller också mer samhällskritik och på så vis tycker jag nog att den mer liknar Knausgård och Norén.
      Lena Andersson snävar in på just förhållandet mellan man och kvinna. Men hon gör det bra! Och jag tycker INTE att tolkningsprivilegiet är Roy Anderssons!



      Det är riktigt att Anderssons roman är skriven på ett helt annat sätt än din bok, jag tycker ändå att man med fördel kan jämföra dina mansporträtt med Lena Anderssons.

      Radera
    6. Om du inte tar illa vara kan jag lägga ut några exempel här, alltså citat.
      Men du kanske inte vill ha den debatten här.

      Radera
    7. Tja, gör vad du vill.
      Men skriver inte Lena Andersson relationsromaner? Det gör inte jag.

      Radera
  7. Det verkar ha blivit en kort litteraturdebatt. Hehe. Några varv på Twitter och hoppla!
    Nåja, ni författare är ju fåfänga. ;-) Carina Rydberg hoppar väl alltid fram och viftar var gång det ges ut något självbiografiskt? Här är jag! Här är jag!
    Om debatten fortsätter kunde det vara intressant att se någon artikel om förhållandet mellan moral, sanning och kvalitet. Ja, jag vet att du, och vi, diskuterat det här tidigare. Martina Montelius tycks redan veta var gränserna går men vi andra kanske skulle må bra av att ta oss ännu en funderare.

    T.S Älgot,

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det känns som rundgång på något sätt...
      Varje författarskap måste bedömas för sig.
      Det är väl OK om media har sin historieskrivning, men åtminstone tidigare var det så att man kollektiv-intervjuade kvinnor, helt enkelt buntade ihop dem, medan t.ex Norén och Knausgård fick stå i egen rätt.
      Rydberg verkade ganska angelägen om att framställa sig som förgrundsgestalt, men faktum är att mina inspirationskällor är helt andra. Bland annat surrealister. Det är ju inte som att riktiga namn aldrig använts tidigare i världshistorien.
      Rydbergs debattartikel en gång i tiden handlade om att hon ville framhäva sig på min bekostnad. Och ja, hon gav mig stöd under drevet, som var betydligt brutalare än det mot Rydberg, inte för att det är någon tävling men det är ett faktum. Hon gav mig rådet att stämma DN, vilket hade varit fel. Hon satte mig i kontakt med en advokat och vän till henne som kunde hjälpa mig med stämningen. Men jag tyckte att det hade varit fel, och som jag förstod det menade advokaten det också. För övrigt ville Rydberg att jag skulle följa med ut på krogen med hennes gäng. Kulturfolk. Men min bok handlar ju bland annat om att vara emot gängbildning och kotterier. Jag föreslog att vi skulle fika, men det var hon helt ointresserad av. Det handlade om uppvisning, och att jag på något sätt skulle underordna mig och vara med i hennes gäng.
      OK, jag tittade på inslaget om skandaler och det var ju helt ok, det framgick också att det är stor skillnad mellan Rydbergs bok och min, hennes beskrev som en föregångare till min, Noréns och Knausgårds - fine, helt ok, det spelar ingen roll, men det är ändå något så tramsigt med kulturmedias fixering vid sig självt, vid skandaler och andra mediespektakel.

      Frågan om moral sanning och kvalitet, javisst den är olöst. Det kommer den nog att förbli.

      Radera
    2. "Det är ju inte som att riktiga namn aldrig använts tidigare i världshistorien". Ja det är ju inte det som är huvudsaken heller, jag nämner det bara eftersom det är en detalj som lyfts fram och diskuterats på ett ohistoriskt sätt.

      Radera
    3. Medias historieskrivning i det här fallet, är falsk.
      Punkt.
      Nu vill jag diskutera det moderata utspelet att vi måste gå med i Nato, och det hoppingivande omedelbara avfärdandet från socialdemokratiskt håll.

      Radera
    4. Vill bara meddela att jag skaffat googlekonto. Det blir mer "påklätt" så! Nu ska jag bara leta rätt på en bra bild av Calamity Jane.

      Radera
    5. Jag fattar att det känns som rundgång men kunde inte låta bli att fråga. Det är omvända världen på något sätt... Jag tycker också att böcker ska bedömas var och en för sig.

      Radera
    6. Det är lugnt. Jag blev väl arg också för att jag mindes den där gamla debattartikeln där CR skulle lära mig hur man skriver en skandalbok, eller hur det var. Så jävla dumt. Men nu vill jag strunta i det här.
      Fint att du skaffat googlekonto, det försvårar ju nick-kapningar också - fast det inte varit så många såna på ganska länge :-)

      Radera
    7. Jag hade en gång ett googlekonto... Minns inte om det blev hackat eller kapat eller om jag glömde lösenordet. Ska skaffa ett nytt.
      Ok jag tror jag hajar grejen, med Rydberg. Det låter ju som att hon var ute i egen sak rätt mycket.
      Strunta i det.
      Zigge

      Radera
    8. Jag har inte kunnat säga ifrån, mer än i bloggen. Det är så jävla idiotiskt.
      Vad gör man? Å andra sidan, de andra som sägs vara epigoner till Rydberg, vet någon om de har läst hennes bok och tagit intryck av den, i så pass hög grad att de kan sägas vara hennes efterföljare? Eller har media hakat upp sig på detta med "riktiga namn", och har sån taskig beläsenhet att de tror att användande av riktiga namn började med Rydberg? Sorry, jag borde verkligen skita i detta, men det här tramsiga med att anklaga Lena Andersson för feghet...Nej, nu måste jag sluta, det är ungefär lika meningsfullt som att bli arg på Ranelid på Lets Dance.
      Låt kulturmedia ha sina favoriter, och tro att det handlar om kvalitet.

      Radera
    9. Varför skola människor strida...
      Handlar inte allt om att det fortfarande är mycket mer riskabelt för en kvinna att skriva självutlämnande? Gör en man det betraktas det som Stor Konst - om han så skriver om sina toalettbesök, om sin frus neuroser eller sina besök hos älskarinnan. Beskrivningar av älskarinnans bröst, eller av sin egen onani. Inte väcker det samma äckel som när en kvinna gör det? Eller obesvarad kärlek. Inte väcker det samma löje som om en kvinna gör det? Knausgård gör ju allt detta och hyllas som allmängiltig, även av kvinnor.
      Men det går inte att hävda - som Rydberg - att Lena Andersson är feg som inte erkänner att romanen handlar om Roy Andersson. En totalt onödig pajkastning som antagligen bara handlar om att Rydberg vill ha uppmärksamhet för egen del.

      Radera
    10. Nejnej det är jag som borde "hålla mig för god" för att bry mig om det. Det har bara varit så konstig att bli jämförd med en bok man faktiskt aldrig läst. Mariannesson: jo jo visst visst, så är det.
      Natti natti på er.

      Radera
    11. Tjejerna slåss!
      Äntligen!
      Zigge

      Radera
    12. aaaarghhh som det står i serietidningar tror jag!
      Rikets säkerhet är i fara, och så fastnar man i en skendebatt!
      God natt!

      Radera
  8. Huvvaligen. Är det här huvupersonen "Esters" tankar?

    ”Han hade tagit på sig ansvar genom att gå in i hennes kropp, det var att förespegla henne något som måste fullföljas. Hon hade därmed rättigheter och i dem ingick att höra hans förklaring.”
    Å fy satan vilken byråkratprosa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har lagt tillbaks "skrytet" och byggt ut inlägget en aning - det pågår ihopbuntning i medierna fortfarande: nu senast dammråttornas dammråtta Nina Lekander, som har suttit alldeles för länge på kulturredaktionen i Expressen. Så länge det sker godtycklig ihopbuntning av kvinnor samtidigt med Knausgårdslickning, Åsa Beckman var bara för osannolik i det sammanhanget, har det inte hänt sådär jättemycket. Den här typen av "debatter" handlar överhuvudtaget inte om böckerna utan om projektioner.

      Men jösses - det är som om Lena Andersson använder sin kliniska ledarsidestil - hon brukar låta som om hon härmar Tännsjö, även om han är kommunist och hon höger - och applicerat det på kärlekslivet. Å vad vidrigt, och det här sätter damerna i sig.

      Radera
    2. Pastörisering..

      Ja, jag kanske borde länka eller förklara noggrannare vad jag menar.
      Det får bli senare.

      Radera
  9. Det påminner om sjuttiotalets sexualundervisning. Människan i genomskärning se här är äggstock och sädesledare och ett diagram över reproduktion man måste ta ansvar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter som ett krav på kondom över hjärtat också.

      Radera
  10. Men vad säger du Maja! ;-)
    Nu tänkte jag snarast på mansporträtten.
    Hugo Rask påminner en del om vissa mansporträtt i din bok.
    Men jag håller med om att just det citatet inte är särskilt lyckat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Boken är redan en enorm framgång.
      Jag skulle tro att Roy Andersson ångrar att han sagt i intervjuer att han är förebild till Hugo Rask. Det bidrar nog till ökad försäljning och mer uppmärksamhet. Lena Andersson kan skratta hela vägen till banken...

      Radera
    2. Ja kanske det, men boken som sådan, oavsett verklighetsbakgrund, är ju förskräcklig. Värre än sin titel.
      Jag tror att den passar ett nytt slags kvinnligt bigotteri. Den litterära stilen, ja den är som tagen ur en broschyr från socialstyrelsen.

      Radera
    3. Och så Ebba Witt Brattströms artikel på det.
      Kalla kårar.

      Radera
  11. Kvalitet: socialstyrelseprosa. En del av manligheten skådad genom ett surt byråkratöga.
    Om man överhuvudtaget kan tala om passion, så är det en strikt administrativ extas.
    Moral: jo, Carina Rydberg har ju flera poänger med sin artikel - moralen blir inte nödvändigtvis högre för att namnen är fingerade, och om en bok ligger så nära verkligheten och ger tydliga fingervisningar om vem det handlar om, då liknar det hyckleri.
    Sanning: ja det kan inte jag veta. För övrigt är det inte säkert att skildringen är speciellt sann bara för att Roy Anderssons fru och vänner säger: den handlar om dig. Var det inte något om att adressen var ungefär densamma, tex? Det kan finnas rena faktadetaljer som pekar mot en viss person, samtidigt som allt annat är falskt.
    Moral sanning och kvalitet är som sagt tre olika saker. Boken får underkänt när det gäller kvalitet och moral, vad beträffar sanningshalten så är det tänkbart att den begränsar sig till att parterna haft ett förhållande, och några faktiska detaljer.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)