tisdag 14 oktober 2014

Som just vuxit opp och blivit dissidentbarnbarn

Och nu ska jag kommentera en artikel av Michail Sjisjkin: "Ryssland är redan i krig med Väst".

Den innehåller jättemycket demagogi. Artikeln gör gällande att Ryssland förbereder en storskalig invasion av Europa. Ukraina är bara början. Den slår fast att vi befinner oss i en förkrigstid (före det tredje världskriget). Och att ryssarna redan är förberedda på vad som komma skall, till skillnad från västeuropeerna:
"psykologiskt släpar Europa efter, det njuter fortfarande av livet i en kraftlös förkrigsvärld".

Lättingar och veklingar alltså. (Retoriken känns igen, det är så det brukar låta när någon vill trissa upp en konflikt).

Jag tror ju inte på den bilden. Men man ser den uppfattningen ibland: Putin är vår tids Hitler och han förbereder en invasion av Europa.

Sjisjkin verkar alltså vilja öka europeernas stridsvilja. Den genomgående metaforen i Sjisjkins artikel är kosmologisk: "det svarta hålet". Och sådana vill man ju inte hamna i. 

På nyheterna häromdagen intervjuades några svenska militärer apropå Rysslands aggressioner i Östersjön. De sa att både NATO och Ryssland har en högre närvaro i Östersjön än tidigare, men att det inte nådde upp till det kalla krigets nivåer.

Jag ska väl inte upprepa mig, men det är inte konstigare att Ryssland inte vill att NATO har en militärbas på Krim, än att USA inte ville att Sovjetunionen hade det på Kuba.
Två destruktiva stormakter står mot varandra.

(En upprepning som däremot kan vara på sin plats, är att jag är för ett stärkt svenskt försvar och emot ett svenskt NATO-inträde).

Sofi Oksanen skrev ju en artikel i Expressen för ett tag sedan, "Svik oss inte igen", som jag uppfattade som ganska så krigshetsande. Nästan häpnadsväckande så - hon sa tvärt nej till all diplomatisk dialog.

Nu har Oksanen blivit kritiserad för att vara rysshatare. Det gäller i synnerhet boken När duvorna försvann.
"Var går gränsen mellan reaktionär landsbygdskitsch och feminism?" frågar sig Thomas Steinfeld i Sydsvenskan.

Jo det där alltså, det är en fråga att grunna på.
Oksanen skriver melodramatiskt. I en intervju har hon sagt att hon inspirerats av Angélique-serien, det kom sannerligen inte som någon överraskning. Jag kan inte med hennes litterära stil. Inte för att jag har något emot melodramen i sig, men när den kopplas ihop med något slags nationalromantik (för det är det väl ändå fråga om) och politik så kan det i värsta fall vara en destruktiv kioskvältare.

Flugorna i Sartres pjäs "Flugorna": bra. Flugorna i början av Utrensning: dåligt. Ja, jag tycker verkligen så, men det är förstås en smaksak. Akademien står för snille och smak och jag står för mig.

Jag tror trots allt inte att barn till före detta dissidenter från Östblocket nödvändigtvis är de bästa omvärldsanalytikerna eller fredsvännerna.



Bakgrund bakgrund bakgrund. Det pratas så mycket om bakgrund. Ja, och identitetspolitik.







4 kommentarer:

  1. Hade tänkt gå och lyssna på Oksanen på Internationell författarscen i Kulturhuset i början av november men
    hittade ett mera intressant alternativ. Har givetvis inte läst någon av hennes böcker !

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å du kan ju gå och lyssna ändå, hon kan ju ha vettiga saker att säga - också. Men jag är ganska misstrogen mot en viss typ av litterär lobbying.

      Radera
  2. "Akademien står för snille och smak och jag står för mig."

    Mmm. Complimenti. Fin oneliner.
    Zigge

    SvaraRadera
    Svar
    1. I Wikipedia står det att Oksanen är "uppburen bland Estlands ryska minoritet". Uppburen är också ett märkligt uttryck... En vacker dag kommer världen att vara så antiauktoritär att det är något negativt att vara uppburen.
      Men det är tänkbart att det stämmer. Iså fall är estniska ryssar inte Oksanenhatare. Och det är ju bra. Och kanske ser ryssarna i Estland Oksanen som en symbol för frihet. För en modern livsstil. För feminism, uppror och frispråkighet. Sen tycker jag ändå att den uppgiften ser märklig ut - "uppburen bland Estlands ryska minoritet" -

      Radera