måndag 30 november 2009
Hej uggla, tjena moss
Äntligen fick jag bokpaket av Aase Berg: hennes samling essäer och artiklar med titeln UGGLA. Aase Berg och jag sammanstrålade i surrealistgruppen i Stockholm på nittitalet, och var också verksamma ungefär samtidigt i tidskriften 90-tal. "UGGLA är ett exempel på det slags kreativitet som förmår hålla människohjärnan empatisk, glad och levande" står det i baksidestexten. Ja. Så är det.
söndag 29 november 2009
Missa inte
denna:
Grubblar vidare på det signifikativa suddandet på ett visst omslag (och ihärdiga önskemål på en viss blogg).
Någon (IAMB?) antydde något om likhetsfeminismens öden och äventyr, och jag tror att det ligger något i det. Själv blev jag förbannad på Nina Björks Under det rosa täcket, ännu mer på Sireners sång.
Ber att få återkomma, mina katter har blivit sjusovare nu i novembermörkret och det innebär att de inte är tillförlitliga väckarklockor längre; med andra ord har jag fortfarande inte ätit frukost.
Grubblar vidare på det signifikativa suddandet på ett visst omslag (och ihärdiga önskemål på en viss blogg).
Någon (IAMB?) antydde något om likhetsfeminismens öden och äventyr, och jag tror att det ligger något i det. Själv blev jag förbannad på Nina Björks Under det rosa täcket, ännu mer på Sireners sång.
Ber att få återkomma, mina katter har blivit sjusovare nu i novembermörkret och det innebär att de inte är tillförlitliga väckarklockor längre; med andra ord har jag fortfarande inte ätit frukost.
lördag 28 november 2009
torsdag 26 november 2009
Enkelt
"Medan Lundgren i och med sin avgjort intressanta roman riskerade allt, riskerade Norén med sin skildring av en borgares vedermödor ingenting."
Tack, Jonas Thente. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga.
Men handlar också om ett val. Medan Norén köper japanska kostymer köper jag en billig rosapantertröja. Det handlar om två olika rörelser.
Det man gör, det vet man.
Spelade jag galen för att göra karriär? Nej. Grumlade jag gränsen mellan verklighet och fiktion? Absolut inte. Var jag omedvetet inspirerad av doku-såpor? Nej. Utförde jag en ironisk lek med självbiografin? Nej nej.
När något slags medieinstitut hörde av sig för att höra vilka strategier jag haft för att få så mycket uppmärksamhet, så...
Media är inte alltings mått. Skulle jag då tala om hur många gånger jag avböjt att ställa upp i TV?
När Guillou skrev om mitt eventuella självmord så var det ett eko av hur tongångarna gick, en del av det syntes på kultursidorna annat rasslade och tjattrade på krogar, redaktioner och bokmässor, men allt det snacket var fullständigt opersonligt. Det brukade ta omvägar via anklagelser mot Bonniers för att de hade givit ut boken. Bortsett från att det var ett omyndigförklarande av mig så fanns det en gammal klyscha begraven där: Bonniers exploaterade en sjuk kvinna för att tjäna pengar. Jag kan garantera att det inte var så.
Det uppstod också en "jag-jag-jag"-debatt, jag tror den har klingat av nu; det ansågs att jag illustrerade narcissism och individualism. Aftonbladets ledarsida tog kraftfullt avstånd från egoismen.
"Det är inte systemet, det är fan du" skrev Katrine Kielos i sin populära blogg (förmodligen omedveten om att "systemet" är vad den napoletanska camorran kallar sig själv idag). Hon rekommenderade mig att läsa en bok som gav goda råd till kvinnor om hur de ska uppföra sig. "Din häck är för bred" tror jag den hette.
Tyvärr har hon släckt ner bloggen, idag är hon Aftonbladetskribent, men jag minns kommentarerna: "Du är grym, Katrine!" "Du är skön, Katrine!", en del unga kvinnor skrev att de skulle ha mig som avskräckande exempel. "Vi sexiga coola tjejer", skrev någon, kan läsa den för att lära oss hur man inte ska bli en Maja Lundgren. Ingen av dem hade läst boken.
De skribenter som i stället skrev utifrån sig själva och sin personliga läsning av boken, brukade reagera annorlunda.
Jag kan tillägga att det nästan inte finns några inslag av paranoia i boken. Jag tror att en del av det som förefaller mest osannolikt kommer att betraktas som sant i framtiden. Till exempel de dolda budskapen.
Det var inte synd om mig då, och det är inte synd om mig nu. Boken är ursinnig, det är inte ett fiktivt ursinne utan ett reellt. Det förväntade svaret: "det är inte systemet, det är fan du" är strukturens egen röst, man kan strunta i min person och bara granska värderingarna, acceptansen av villkoren, och vad den tillägnelsen för med sig.
Jag påmindes om det i Therese Bohmans blogg, när jag upptäckte de bortretuscherade kvinnorna på Vallgrens omslag - en tendens som förstärkts i hans Kunzelmann och Kunzelmann (en sammanställning av konst och man?), en roman där kvinnorna är mer eller mindre helt frånvarande. Jag känner igen det mycket väl, det är lite svårt att begripa det men förakt för kvinnor finns även i min generation.
Therese Bohman anklagar Bonniers för bortretuscheringen på Den vidunderliga kärlekens omslag, men jag måste säga att den är kongenial. När jag sedan läste om hennes krav på sexighet i litteraturen och avståndstagande från kvinnliga förebilder så tvekade jag att säga ifrån, inte för att göra mig osams med kulturetablissemanget (där är hon omtyckt) utan för att äldre kvinnor bör tänka två gånger innan de ger sig på yngre.
Nåja. Jag tycker att det var såpass dumt skrivet av Bohman att jag sätter mig över det tabut.
De camorristiska strukturer jag beskriver i Myggor och tigrar finns kvar, och jag skulle tro att ju mer finanskris desto synligare blir de.
Men nu får det räcka.
Jag tror att systemet kommer att upplösas.
Lite Blanche på det.
Tack, Jonas Thente. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga.
Men handlar också om ett val. Medan Norén köper japanska kostymer köper jag en billig rosapantertröja. Det handlar om två olika rörelser.
Det man gör, det vet man.
Spelade jag galen för att göra karriär? Nej. Grumlade jag gränsen mellan verklighet och fiktion? Absolut inte. Var jag omedvetet inspirerad av doku-såpor? Nej. Utförde jag en ironisk lek med självbiografin? Nej nej.
När något slags medieinstitut hörde av sig för att höra vilka strategier jag haft för att få så mycket uppmärksamhet, så...
Media är inte alltings mått. Skulle jag då tala om hur många gånger jag avböjt att ställa upp i TV?
När Guillou skrev om mitt eventuella självmord så var det ett eko av hur tongångarna gick, en del av det syntes på kultursidorna annat rasslade och tjattrade på krogar, redaktioner och bokmässor, men allt det snacket var fullständigt opersonligt. Det brukade ta omvägar via anklagelser mot Bonniers för att de hade givit ut boken. Bortsett från att det var ett omyndigförklarande av mig så fanns det en gammal klyscha begraven där: Bonniers exploaterade en sjuk kvinna för att tjäna pengar. Jag kan garantera att det inte var så.
Det uppstod också en "jag-jag-jag"-debatt, jag tror den har klingat av nu; det ansågs att jag illustrerade narcissism och individualism. Aftonbladets ledarsida tog kraftfullt avstånd från egoismen.
"Det är inte systemet, det är fan du" skrev Katrine Kielos i sin populära blogg (förmodligen omedveten om att "systemet" är vad den napoletanska camorran kallar sig själv idag). Hon rekommenderade mig att läsa en bok som gav goda råd till kvinnor om hur de ska uppföra sig. "Din häck är för bred" tror jag den hette.
Tyvärr har hon släckt ner bloggen, idag är hon Aftonbladetskribent, men jag minns kommentarerna: "Du är grym, Katrine!" "Du är skön, Katrine!", en del unga kvinnor skrev att de skulle ha mig som avskräckande exempel. "Vi sexiga coola tjejer", skrev någon, kan läsa den för att lära oss hur man inte ska bli en Maja Lundgren. Ingen av dem hade läst boken.
De skribenter som i stället skrev utifrån sig själva och sin personliga läsning av boken, brukade reagera annorlunda.
Jag kan tillägga att det nästan inte finns några inslag av paranoia i boken. Jag tror att en del av det som förefaller mest osannolikt kommer att betraktas som sant i framtiden. Till exempel de dolda budskapen.
Det var inte synd om mig då, och det är inte synd om mig nu. Boken är ursinnig, det är inte ett fiktivt ursinne utan ett reellt. Det förväntade svaret: "det är inte systemet, det är fan du" är strukturens egen röst, man kan strunta i min person och bara granska värderingarna, acceptansen av villkoren, och vad den tillägnelsen för med sig.
Jag påmindes om det i Therese Bohmans blogg, när jag upptäckte de bortretuscherade kvinnorna på Vallgrens omslag - en tendens som förstärkts i hans Kunzelmann och Kunzelmann (en sammanställning av konst och man?), en roman där kvinnorna är mer eller mindre helt frånvarande. Jag känner igen det mycket väl, det är lite svårt att begripa det men förakt för kvinnor finns även i min generation.
Therese Bohman anklagar Bonniers för bortretuscheringen på Den vidunderliga kärlekens omslag, men jag måste säga att den är kongenial. När jag sedan läste om hennes krav på sexighet i litteraturen och avståndstagande från kvinnliga förebilder så tvekade jag att säga ifrån, inte för att göra mig osams med kulturetablissemanget (där är hon omtyckt) utan för att äldre kvinnor bör tänka två gånger innan de ger sig på yngre.
Nåja. Jag tycker att det var såpass dumt skrivet av Bohman att jag sätter mig över det tabut.
De camorristiska strukturer jag beskriver i Myggor och tigrar finns kvar, och jag skulle tro att ju mer finanskris desto synligare blir de.
Men nu får det räcka.
Jag tror att systemet kommer att upplösas.
Lite Blanche på det.
onsdag 25 november 2009
söndag 22 november 2009
Till och med svenskar måste lära sig respekt
Apropå att Jonas Gardell inte får flänga runt som han vill i Vatikanen.
torsdag 19 november 2009
Zeke och Zion
Det finns en fin hyllningsdikt till katter, skriven på 1700-talet. Den börjar:
Nu vill jag tala om min katt Jeoffrey.
Emedan han i varje stund betjänar Guds levande väsen.
Ja, och sen kommer en lång uppräkning av goda anledningar att tala om katten Jeoffrey. Några axplock:
Emedan han lekande rullar kroppen full med doft.
Emedan han - efter fullgjord ritual och given nåd - börjar tänka på att snygga sig fin.
Emedan hans gnistrande ögon och raggs elektricitet bekämpar mörkrets makter.
Emedan han är av Tigerns stam.
Emedan Keruben är katt och Ängeln tiger.
Emedan han besitter ormens väsande list, som han av godhet undertrycker.
Emedan han tacksamt purrar, när Gud säger honom att han är en god katt.
Emedan hans lena päls ger barnen blida händer.
Christoffer Smart (1722 - 1771)
Hela dikten återfinns i antologin Texter, Studentlitteratur.
På bilderna: Xerxes och Atossas lillebröder Zeke och Zion. Oemotståndliga, eller hur?
Trött och glad författare ber att få rekommendera sig, men i morgon får vi dra igång lite disco igen.
Svarta lådan
Eleverna i kreativt skrivande på Södertörn har uppläsningskväll klockan arton ikväll, i den så kallade Svarta lådan. Pendeltågsstation Flemingsberg.
Jag har försummat bloggen ett tag men ni kan väl snacka på själva lite, dyka ner i några gamla kommentarfält och vara polemiska.
Jag har försummat bloggen ett tag men ni kan väl snacka på själva lite, dyka ner i några gamla kommentarfält och vara polemiska.
måndag 16 november 2009
Purr-fect
Idag fyller mina katter ett halvår. För att fira:
Några ord om vådan med katalogtexter: min nya bok är inte en uppföljare till Myggor och tigrar, som jag har sett spekulationer om att den skulle vara.
Några ord om vådan med katalogtexter: min nya bok är inte en uppföljare till Myggor och tigrar, som jag har sett spekulationer om att den skulle vara.
lördag 14 november 2009
Händel
Det är mycket nu, som man säger. Jag har utlovat mer knep och knåp, det ska bli och jag ska också svara på era hulda kommentarer. Det får bli efter helgen, för nu måste nya boken få all min uppmärksamhet, sista filandet.
Under tiden, för att dementera att jag skulle favorisera Atossa, lite musik: ur Händels opera Xerxes, som faktiskt råkar gå på Operan just nu. Intressant synopsis, innehåller bland annat en byxroll och andra förklädningar: http://en.wikipedia.org/wiki/Serse
Under tiden, för att dementera att jag skulle favorisera Atossa, lite musik: ur Händels opera Xerxes, som faktiskt råkar gå på Operan just nu. Intressant synopsis, innehåller bland annat en byxroll och andra förklädningar: http://en.wikipedia.org/wiki/Serse
tisdag 10 november 2009
Stilen och lyckan
"...det står även var och en fritt att förneka..."
Minns en grej - apropå inlägget nedan - med farbrormajatonfallet - att stilistiken har sina inslag av trickstervändningar; för att spränga gränserna och göra kvinnlig intellektualitet möjlig, inte för att vädja om en plats i kanon - fan ta den, sannerligen - utan för att "med sin lärdom tjäna också andra" som någon har sagt - så kan man med ärligheten i behåll låna tonfall som väcker beundran hos män men oftast är avskräckande hos kvinnor.
Nån som kan kinesiska? Bloggen har fått kommentarer på det vackra språket. Är det ett troll eller en anhängare av Lao-tse?
Det går hundratals Björn Wiman, Sverker Sörlin och Sverker Lenas på en Madeleine Gustafsson. Deras vind i seglen beror på en kombination av självöverskattning, kameraderi, sociala och psykologiska faktorer, kvinnlig självnedvärdering och beundran för expansiva män.
I detta ingår att specifikt kvinnliga erfarenheter betraktas som mindre värda; för att göra "könsresan" (en motsvarighet till klassresa) måste en kvinna sikta in sig på att förneka sitt kön, godta villkoren, hävda att kvinnlighet inte finns eller skuldbelägga kvinnor.
Voilà. Det får bli allt för den här gången.
Keep cookin´, världen är stor.
disa sa...
花鄉,愛情海,百威,為楓精典,比佛利,新阿里山,儷京,御花園,風華,溫莎堡,晴海冷泉,紐芬堡,歐悅,名湖水岸,歐悅,萬里仙境,北極星,皇居,禾楓.湯泉,香緹,湯野,水漾,金色河畔,戀愛,新阿里山,皇家花園,山櫻花,名家,風華,美麗殿,艾蔓,薇星,皇城,泰皇,風雅頌,欣歡,名爵,竹田驛站,薇星,風雅頌,愛摩兒,墾丁,雅柏,天母,威斯堡,嘉賓閣,伊都,衣蝶旅店,樹林月圓,萬里仙境,北極星,華都飯店,馥嘉商務,唐城,雙橡園,百老匯,紫園,夏卡爾,竹林雅緻,好來屋,馬德里,湖山度假,蔚藍海岸,約客頂級,儷灣,真善美,歐香,愛莉園,人客
(se recent comments längst ner, vill gärna få hjälp med att veta vad flitiga Disa säger)
Minns en grej - apropå inlägget nedan - med farbrormajatonfallet - att stilistiken har sina inslag av trickstervändningar; för att spränga gränserna och göra kvinnlig intellektualitet möjlig, inte för att vädja om en plats i kanon - fan ta den, sannerligen - utan för att "med sin lärdom tjäna också andra" som någon har sagt - så kan man med ärligheten i behåll låna tonfall som väcker beundran hos män men oftast är avskräckande hos kvinnor.
Nån som kan kinesiska? Bloggen har fått kommentarer på det vackra språket. Är det ett troll eller en anhängare av Lao-tse?
Det går hundratals Björn Wiman, Sverker Sörlin och Sverker Lenas på en Madeleine Gustafsson. Deras vind i seglen beror på en kombination av självöverskattning, kameraderi, sociala och psykologiska faktorer, kvinnlig självnedvärdering och beundran för expansiva män.
I detta ingår att specifikt kvinnliga erfarenheter betraktas som mindre värda; för att göra "könsresan" (en motsvarighet till klassresa) måste en kvinna sikta in sig på att förneka sitt kön, godta villkoren, hävda att kvinnlighet inte finns eller skuldbelägga kvinnor.
Voilà. Det får bli allt för den här gången.
Keep cookin´, världen är stor.
disa sa...
花鄉,愛情海,百威,為楓精典,比佛利,新阿里山,儷京,御花園,風華,溫莎堡,晴海冷泉,紐芬堡,歐悅,名湖水岸,歐悅,萬里仙境,北極星,皇居,禾楓.湯泉,香緹,湯野,水漾,金色河畔,戀愛,新阿里山,皇家花園,山櫻花,名家,風華,美麗殿,艾蔓,薇星,皇城,泰皇,風雅頌,欣歡,名爵,竹田驛站,薇星,風雅頌,愛摩兒,墾丁,雅柏,天母,威斯堡,嘉賓閣,伊都,衣蝶旅店,樹林月圓,萬里仙境,北極星,華都飯店,馥嘉商務,唐城,雙橡園,百老匯,紫園,夏卡爾,竹林雅緻,好來屋,馬德里,湖山度假,蔚藍海岸,約客頂級,儷灣,真善美,歐香,愛莉園,人客
(se recent comments längst ner, vill gärna få hjälp med att veta vad flitiga Disa säger)
Here we go again...
Jag skrev alldeles nyssens en kommentar i Therese Bohmans blogg som jag puffat lite för här tidigare. Kul blogg nämligen.
Så här blev det:
Jag tänker inte skriva en lång lista på kvinnliga författare och intellektuella med bildning och bredd, som inte snöat in på att endast skriva om specifika kvinnofrågor – det är inte nödvändigt att se dem som förebilder, om man inte vill det, och det står även var och en fritt att förneka att det skulle vara något speciellt med att vara kvinna (och att det är ointressant att läsa om erfarenheter som män inte har).
Däremot vill jag påpeka en sak: att ta avstånd från kvinnliga intellektuella och betona att man inte har några förebilder hos sitt eget kön, är inte något nytt: för att göra karriär inom kulturen har det förväntats att man rackar ner på äldre kvinnor, har män som förebilder och lanserar sig själv som den första banbrytande kvinnliga intellektuella. Det är ett mönster.
Att manifestförfattarna hade svårt att få kvinnliga författare att skriva under kommer inte direkt som en överraskning (det märks på formuleringarna i manifestet att de i första hand siktar in sig på att sparka till kvinnliga författare; att listan på berättare som manifestförfattarna uppfattar som förebilder innehåller några kvinnonamn är inte heller särskilt övertygande – det hade blivit för uppenbart annars, ungefär som Therese Bohmans inlägg är uppenbart..).
Detta inte sagt för att tvinga Therese Bohman att börja läsa kvinnliga författare och intellektuella! Endast för att påpeka att avståndstagande från andra kvinnliga intellektuella är en del i det mönster som bidrar till att osynliggöra och förringa kvinnor, att det är vanligare i början av en karriär än längre fram, och att det egentligen borde vara onödigt idag. Av ren artighet skulle man ju helt enkelt kunna avstå från utspel av denna typ, men å andra sidan är det nog inte många som inte har hört det förut…
Slut på kommentaren, som jag av någon anledning undertecknade Esset.
Jag vill tillägga en grej: eleverna på Södertörn tyckte att manifestet var deprimerande snålt, och många blev arga.
Klart slut.
Så här blev det:
Jag tänker inte skriva en lång lista på kvinnliga författare och intellektuella med bildning och bredd, som inte snöat in på att endast skriva om specifika kvinnofrågor – det är inte nödvändigt att se dem som förebilder, om man inte vill det, och det står även var och en fritt att förneka att det skulle vara något speciellt med att vara kvinna (och att det är ointressant att läsa om erfarenheter som män inte har).
Däremot vill jag påpeka en sak: att ta avstånd från kvinnliga intellektuella och betona att man inte har några förebilder hos sitt eget kön, är inte något nytt: för att göra karriär inom kulturen har det förväntats att man rackar ner på äldre kvinnor, har män som förebilder och lanserar sig själv som den första banbrytande kvinnliga intellektuella. Det är ett mönster.
Att manifestförfattarna hade svårt att få kvinnliga författare att skriva under kommer inte direkt som en överraskning (det märks på formuleringarna i manifestet att de i första hand siktar in sig på att sparka till kvinnliga författare; att listan på berättare som manifestförfattarna uppfattar som förebilder innehåller några kvinnonamn är inte heller särskilt övertygande – det hade blivit för uppenbart annars, ungefär som Therese Bohmans inlägg är uppenbart..).
Detta inte sagt för att tvinga Therese Bohman att börja läsa kvinnliga författare och intellektuella! Endast för att påpeka att avståndstagande från andra kvinnliga intellektuella är en del i det mönster som bidrar till att osynliggöra och förringa kvinnor, att det är vanligare i början av en karriär än längre fram, och att det egentligen borde vara onödigt idag. Av ren artighet skulle man ju helt enkelt kunna avstå från utspel av denna typ, men å andra sidan är det nog inte många som inte har hört det förut…
Slut på kommentaren, som jag av någon anledning undertecknade Esset.
Jag vill tillägga en grej: eleverna på Södertörn tyckte att manifestet var deprimerande snålt, och många blev arga.
Klart slut.
måndag 9 november 2009
Murens fall
Två läsvärda artiklar: Natalja Kazmierska i Expressen och Åsa Linderborg i Aftonbladet.
Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol från Tankesmedjan Limbo skriver även ett tänkvärt inlägg under rubriken Minns grejer på Frihetsdagen.
Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol från Tankesmedjan Limbo skriver även ett tänkvärt inlägg under rubriken Minns grejer på Frihetsdagen.
söndag 8 november 2009
"Category: entertainment"
Jag fick berättigad kritik när jag publicerade videon som visar gatumusikanten Petru Birladeanus död, och kanske framförallt rädslan och likgiltigheten bland människorna runtomkring. En ljudmatta av sorgesam musik har nu lagts över videon, vilket har fått mig att överväga att plocka bort den.
Mordet på Mariano Bacioterracino (även det inspelat av övervakningskameror) är det andra döendet som nu har offentliggjorts.
I Italien trycker tidningarna sedan länge bilder av lik, medan svenska tidningar brukar vara mer restriktiva.
Jag tänker inte ifrågasätta Roberto Savianos goda vilja när han
analyserar videon (han påpekar att den är allt annat än Hollywood, förklarar de "vardagliga" reaktionerna runtomkring, och motiverar offentliggörandet med att mördaren på så vis kan identifieras).
Men på ganska kort tid har två videor som överskrider tabut att visa människor som blir mördade, människor som dör, hamnat på YouTube. I en översikt såg jag att någon - en ironiker? - hade kategoriserat videon med Mariano Bacioterracino som "entertainment".
Hur detta gränsöverskridande kommer att påverka situationen i Neapel är ovisst. Det hade varit fullt möjligt att endast publicera bilder av mördarens ansikte, om identifikation var det man eftersträvade. Om det var "debatt" som skulle väckas, så handlar det om en grov idealisering av journalistiken.
Det finns många övervakningskameror i Neapel, och där sker många mord. Det kommer antagligen inte att stanna vid dessa två inspelningar.
Jag tror inte att Roberto Saviano är ett "mediefenomen", hans syfte är seriöst, men det finns något som glöms bort när mordet visas om och om igen medan Savianos journaliströst analyserar.
Han överdriver Nords chock i hopp om att väcka Syd.
Mordet på Mariano Bacioterracino (även det inspelat av övervakningskameror) är det andra döendet som nu har offentliggjorts.
I Italien trycker tidningarna sedan länge bilder av lik, medan svenska tidningar brukar vara mer restriktiva.
Jag tänker inte ifrågasätta Roberto Savianos goda vilja när han
analyserar videon (han påpekar att den är allt annat än Hollywood, förklarar de "vardagliga" reaktionerna runtomkring, och motiverar offentliggörandet med att mördaren på så vis kan identifieras).
Men på ganska kort tid har två videor som överskrider tabut att visa människor som blir mördade, människor som dör, hamnat på YouTube. I en översikt såg jag att någon - en ironiker? - hade kategoriserat videon med Mariano Bacioterracino som "entertainment".
Hur detta gränsöverskridande kommer att påverka situationen i Neapel är ovisst. Det hade varit fullt möjligt att endast publicera bilder av mördarens ansikte, om identifikation var det man eftersträvade. Om det var "debatt" som skulle väckas, så handlar det om en grov idealisering av journalistiken.
Det finns många övervakningskameror i Neapel, och där sker många mord. Det kommer antagligen inte att stanna vid dessa två inspelningar.
Jag tror inte att Roberto Saviano är ett "mediefenomen", hans syfte är seriöst, men det finns något som glöms bort när mordet visas om och om igen medan Savianos journaliströst analyserar.
Han överdriver Nords chock i hopp om att väcka Syd.
lördag 7 november 2009
Mina katter och andras banditer!
Camorrakatten. En biffig svartvit hona.
Hon betraktar mina tussar som rivaler som försöker ta över hennes piazza.
När hon jagat upp Xerxes i ett träd och klippt till Atossa som i panik gömt sig i en tunna med löv så går Lady Camorra och sätter sig utanför min port.
Spänner musklerna och spärrar av vägen som en sentinella femminaccia.
Detta för att hindra mina hjältegryn från att rädda sig in till matte.
För inte bor hon i mitt hus. Hon bor i ett annat. Skurk!
Jag försökte med diplomati. Lutade mig ut genom köksfönstret och sa till henne: "Du är väl snäll mot mina kissar?"
Hon mös. Ett dunkelt leende. Självsäkert, lite hånfullt. Samtidigt satt Xerxes och jamade hjääälp hjääälp högt upp i ett träd.
Flyttade på sig gjorde Lady Camorra inte. Jag gick ner på gården.
- Hej lilla gumman, du behöver väl inte sitta just här? Mina kissar blir lite jädda då, fattaju?
Samtidigt närmade sig lilla lurvet Atossa försiktigt.
Då gjorde jag ett naivt misstag - jag klappade Lady Camorra. Hon såg nöjd och pösig ut och måste ha uppfattat det som att jag stadfäste hennes revir och förrådde mina egna. För hon flög på Atossa igen - huj galopp ner i tunnan. Xerxes fortsatte jama ynkligt i trädet.
Så jag fick ändra strategi: se till att mota undan Lady Camorra med barsk uppsyn och mörk röst (hörrudu flytta på dig), assistera Xerxes (han är jättebra på att klättra ner från träd, men det krävs att man står under och ropar att han är duktig och modig).
Då kom även Atossa upp ur tunnan, med löv i pälsen, och så kunde vi gå in.
Det finns några andra katter på gården, som det också blir kontroverser med ibland. En jättetjock som heter Caruso. Men han verkar rätt intresserad av att bli kompis med mina katter. De jagar varandra lite grann, men det verkar mest vara på lek.
Och en ännu tjockare som ser ut som en mops i ansiktet. Och en med svarta och tegelröda ränder, och en långsmal nos som ser ganska festlig ut.
Men det är damen med vita damasker, svart kostym och halsband med bling-bling som är traktens skräck. Femminaccia är vad hon är (minaccia betyder hot på italienska).
Medan jag skrivit om förmiddagens trauma har Atossa klättrat upp på min rygg, satt sig på min axel spinnande och börjat buffa. Medan Xerxes sover i kökssoffan.
Hon betraktar mina tussar som rivaler som försöker ta över hennes piazza.
När hon jagat upp Xerxes i ett träd och klippt till Atossa som i panik gömt sig i en tunna med löv så går Lady Camorra och sätter sig utanför min port.
Spänner musklerna och spärrar av vägen som en sentinella femminaccia.
Detta för att hindra mina hjältegryn från att rädda sig in till matte.
För inte bor hon i mitt hus. Hon bor i ett annat. Skurk!
Jag försökte med diplomati. Lutade mig ut genom köksfönstret och sa till henne: "Du är väl snäll mot mina kissar?"
Hon mös. Ett dunkelt leende. Självsäkert, lite hånfullt. Samtidigt satt Xerxes och jamade hjääälp hjääälp högt upp i ett träd.
Flyttade på sig gjorde Lady Camorra inte. Jag gick ner på gården.
- Hej lilla gumman, du behöver väl inte sitta just här? Mina kissar blir lite jädda då, fattaju?
Samtidigt närmade sig lilla lurvet Atossa försiktigt.
Då gjorde jag ett naivt misstag - jag klappade Lady Camorra. Hon såg nöjd och pösig ut och måste ha uppfattat det som att jag stadfäste hennes revir och förrådde mina egna. För hon flög på Atossa igen - huj galopp ner i tunnan. Xerxes fortsatte jama ynkligt i trädet.
Så jag fick ändra strategi: se till att mota undan Lady Camorra med barsk uppsyn och mörk röst (hörrudu flytta på dig), assistera Xerxes (han är jättebra på att klättra ner från träd, men det krävs att man står under och ropar att han är duktig och modig).
Då kom även Atossa upp ur tunnan, med löv i pälsen, och så kunde vi gå in.
Det finns några andra katter på gården, som det också blir kontroverser med ibland. En jättetjock som heter Caruso. Men han verkar rätt intresserad av att bli kompis med mina katter. De jagar varandra lite grann, men det verkar mest vara på lek.
Och en ännu tjockare som ser ut som en mops i ansiktet. Och en med svarta och tegelröda ränder, och en långsmal nos som ser ganska festlig ut.
Men det är damen med vita damasker, svart kostym och halsband med bling-bling som är traktens skräck. Femminaccia är vad hon är (minaccia betyder hot på italienska).
Medan jag skrivit om förmiddagens trauma har Atossa klättrat upp på min rygg, satt sig på min axel spinnande och börjat buffa. Medan Xerxes sover i kökssoffan.
fredag 6 november 2009
Una musichina
... eller om det stavas musiquina på brasiliansk portugisiska?
När barnen dansar i solen, som pojken framkallat med sitt orfiska gitarrspel, då ryser jag. En av de vackraste filmscener jag vet.
Människan behöver ett nytt språk
Av en slump när jag moochade runt och botaniserade igår (slumpen är alltid objektiv) hittade jag ett glimrande scoop, ett juvelscoop, eller åtminstone en uppmärksamhetsfästning på en grej.
Det var i Therese Bomans blogg, symbolismens och dekadensens högborg i bloggosfären, med mottot "Luxe, Calme et Volupté" (vilket påminner mig om att det är dags för omläsning av Baudelaire, även om han är en av de få poeter jag kan en del utantill av).
Boman påpekar att omslaget till Den vidunderliga kärlekens historia är en retuscherad Caspar David Friedrich-målning. Två kvinnor har suddats ut (för övrigt har färgerna gjorts mer braskande). Som uppmärksamma läsare redan vet handlar det inte om en roman jag sätter högt, och detta har inte förändrats i och med att doktor Eberhard, alla galna kvinnors upptuktare, iklätt sig en ljusblå sympatisvid, även om det var en elegant anspelning.
Jag moochade över till Isobel Hadley K:s blogg. Hon hade just fått ett hagel av omänskliga kommentarer över sig då hon skrivit att det är gräsliga villkor för dem som tar sitt skrivande på allvar och vill behålla integriteten.
November framstår som juni i jämförelse med de småaktiga cyniker som gläfste där.
Den objektiva slumpen förde mig slutligen ut i nejder som jag kommer att skriva mer om vid tillfälle.
Jag tittar lite på min sköna nya difk-fiim, borde väl ångra mig men...
Det var i Therese Bomans blogg, symbolismens och dekadensens högborg i bloggosfären, med mottot "Luxe, Calme et Volupté" (vilket påminner mig om att det är dags för omläsning av Baudelaire, även om han är en av de få poeter jag kan en del utantill av).
Boman påpekar att omslaget till Den vidunderliga kärlekens historia är en retuscherad Caspar David Friedrich-målning. Två kvinnor har suddats ut (för övrigt har färgerna gjorts mer braskande). Som uppmärksamma läsare redan vet handlar det inte om en roman jag sätter högt, och detta har inte förändrats i och med att doktor Eberhard, alla galna kvinnors upptuktare, iklätt sig en ljusblå sympatisvid, även om det var en elegant anspelning.
Jag moochade över till Isobel Hadley K:s blogg. Hon hade just fått ett hagel av omänskliga kommentarer över sig då hon skrivit att det är gräsliga villkor för dem som tar sitt skrivande på allvar och vill behålla integriteten.
November framstår som juni i jämförelse med de småaktiga cyniker som gläfste där.
Den objektiva slumpen förde mig slutligen ut i nejder som jag kommer att skriva mer om vid tillfälle.
Jag tittar lite på min sköna nya difk-fiim, borde väl ångra mig men...
torsdag 5 november 2009
Apropå difk-fiim
Både Ank-Käthe och tigerbossen har inlagt protest mot att bloggen blivit full av död.
Död död död död död.
Den månad som nästan alla hatar bör istället fyllas av liv. Artificiellt liv, kraftansträngningsliv, till och med hurtighetstyranni, morrade och kvackade de.
Tigerbossen tillade strängt att när han var liten så sa han inte svans, utan fanf.
Ank-Käthe påstod att hon sa ynkät.
- Enda tiss jag blev vuxenanka trodde jag det hette ynkät.
Under detta samtal off the record uppstod tanken att bloggens hulda besökare skulle kunna få berätta om vad de kallade saker när de var små. Pyttesmå eller lite större.
Klart slut. Ner med november. Nu krossar vi november.
Död död död död död.
Den månad som nästan alla hatar bör istället fyllas av liv. Artificiellt liv, kraftansträngningsliv, till och med hurtighetstyranni, morrade och kvackade de.
Tigerbossen tillade strängt att när han var liten så sa han inte svans, utan fanf.
Ank-Käthe påstod att hon sa ynkät.
- Enda tiss jag blev vuxenanka trodde jag det hette ynkät.
Under detta samtal off the record uppstod tanken att bloggens hulda besökare skulle kunna få berätta om vad de kallade saker när de var små. Pyttesmå eller lite större.
Klart slut. Ner med november. Nu krossar vi november.
Tystnad, normalitet
Det gick inte att tala om det. När Roberto Saviano nu skriver om normaliteten, det normala, så slås jag förstås av att det var just de orden jag använde, något motvilligt, när jag redogjorde för besöket vid mordplatsen. För att begripa Myggor och tigrar bör man veta att det inte fanns särskilt mycket skrivet om camorran då, åtminstone inget som var överskådligt, och själva omfattningen av dess grepp om regionen blev egentligen inte avslöjad förrän med Savianos Gomorra. Det innebär att Myggor och tigrar består av egna iakttagelser, och en successiv undersökning, med början i den kusliga händelsen i Boscoreale. En främlings blick på en främmande värld, och inslag av slump - att två mord inträffade på min parallellgata under skrivandets gång, varav jag till en början inte begrep att det första var ett mord utan trodde att det var fyrverkerier, medan jag den andra gången gick ner på gatan - jag visste inte särskilt mycket om camorran, och det som chockade mig mest var känslan av normalitet. En grannkvinna i sjuttioårsåldern pratar oberört om ditt och datt med mig en bra stund, innan det framkommer att hon just bevittnat en avrättning. Det har inte bekommit henne det minsta. "Vi får höra i morgon vem det var".
Och när jag var hemma några veckor på sommaren, strax efter det första mordet, kunde jag inte berätta för någon vad jag hade hört. Det var omöjligt, som när man i drömmen vill ropa men inte kan det.
Och när jag var hemma några veckor på sommaren, strax efter det första mordet, kunde jag inte berätta för någon vad jag hade hört. Det var omöjligt, som när man i drömmen vill ropa men inte kan det.
difk-fiim
Ugh! November har klippt till.
Fasansfulla, olevbara, rent inhumana mörker, snöblandade snålblåst, fy bubblan. Jag spontanköpte en difk-fiiim, som jag kallade diskmaskin när jag var en tvärhand hög. En bordsdifk-fiim. Det borde jag nog inte ha gjort, den var inte så dyr men det visar sig att installationen kan bli kostsam, det är något med rören och vattentillförseln som måste fixas. Och den tar ju väldigt mycket plats i en liten lya som min.
Bohem... med difk-fiim...
Humorn är lustens seger över verkligheten när den senare är som djävligast, har André Breton skrivit (på ett ungefär, han svor nästan aldrig när han skrev). Det behövs mängder av humor för att överleva en nordisk olevbar novemberchocksmock. Musik, färger, vitaminer.
Fasansfulla, olevbara, rent inhumana mörker, snöblandade snålblåst, fy bubblan. Jag spontanköpte en difk-fiiim, som jag kallade diskmaskin när jag var en tvärhand hög. En bordsdifk-fiim. Det borde jag nog inte ha gjort, den var inte så dyr men det visar sig att installationen kan bli kostsam, det är något med rören och vattentillförseln som måste fixas. Och den tar ju väldigt mycket plats i en liten lya som min.
Bohem... med difk-fiim...
Humorn är lustens seger över verkligheten när den senare är som djävligast, har André Breton skrivit (på ett ungefär, han svor nästan aldrig när han skrev). Det behövs mängder av humor för att överleva en nordisk olevbar novemberchocksmock. Musik, färger, vitaminer.
"Jag ber för dem, precis som jag ber för min man"
"Spridningen av videon fungerade. Ett mord som när det blev begånget bara blev en notis på lokaltidningarnas sista sidor, blev tack vare videon förstasidesnyhet i världspressen och toppade nyhetsprogrammen. Mördaren, som trodde han hade kommit undan, vilket brukar ske efter majoriteten av camorraavrättningar, finner sig nu istället vara tvungen att ta till flykten", skriver Roberto Saviano.
Mordet ska ha varit en hämnd för ett mord begånget för tio år sedan. Hämnden är ofta mycket långsam i Neapel.
"- De mördar så många, nu har de mördat min man också. Vad är problemet? Vem skulle jag vara arg på? Jag kan inte vara arg. Jag kan bara be för dem, inget annat. Jag ber för dem precis som jag ber för min man. Jag är katolik, jag går i kyrkan", ska Bacioterracinos fru ha svarat en journalist, enligt Saviano. Saviano förklarar också hur ett sådant tankesätt uppstår i kretsar som alltid måste räkna med att det kan gå illa, och där det kan uppstå ett slags tacksamhet så länge avrättningarna sker på ett "rent" sätt.
Mordet ska ha varit en hämnd för ett mord begånget för tio år sedan. Hämnden är ofta mycket långsam i Neapel.
"- De mördar så många, nu har de mördat min man också. Vad är problemet? Vem skulle jag vara arg på? Jag kan inte vara arg. Jag kan bara be för dem, inget annat. Jag ber för dem precis som jag ber för min man. Jag är katolik, jag går i kyrkan", ska Bacioterracinos fru ha svarat en journalist, enligt Saviano. Saviano förklarar också hur ett sådant tankesätt uppstår i kretsar som alltid måste räkna med att det kan gå illa, och där det kan uppstå ett slags tacksamhet så länge avrättningarna sker på ett "rent" sätt.
onsdag 4 november 2009
tisdag 3 november 2009
Normalt
"Normal, it all appears normal. The mannerism, the motion of this execution by hand of the camorra is part of normality. It's natural to walk over a dead man lying on the ground, it's normal to see someone being shot in the head just like it's normal to keep silent and not react, it's normal not to scream or call for help. Nobody runs, because it's normal, nobody really feels they should be doing anything."
Ur den engelska översättningen av Roberto Savianos kommentar till videon.
Ur den engelska översättningen av Roberto Savianos kommentar till videon.
måndag 2 november 2009
Drev och drev
Lite märkligt ändå. Med tanke på en veckas skriverier, vars karaktär av drev aldrig antog de proportioner som sådana kampanjer kan göra, utan mojnade snabbt och framstod som jämförelsevis milda. Och även med tanke på vissa skeva och kusliga självmordsskriverier i samband med att en annan person faktiskt var utsatt för drev. Lite märkligt alltså att Guillou lyckas få det till det här:
"- Expressen bedriver en hatkampanj i syfte att döda eller utplåna mig."
Nej, så var det ändå inte. Hur sådant går till kan jag berätta mer om en annan gång. Det är inte särdeles fantastiskt.
Det är nog dags för Guillou att ta av sig offerkoftan.
Själv skulle jag gärna vilja veta hur Maria Schottenius man Olle Svenning kunde ringa till Bonniers och "förneka allt om..." en person i min bok, innan boken ens var utgiven. Och om det eventuellt finns några kopplingar till det stulna manuset.
Liksom jag skulle vilja veta varför det var angeläget för Guillou att yla med vargarna och diskutera självmord.
"- Expressen bedriver en hatkampanj i syfte att döda eller utplåna mig."
Nej, så var det ändå inte. Hur sådant går till kan jag berätta mer om en annan gång. Det är inte särdeles fantastiskt.
Det är nog dags för Guillou att ta av sig offerkoftan.
Själv skulle jag gärna vilja veta hur Maria Schottenius man Olle Svenning kunde ringa till Bonniers och "förneka allt om..." en person i min bok, innan boken ens var utgiven. Och om det eventuellt finns några kopplingar till det stulna manuset.
Liksom jag skulle vilja veta varför det var angeläget för Guillou att yla med vargarna och diskutera självmord.
Vi kallade den Kafka
Atossa på gröna gosefilten. Atossa har den mest outgrundliga blicken av mina gryn. Xerxes är blidare, utom när han är totalt vild, till exempel när han får för sig att mörda en vante. Nu när det har blivit kallare måste jag lägga in en del ytterkläder i skåpet. Allt som är lurvigt attackerar de direkt. Ibland pratar jag med Atossa om den vidriga tratten. Jag tror hon förstår. Jag säger: kommer du ihåg den vidriga tratten, den som vi kallade Kafka. Ja'a, då tänker hon på den och ser ut ungefär som på bilden.
söndag 1 november 2009
Snillrika bröder
Amerikaner är ena baddare på satir. Om ni missat Gregory brothers
så ta en titt.
Ikväll ska jag kasta ett getöga på Agenda.
så ta en titt.
Ikväll ska jag kasta ett getöga på Agenda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)