- Det får vara slut på denna fajda nu. Svenska intellektella, man blir förbryllad.
1. Nä, det ska vara tre eller fyra ständiga sekreterare i Akademien. Kanske fem. Då kan det bli en deltidstjänst och ingen av dom behöver sluta skriva.
2. Dom ska blidka gudmodern Ekman.
3. Dom ska tänka igenom hur dom ska ha det. Dom ska dra lärdom av Rushdie- och Saviano-affärerna. Dom ska inte stå i fönstret.
4. Intellektellt arbete kräver en spattansk stajl. Det går åt helvete med nassisism och frosseri. Nu ska alla ha mobiltelefon, Rojs Rojs och sms.
Varför tjatar man på någon tills den går med på att bli ständig sekreterare?
Tydligen i flera månader, till och med.
Är det en plikt? Inte så konstigt då att Peter Englund börjar tala mossbelupet om att konflikter ska hållas internt. Det sitter väl i väggarna, man tar sig i kragen och blir en del av institutionen. An offer you can't refuse.
Samtidigt som Pompeji kommer ut på serbiska kommer Lars Gustafssons En kakelsättares eftermiddag ut på bosniska. Kan man läsa i Gustafssons punkigt/syndigt/diaboliskt nattsvarta blogg (ett tips trots allt: många finner det ansträngande att läsa vit text på svart botten).
Apropå översättarnas underskattade och underbetalda värv: i Frankrike får man inte endast betalt per ark, utan även royalty för sålda böcker. Marc de Gouvenain, en av översättarna av Stieg Larssons Millenniumtrilogi, har blivit miljonär (om medarbetaren Lena Grumbach har blivit det vet jag inte).
Marc de Gouvenain och Lena Grumbach gjorde även den fenomenala överföringen av Pompeji till franska.
Pio Vittorio Giuliano senior, pensionerad tobakssmugglare i stadsdelen Forcella i Neapel och far till bossen Luigi 'o rre (kungen), avled vid 81 års ålder.
Pio Vittorio Giuliano blev "kanske mot sin vilja anfader till brottets och lidandets dynasti", skriver Il Mattino. Blandningen av respekt, snudd på vördnad, sorgsenhet och moraliskt avståndstagande är inte ovanlig i napoletanska pressen när det gäller välkända personer inom camorran, sådana som har spelat en roll i stadens historia.
Pio Vittorio var även far till Nunzio Giuliano, som hoppade av camorran på sjuttiotalet, talade emot den och blev mördad i mars 2005. Hans engagerade arbete mot camorran i skolorna kan man se ett exempel på här. Det ledde till att han inte var populär i kvarteret Forcella, inte heller i sin familj.
Familjen Giuliano har styrt över kvarteret Forcella i Neapel sedan fyrtiotalet. Det var en Giuliano som av misstag sköt Annalisa Durante till döds i Forcella 2004.
Familjen Giuliano ingick i den sammanslutning av camorrafamiljer som krigade mot Raffaele Cutolos Nya Organiserade Camorra vid slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. Idag har ett flertal i familjen börjat samarbeta med rättvisan. Familjen är också omskriven p.g.a vänskapen med Diego Maradona.
Fick nyligen en komplimang för att min blogg är stram, tuktad som bloggar sällan är: men nu jävlar, nu har jag blivit förkyld igen - och mycket värre än förra gången - så jag roar mig lite med slöskriverier för slöläsare.
Ditt och datt, sålunda.
Helikopterrånet i Västberga: jag bor i närheten. Var en av de 300 som ringde polisen och tipsade dagen efter, de var mkt intresserade även om det verkar ha varit något annat jag upptäckt.
Piloten de har haffat låter som klippt och skuren, kalkerad på en gärningsmannaprofil; inte minst drogproblemen. Men alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats, osv.
Nu till BARF.
BARF är ett nytillskott i min vokabulär. "Bone and raw food".
Jag tycker att kattmaten verkar för näringsfattig. För mycket kolhydrater och för lite protein för rovdjur.
Mina katter strålar av hälsa, så detta ilandsproblem (att hitta bättre mat åt kissarna) kan tyckas onödigt. Men de har varit lite för lösa i magen, på ren svenska.
Nu har jag börjat ge dem rått kött, inte fisk för det är inte så bra för katter men när det är extrapris på nöt och lamm köper jag hem ett lass. Skillnaden är att de äter långsammare och blir mättare, kastar sig inte över maten och tigger sällan. När Xerxes äter en lammkotlett morrar han samtidigt njutningsfullt och varnande, han låter kotletten hänga i ena mungipan, tuggar och kisar, mal sönder benet, det tar längre tid än att glufsa i sig burkmat. Atossa väntar tills han har ätit klart, det tycker jag är politiskt inkorrekt så jag brukar uppmuntra henne genom att sticka fram hennes lammkotlett, då drar hon iväg med den och bollar lite med den innan hon tuggar i sig den. Jag har tänkt låta dem äta både burkmat och BARF. Deras avföring är inte längre ljus och lös utan mörk och fast.
Det är rätt många kattägare här, så tips och råd är välkomna.
Lite mer datt:
Ank-Käthe säger att det alltid har funnits kvinnor som Anna Anka så varför är folk så förvånade? Hon säger att det är självklart att en golddigger står i en särskild tacksamhetsskuld till sin make.
Det verkar som om kommunen Åtvidaberg försöker bli av med Guido Minerva på omvägar.
Såg Horace Engdahl på Bokmässan, han klev på Författarförbundets scen efter maffiapanelen. För att prata om sin essäsamling. Ej läst den, men håller på med John Swedenmarks Kritikmaskinen.
Och sensommaren tycks fortsätta ända in i oktober. Bara inte förkylningen gör det också...
Minnesgoda läsare har nog inte glömt den finska discoskolan. Där fick man äntligen lära sig grundstegen. Det var på tiden. Här kommer lite överkurs, det är ju lördagkväll så varför inte lära sig dansa "the hustle". Killen i videon vill tydligen inte visa sitt ansikte, utan förbli anonym. Fegt? Klokt? Eller hade han riggat kameran fel?
Lär man sig den här kan man verkligen snobba på dansgolvet.
Har kommit hem från Göteborg, storknade som vanligt så fort jag kom in i själva mässhallen. Men paneldebatten som ordnades av Författarförbundet gick nog bra, publiken stannade tiden ut i allafall. Frågeställningen var denna:
"Bidrar författare till att höja de kriminella gängens och brottslingarnas status? I panelen: Lasse Wierup, som med Matti Larsson skrev Svensk maffia (2007), Maja Lundgren, författare till Myggor och tigrar (2007), Hans Magnusson som har översatt Misha Glennys McMaffia, Brottslighet utan gränser (2009), Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare vid Internationella åklagarmyndigheten i Göteborg. Moderator: Anna-Lena Lodenius, författare och granskare av extremrörelser".
Det var snarare en diskussion än en debatt, vilket jag själv tycker är ett plus (debatter brukar eftersträva största möjliga polarisering, men när det gäller maffian handlar det ju om att fundera ut lösningar). Jag tog ställning emot legalisering av droger, som framförts som ett sätt att strypa maffians största enskilda inkomstkälla. Däremot kunde läkemedelsforskare gärna ta fram alternativ till alkohol och droger.
Jag påpekade också att termen maffia inte utan vidare bör appliceras på all organiserad brottslighet. För att det ska kallas maffia brukar man sätta upp kriteriet att det ska förekomma utpressning, korruption eller hot mot politiker och rättsstat, och att kriminaliteten ska vara invävd i näringslivet.
Och jag nämnde att sången ur Gudfadern, Brucia la terra, hördes flera gånger dagligen där jag bodde i Neapel, alldeles intill en klans högkvarter.
Romantiseringen av maffian tog ett skutt framåt i och med Mario Puzos böcker och filmatiseringen av dem. I böckerna legitimeras också den kålsuparteori som uppstod bland fattiga och föraktade italienska invandrare i USA: att det är staten och kapitalet som är den egentliga maffian. Detta är ett synsätt som är mycket vanligt i det folkliga Neapel. "Det är kapitalismen som är den verkliga camorran" säger en person i min bok, en annan hävdar att De spanska kvarteren är det enda område i Neapel som är folkligt styrt och inte övertaget av kapitalisterna.
I paneldebatten sa jag: "Man ska inte överskatta ordets makt", men det var inte ett utslag av pessimism, det var bara apropå att diskussionen om Roberto Savianos Gomorra har kommit att kretsa kring yttrandefriheten. Samhället, kulturen, lagen, institutionerna, satte ner foten för att ingen får mordhota en författare. Allt annat hade varit likgiltighetens triumf. Men i praktiken har ingenting förändrats, och camorran säljer idag piratkopior av såväl boken som filmen. Att boken inte nämndes på tidningarnas ekonomiska sidor där diskussionen hör hemma, och att de norditalienska industriernas dumpning av giftavfall i Syditalien inte har upphört - jag vore glad över en rättelse på den punkten, ifall det är något jag har missat - allt det livsviktiga har överskuggats av det sensationella och kittlande faktum att en författare har blivit mordhotad, att författaren såg sitt första lik i trettonårsåldern, att han har åkt vespa till mordplatser: det vill säga det spektakulära har successivt nästlat sig in i medvetandet som en resignerad acceptans av maffia och camorra, via den våldsromantik och den hunger efter pangpang som alla redan delar.
Nå, allt detta fick jag nog inte fram under debatten. Men vi talade också om kvinnornas roll, en stor och intressant fråga som redan har tangerats här, och som jag tvivelsutan kommer att återkomma till.
Och så sa jag att den ickeoffentliga ekonomin, med allt från piratkopior av märkesvaror till droghandel och illegal arbetskraft, är så invävd i samhället att alla åtgärder skulle göra att hela systemet rasar.
Att jag skriver så lite om vad de andra sa beror dels på att jag tycker att jag hade mest att komma med, dels på det genanta faktum att det var så brusigt runtomkring att jag missade en hel del av vad de andra hävdade. Så kan det vara på bokmässan.
"Så här i efterhand tycker jag att det på sätt och vis var bra att det blev rättegång. Där kom det fram att det som jag hela tiden hävdat, faktiskt visade sig vara sant. Jag hade inte, som det först sagts, slagit och spottat vårdarna i ansiktet. Anmälan om misshandel var nedlagd. Det blev också tydligt att man på S:t Görans sjukhus inte följt de strikta regler som finns vid bältesläggning. För mig framstår det som absurt att flera i personalen på akuten vittnade om att de trodde att jag var en kvinna som blivit utsatt för övergrepp. Man kan också läsa i journalen att de trodde att jag var ganska mycket yngre än jag faktiskt är. Personalen tar alltså emot en ung kvinna som de misstänker har varit med om ett övergrepp och spänner fast henne i en bältessäng med benen isär, bälte runt midjan och händerna över huvudet. Inom några minuter kommer flera personer och lägger sig över henne, drar ner hennes strumpbyxor och trosor och ger henne en spruta i baken. Är det så man ska ta hand om en kvinna som man tror varit med om ett övergrepp?"
Glöm helst inte att läsa denna artikel av Anna Odell.
Här ser ni hur små de är: Xerxes Ljusrödis Picasso och Lisa Snusbus Picasso. Foto: Sandra Kvist.
Lisa borde bära namnet Bast också efter den egyptiska kattgudinnan, men då måste Xerxes också få ett till namn. Apollon?
Håller på att förbereda mig inför seminarium i Göteborg. Rättare sagt paneldebatt. Samma tema som diskussionen med Don Winslow, Jerzy Sarnecki och Lasse Wierup som jag skrivit om tidigare.
Leroy föreslog något alldeles strålande (kanske fel adjektiv i sammanhanget men det är ett bra ord). Det tog ett tag innan poletten trillade ner men nu, så! Man bilägger förstås en konflikt genom att göra något annat. När jag åt pizza med Monica sommaren 2007 pratade hon mycket om kvinnosjukhuset Änglagård i den ryska staden Novozybkov. Jag fick av olika skäl intrycket att Monica var feminist, men orsakerna därtill bör väl vara något mellan henne och Lions. Jag framförde förhoppningen om att få se en bok om saken. Antar att ett och annat måste mojna först. Hur som helst är det en bra idé att bidra med en slant till
KVINNOSJUKHUSET ÄNGLAGÅRD
Änglagård pg 136 09 37-5 Målet är: 327 000 kr Behållningen den 24 augusti: 40 516 kr Mer info hittar du här
... vilket jag gör i morgon dag.
På detta lite Elvis, en av mina idoler. Om det är fler som gillar Elvis så skulle man kunna rösta på den bästa Elvislåten. Mina personliga favoriter är Return to sender, Love me tender och Musiden (inte helt säker på stavningen). Men den här är också bra - remixad tror jag - och videon är kul att titta på.
Jag har ju mest ägnat mig åt mediekritik; bloggosfären är en ganska ny bekantskap. Vi kan gärna diskutera den mer här, men jag vill poängtera att skillnaderna inte alltid är så stora mellan bloggvärlden och "gammalmedia".
"Predznaka je bilo mnogo te godine. Godine nemilosti 62. Ili, kak bi to oni sami izrazili: u vreme konzulata L. Afinija i P. Marija."
Öppningen till Pompeji på serbiska. Från svenska (svedskog) av Spasa Ratkovic. (Vissa fjongar lyckas mitt tangentbord inte åstadkomma; en fjong över s:et i svedskog, t.ex.)
Som uppmärksamma läsare har märkt, så fick tigerbloggen besök av kapare i helgen. Det var ingen större konst att upptäcka vilka signaturer som var äkta och vilka falska. Jag vill hävda att det märktes direkt, vilket kan tyda på att kaparna ville bli upptäckta, de var angelägna om att det skulle märkas att de störde. Eller så var de dåliga på att härmas.
Eftersom syftet verkar ha varit manipulativt, det vill säga man ville få vanliga hederliga signaturer att framstå som så kallat bloggdrägg, så bör man emellertid kunna dra slutsatsen att det handlade om usla imitatörer snarare än om skojsiga skojare som ville bli upptäckta.
Så gott som alla fejkkommentarer har hamnat i Hades, som bloggens papperskorg heter. Någon kan jag ha missat, någon kan jag ha låtit stå kvar som illustrativt exempel.
Att det går att kapa signaturer och dessutom länka till en blogg (i de fall den skrivande personen har en sådan) skulle kunna omöjliggöra meningsutbyte på nätet. Det finns folk som är ute efter att bråka, lägga ord i meningsmotståndares mun; kanske bevisa att denna blogg är en avskrädeshög för banditer till exempel. Det finns också folk som drivs av hat mot överlevare och vill få dem att framstå som omänskliga och föraktansvärda.
(Men bloggvärlden är egentligen inte mycket hårdare än medievärlden, enligt min mening - mer om detta senare).
Lite bekymmersamt var det. Det hade ju kunnat handla om personer med avancerade tekniska kunskaper, mer eller mindre hackers, som givit sig sjutton på att den här bloggen skulle läggas ner. Det var ganska sorgligt att se några kära signaturer plötsligt börja uttala sig på ett sätt som de i vanliga fall aldrig gör.
Men Tristan, som enligt egen utsago inte är särskilt tekniskt bevandrad, "provkapade" till sist några signaturer och det visade sig inte alls vara svårt. På sätt och vis är det oroväckande att det var såpass lätt, men mest av allt betryggande att helgens kaos inte iscensattes av folk med tekniska kunskaper.
(För ett ögonblick trodde jag att någon låtsades vara Tristan som provkapade, men så barockt var det lyckligtvis inte).
Nu finns det emellertid ett sätt att sålla ut falska signaturer!
Bloggaren Medborgare X påpekade att krumeluren är orange istället för grå när nicket är äkta. Mer om detta kan man läsa hos Tristan.
Lite bus är alltid tillåtet. Man måste få begagna sig av den möjlighet till lek och maskerad som anonymiteten tillåter.
Columbo är den deckare jag tycker mest liknar Sokrates. Hans list påminner om filosofens. Sokrates brukar låta dem han talar med reda ut begreppen och ibland falla på eget grepp. Och han gillar sitt jobb.
Det har hänt mer i helgen också. Jag skulle i lätta ordalag vilja säga något om vår kultur. Uppror mot auktoriteter är åtminstone på pappret ett ideal i Västerlandet. Att tänka själv och inte gå i någons ledband. På det stora hela tycker jag att det är bra.
Men till och med i vår förtappade kultur händer det att en och annan älskar sin familj. Det har nästan blivit en kliché att man inte ska göra det. Man ska ge sina föräldrar skulden för sina tillkortakommanden, och det är absolut inte tabu på något sätt att skriva närgånget och utlämnande om sin familj. Det ingår i standardutbudet av uppror. Ingenting är mindre heligt än familjen.
Men om man har den stora turen att digga sina päron, som stockholmare inte säger längre men ändå, så kan man förlita sig på att det väcker huvudbry, det stämmer inte med några mallar, och allt det som avviker från förutfattade meningar och givna mönster väcker vantro. Eller kan göra det. Då fyller de misstrogna till exempel ut
med vulgärfreudianism, om uttrycket tillåts (jag gillar att läsa Freud men uppskattar inte den massmediala förvrängningen av psykoanalysen) eller ännu värre, med Jung.
Konkretionen försvinner. Rökelsedoftande snömos sänker sig. Man vet saker om människor man aldrig träffat - som om man ställt deras horoskop och sitter inne med stjärnornas sanning om dem.
All verklighetsprövning (ett verkligt schysst freudianskt begrepp) lämpas över bord.
Det blir istället New Age, ungefär som när Ingrid Carlqvist och Carolina Gynning knöt förbund på Medeltiden, eller när det nu var. Verklighetsförankring: noll.
Någonstans i allt detta kommer antifeminismen in. Jag menar nu inte kritik av dogmatisk feminism, utan ett förvirrat tunnelseende i kombination med viktoriansk moral som plötsligt godkänner en och annan Gynning och mest av allt drivs av ett närsynt bevakande av egna intressen och upptagenhet med status och en törst efter välvilligt eller illvilligt skvaller om kändisar.
Den antifeminismen drivs främst av kvinnor. Man får titta noga på vad de fördömer, snarare än att spekulera om varför.
Alla människor projicerar, föreställer sig saker om andra. Det är ofrånkomligt.
Att få sina cirklar rubbade kan vara kämpigt, å andra sidan är det roligt när oväntade saker händer.
I morgon 11 september ordnas en författarkväll med John Swedenmark, Erik Bergqvist, Göran Dahlberg och Helena Granström på Rönnells antikvariat i Stockholm.
Ur förlaget Ruins presentation:
Hur visar sig det outsägliga i språket? Vilka sätt finns
det att närma sig det mystiska i vår sekulära kultur?
Dessa och besläktade frågor behandlas i tre nyutgivna
essäböcker fredagen den 11 september kl 19.00 på
Rönnells antikvariat, Stockholm. Diskussionen inleds av
Helena Granström som talar om sina intryck av böckerna,
och följs sedan av en öppen paneldiskussion mellan
författarna.
Erik Bergqvist är poet, författare och kritiker. Hans essäbok Försvinnanden utkom tidigare i år.
John Swedenmark är verksam som kulturredaktör, översättare och kritiker. Han är aktuell med textsamlingen Kritikmaskinen.
Göran Dahlberg är tidskriften Gläntas grundare och redaktör, bosatt i Göteborg. Han är aktuell med essäsamlingen Att umgås med spöken.
Helena Granström är författare, kvantfysiker och matematiker. Hon debuterade 2008 med den kritikerrosade Alltings mått och utkommer våren 2010 med boken Osäkerhetsrelationen.
För arrangemanget står bokförlaget Ruin och Rönnells antikvariat
När: Fredagen den 11 september, 19-21
Var: Rönnells antikvariat, Birger Jarlsgatan 32, Stockholm
Hörni banditgäng på avskrädeshögen. Nu skiter vi i kompisdamerna. Igår fick jag iväg paketerna till de ärevördiga prisvinnarna i tigerteckningstävlingen. Det kan man fira med denna kanonlåt:
För övrigt är det fina omslaget till min nya bok färdigt. Jan Biberg, som gjorde originalomslagen till Pompeji och Myggor och tigrar, har än en gång fixat en utstyrsel som är vad man brukar kalla kongenial.
Trots förkylningen har jag inte kunnat låta bli att unna mina katter lyxen av att upptäcka utomhuset. Idag har de lärt sig hur man klättrar upp OCH ner från ett träd. Givetvis under mattes överinseende.
Men hur får man katter att uträtta sina behov utomhus? Är det någon som har några tips? De väntar alltid tills de kommer in igen. De föredrar lådan. Men jag skulle föredra att de använde naturen som sin låda.
måndag 7 september 2009
Den här hittade jag idag, en s.k häxiku (slags häx-haiku).
Peter Loewe skriver om en hotbild som är alldeles konkret: Rysk roulette med Vesuvius. Nog tror jag att vulkanen spelar roll för den fatalism som finns i området. Det är inte otänkbart att nästa utbrott blir ännu mer katastrofalt - eller monstruöst som en forskare uttrycker det i artikeln - än utbrottet 79 e.kr. Men är det överhuvudtaget möjligt att skapa en evakueringsplan som skulle räcka även för Neapel? Hur och vart evakuerar man över en miljon människor på kort tid? Och om det skulle visa sig att det var falskt alarm, att vulkanen lugnade sig för tillfället, skulle alla då flytta tillbaks i väntan på nästa incident? Håll dig passiv, Vesuvius.
Splattervideo som med lite långsökt vilja kan ses som en illustration av kampen mot svininfluensan:
Tillägnas alla som går in för att motverka influensan med diverse knep och knåp, medvetna om att det kan finnas inslag av massmedial uppblåsning och kollektiv tvångsneuros, men som ändå lutar åt att det kan vara bra att torka av ett och annat handtag. Tänk om en person i mitt hus slipper 40 graders feber på grund av det där. Vaccination är för egen del inget som står på programmet, det är nog bra men jag tror rent generellt och samhällsnyttigt ännu mer på en diskret renlighetsmani: om det fortfarande finns herrar som inte tvättar händerna efter att ha gjort nummer ett, såsom det ryktas, så bör de göra det innan de grabbar tag i T-banans ledstång; på dagis kan det inte skada om städpersonalen får tillgång till de desinfektionssprayer som påstås kunna hålla ytor virus- och bacillfria under lång tid; det Lubbe Nordström gjorde för Lort-Sverige skulle jag vilja göra för influensa-Sverige.
Tigerbossen, som sitter i ett överfullt fängelse, ber om ursäkt för att han fortfarande inte fått iväg paketerna till de ljuvliga vinnarna: han har hamnat i råkurr med några geparder men inte ådragit sig några allvarliga blessyrer. Nu kan han i lugn och ro ro paketerierna i land.
Ank-Käthe är det lite värre med. Hennes gadget är bortplockad från blogger. Men i största förtroende sa hon till mig att hon ville fråga ifall människorna (hon är ju anka) har upptäckt några genanta avvikelser från vanan, i och med influensan. (En genant avvikelse från vanan är till exempel att torka av portkoden med klorin. Är det däremot en vana är det sannolikt fråga om en tvångsneuros). Hon undrar om gifta par drar sig för att kyssa varandra, om familjer har svårare att få barnvakt, om fler står upp i tunnelbanan istället för att sätta sig mittemot en potentiell hostare; Kort sagt, hon undrar om människor gör eller undviker saker som de vanligen inte brukar göra eller undvika.
Jaja, Ank-Käthe är ju frågvis.
Sen säger hon så här, rakt av: är ni oroliga för svininfluensan?
Ank-Käthe säger: - Kan jag inte få fråga om svininfluensan? Hon vill bara fråga och fråga...
- Vad tänkte du fråga, då? - Till exempel: har du köpt antibakteriell tvål. - En sån ankkäth tycker jag skulle se lite bacillskräckig ut, Käthe. - Känner du någon som har svininfluensan, då? - Men finns det inte redan en massa såna ankkäther? - Tror du att det finns ett stort mörkertal? - Ah. Det är en vacker fråga. Men här slår vi ju ett slag för det lilla mörkertalet.
Jag har inget emot paniken - om det nu existerar någon folklig sådan, eller om den mest iscensätts i media. Jag gillar den eftersom den kan bidra till att mota Olle i grind. Jag har köpt handdesinfektion och på stan har jag med mig savetter. Tills vidare skjuter jag upp besök på badhus. Tar inte så mycket i ledstänger, och dessutom - men det här borde man nog inte berätta, för att inte förvärra sitt rykte - torkar jag av husets dörrports handtag, lås samt portkoden med en trasa indränkt i klorin då och då. Men det är ändå ingenting mot James Bond.
Lite töntigt, jag tycker att det är roligt. Sensmoralen blir nog till sist att jag åker på en släng av den där flunsan. Det är jag inte orolig för, även om det skulle vara skönt att slippa.
Ingenting mot James Bond.
Genansen tätnar. Jag hittade nyligen ett nytt fan, en New Yorkbo som skriver om varför hon älskar Myggor och tigrar. Bland annat för att jag berättar saker om mig själv som "nobody else would ever write about".
Nej just det, och det ligger ju i bekännelseromanens natur. När jag planerade att skriva denna fasansfulla bokjävul klurade jag på Augustinus och Rousseaus olika förhållningssätt till bekännelsen. Den förre säger: "så här usel var jag, men nu är jag räddad och det kan du också bli". Den senare säger: "så här usel är jag, men är du så säker på att du är bättre?" Och så Salvador Dalis galna självbiografi, eftersom förhävelsen och självförhärligandet kräver ironisk distans.
Men inga skildringar av samlag. Läser man noga ser man att vissa saker är tabu. "Det var mycket passionerat" tror jag är den enda kommentaren om den berömda akten.
Särskilt mycket "mensblodslitteratur" är det inte heller. Jag har svårt för uppförstoringen av det fysiska, kanske i synnerhet det "själväckel" som ett tag nästan var mode bland kvinnliga författare. Jag uppfattar inte kroppen som äcklig.
James Bond? Hänger det här ö.h.t ihop?
Jag minns inte riktigt var James Bond kom ifrån från början. Den kan ha varit dekoration på en glass. Jag har den fortfarande i min ägo, tänker inte beskriva den, det spelar faktiskt ingen roll hur den ser ut. James Bond är så att säga en tandpetare i vars topp det sitter fast remsor. Jag la den i direkt anslutning till dörren så att det skulle märkas om någon tagit sig in i lägenheten. Ungefär som James Bond i någon film klistrar fast ett hårstrå som ska brytas om någon öppnar dörren.
Det här var alltså när jag stundom var fullständigt skräckslagen för camorran. Och det är inte konstigt att jag var traumatiserad. Att någon skulle komma efter mig i Stockholm antog jag var ganska osannolikt, men jag hade den där lilla prylen, som jag kallade James Bond - den heter fortfarande så och är idag en leksak för mina katter, Ljusrödis Xerxes Brorsan Snusis Busis och Lillan Tussis Lisa Gräddisbusis Knasis - som ett slags amulett, antar jag.
Och den funkade. Jag tror att camorran skulle ha blivit jätterädd om de såg den.
Jag kom att tänka på en sak, apropå dessa ord av David Eberhard om Anna Odell:
"- Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation."
och apropå att Eberhard menar att Myggor och tigrar inte borde ha blivit utgiven. Om en egocentrisk fundering ursäktas ett ögonblick: tänk om jag skulle drabbas av en psykos och verkligen behöva hjälp. Då skulle jag inte gärna vända mig till Sankt Görans sjukhus.*
Vilken rysare att ställas inför någon som var så negativ till mitt skrivande, och i största allmänhet har en sån kall inställning till både konst och galenskap. Det skulle kännas mycket mer betryggande om någon i stil med Johan Cullberg var överläkare där.
*David Eberhard är inte överläkare på Sankt Görans akutmottagning längre, påpekade IAMB. Det tycker jag är bra.
