Hur ska det gå

Inga nyårstal på lager, bara tanken på att försöka sammanfatta 2015 förvandlar mig till en dystert stirrande stenstod. Men jag har en känsla av att det kommer att bli bättre, något slags tillförsikt.
För egen del har det varit ett bra år, inte bara det här med armbågen har varit en upplevelse, utan i stort har det hänt intressanta saker.
Och politiskt? Från "mitt Europa bygger inga murar" till "vi har varit naiva" - och däremellan ett misslyckat försök att få med sig Europa på en generösare väg. Samt ett terrordåd i Paris.
 "Vi har varit naiva" gissar jag att Löfven halvångrar, eftersom det ryckt ur sitt sammanhang kan se ut som att ge SD rätt. Men att jämföra uttalandet med nazisternas språkbruk och applicera Klemperers analys av Lingua Tertii Imperii på det, som t.ex Malin Ullgren gör i DN, menar jag är en klar överanvändning av Klemperer.
Reductio ad Hitlerum kallas sånt. Det kniper omedelbart poäng bland de redan frälsta, men på längre sikt innebär det en avtrubbning av de analytiska verktygen.
Situationen är akut och kommer att fortsätta att vara akut, och det är outhärdligt med dessa stängsel. Sverige är rikt. Om några år tror jag att vi kommer att öka flyktingmottagandet igen. Diskussionen kommer att gälla hur man ska skaffa fram jobb. Terrorism och kravaller i förorten är jätteimpopulärt, det är nästan ingen som gillar sånt. Det kommer att finnas ideologiska skiljelinjer, men diskussionen måste vara konkret och det är onödigt att dra in Goebbels i det hela.

* * *

En av dem som dog under året var Pino Daniele. Jag kan inte säga att jag sörjer, jag kände inte Pino Daniele, men rent egoistiskt så känns det som en attack mot en viktig del av mitt liv, det är ju det som gör ont. Liemannen, hugg inte mot min ungdom! När jag bodde i Rom som fjortis och upptäckte I' sto ccà!
Denna konsert får avrunda bloggen för detta år. Den är så bra att jag vill säga att ni måste titta på hela. Hela folkhavet sjunger.
Gott slut och god fortsättning.
 Allsång på Piazza Plebiscito.


Uppdatering 13/6:
Konserten har plockats bort från YouTube, men jag provar med att lägga in en svartvit inspelning av en av låtarna - Quanno chiove. Det betyder När det regnar på napoletanska.

" - Vad är det som har blivit bättre?" "- Det"

Max Ernst: La vierge corrigeant l’Enfant Jésus devant trois témoins : André Breton, 
Paul Eluard et le peintre, 1926

Jul i Gaggböle

Ingen snö i Gaggböle i jul. Men Ank-Käthe har lyckats klä ut sig till snögubbe ändå. Var hon har skrapat ihop den där snön är ovisst. Förklädnaden är skicklig, men visst är det gamla Käthe som gömmer sig där bakom, inget tvivel om det.

Ännu en recension av Galen kärlek

Galen kärlek från 1937 är en av den surrealistiska litteraturens klassiker, en säregen blandning av roman, självbiografi och konstteoretisk essä. Välkommet för alla litteraturintresserade kommer den nu på svenska i en vacker volym, som tyvärr saknar de fotografier som illustrerade originalutgåvan. Breton använder det som faller honom in, poesi, psykoanalys, dagbok eller filosofi, för att visa på betydelsen av det oväntade i kärleken och i konsten. En kvinna som dyker upp på ett kafé, föremål på en loppmarknad och ett litet barns hand får på olika sätt förklara den galna kärleken. Det är inte lätt att följa Breton i hans associativa resonemang, och många gånger är det nog inte ens möjligt att kognitivt begripa i sin helhet. Det är däremot lätt att ryckas med i det flödande språket, som blandar det mest konkreta med det mycket abstrakta. Översättaren Maja Lundgren fångar på ett imponerande sätt författarens stil. Helhetsbetyg: 5. - - Johan Bjellvi.. BTJ

Ja det är synd att fotografierna inte är med. Här är ett uppslag ur Bretons samlade verk (Bibliothèque de la Pléiade), jag fotar av den så här för att undvika upphovsrättsligt tjafs.

Den sista skruven

Nu är den sista men inte minsta skruven utdragen. Jag befinner mig i detta nu i en bädd på lasarettet, hälsan lika utmärkt som humöret, min armbåge har fått hybris av all uppvaktning den fått   ända sen januari innevarande år, från  skicklig cyborgifiering genom ihopfogning av bensplitter och metall, till dagens lyckosamma metamorfos till vanlig köttmänniska igen. Jag känner mig lycklig.  Ska vanka lite av och an i korridoren och när det inte svajar alls längre så ska jag åka hem. Det ska bli toppen. Tjenixen så länge och så vidare.

Allt har sin tid

,
Och med denna tonsättning av Predikaren 3:1-8 - det är bara den sista raden och omkvädet turn, turn, turn som är kompositören Peter Seegers egna ord, resten är Predikaren - i The Byrds berömda inspelning, så utlyser jag bloggpaus. Jag ska tunnla.
Tag verkligen väl hand om er och kom ihåg att dem rättfärdigom varder godt vedergullet.
På återhörande.
Stoppa det där med Stratcom.

Barbara Longhi

Barbara Longhi Santa Cecilia

Barbara Longhi Kvinna med enhörning

Dagens citat

Margot Wallström säger att det finns en punkt då flyktingmottagandet blir en sådan påfrestning på det svenska samhället att vi inte klarar mer.
– Jag tror att de flesta känner att vi inte kan upprätthålla ett system där det kanske kommer 190 000 människor varje år, i längden kommer våra system att braka ihop. Och det mottagandet kommer inte att få folkligt stöd. Vi vill ju att det ska vara ett värdigt mottagande av dem som kommer hit.

– Läxorna från Libyen och Irak och Afghanistan är sådana att man måste planera för vad som ska komma efter en fredsuppgörelse och inte förstöra alla samhällsstrukturer. När många säger att Assad måste ha en roll i en övergångsperiod så är det vad man avser.
– Det är inte förrän en sådan plan blir konkret som man kan ta ställning. Men jag har mina tvivel. Hur ska man någonsin få legitimitet när den här regimen har bombat sin egen befolkning och använt kemiska vapen. Hur ska den någonsin kunna få trovärdighet hos den egna befolkningen?

 intervju i DN med Margot Wallström.

 Följd av en analys av Mikael Winiarski:

Konflikten har utvecklats till ett allas krig mot alla: Turkiet bombar USA- och ryskstödd kurdisk gerilla som slåss mot terrorsekten Islamiska staten (IS). Ryskt flyg bombar USA-stödd syrisk opposition. USA-flyg bombar IS, som stöds av USA:s allierade Turkiet och Saudiarabien. Att de inblandade nu väljer att pröva ett diplomatiskt spår är ett tecken på att ingen vill tillåta att den syriska konflikten helt går över styr.

Elisabetta Sirani

Timocleia från Thebe slänger ner en thrakisk kapten i en brunn

Elisabetta Sirani från Bologna ska ha fått en krater på Venus uppkallad efter sig, meddelar Wikipedia.
Det finns alltid något nytt att hitta på nätet. Eller gammalt.

Den psykologiska beredskapen är god

Ack medan hederligt folk börjar förbereda julen och sörjer som sig bör över allt elände i världen (observera och det är viktigt: jag ironiserar inte över det), så läser tigerbossen tidningen lika skeptiskt som vanligt, ja med sitt norra öga läser han och blundar med det andra för att det kommit något slags grums i det.

- lyftas fram och gödas....

Och yttrandefrihetens vänner i och utanför Gaggböle undrar lite över detta med aktörerna och tendenserna.

Тала Душа странность

Jösses vilken chock.

DN-artikeln jag skriver om (se nedan) var bland det konstigaste jag någonsin läst. Allvarligt. Och jag har ändå hängt med ett tag - jag vet vad kampanjjournalistik är vid det här laget.  

 Jag vill även tillägga att om en tysk tidning* har publicerat nyheten att Sverige vill exportera vapen till Ukraina bara utifrån ett twitter på ett fejkat konto, utan att höra av sig till utrikesdepartementet eller ambassaden och kolla fakta, så handlar det om extremt kass journalistik. Det behövs det inga Nato-ledda kurser för att förstå. 

Medan jag återhämtar mig och förbereder ett inlägg om en tidsperiod då jag var en sannskyldig politikerhatare, för det har jag nämligen varit, och försöker fixa till det här med typsnittet, spelar jag Shirley Ellis hit från 1965, The Name Game, illustrerad av något slags schyst kosmisk... vet inte vad det är, men det är rätt fint.  

* Det lär ha varit en webbsida för lokalnyheter.

 

"...den typen av rädsla..."

 – Det är svårt att peka ut någon specifik främmande makt, men olika aktörer kommunicerar kring det här, det ser vi. Främlingsfientlighet och den typen av rädsla kan lyftas fram och gödas av främmande makter. Vi ser den tendensen också, säger Mikael Tofvesson på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

 Han uttalar sig i artikeln med den paradoxala rubriken
Främlingshatet kan gödas av främmande makt.
Paradoxal eftersom artikeln göder främlingsrädsla.
Det är i själva verket ett propagandautspel av Nato, som återges helt okritiskt av DN.
 Paranoia är bästa försvar som Expressens ledarsida brukar säga, och uttalandet "en tendens att olika aktörer kommunicerar kring det här" är ju tillräckligt vagt för att kallas paranoia.
 Nå, det hela går ut på att Nato ska försöka kartlägga en eventuell rysk styrning av främlingsfientliga sociala medier och alternativa nyhetssajter. Röja nick antagligen. Påvisa att "arg pensionär" egentligen heter Vladimir Marmeladov.
Eller att Julia Caesar i själva verket är en Mata Hari. 
 Det kan Nato knappast lyckas med, men det är nog inte riktigt poängen med utspelet heller, utan det är att påverka opinionen i riktning mot ja till Nato.
Så man antyder att det är ryssar som bränner flyktingförläggningar i Sverige, och förbereder en skur av opinionsundersökningar för att förhoppningsvis se procenten krypa i den riktning man bestämt att den ska. (DN har för övrigt samtidigt en enkät - "klarar du att bli Amerikan? testa dig själv i medborgartestet" - men visst det är ju en kul grej bara...)
 SÄPO kartlägger väl extremhögern i Sverige, om de nu inte struntar i det vilket man kan få intrycket av ibland. De vet kanske vilka nassar som åker till Ukraina för att slåss för Ryssland och vilka som slåss för Ukraina. Det är ju ingen nyhet att den konflikten drar till sig högerextrema. Men nu antyder Peter Hultqvist att Sverige ska ge upp ännu mer av Sveriges oberoende och samarbeta med Nato om att övervaka alternativa medier.
Jag skulle kunna säga bluddermoj. Jag skulle också kunna säga, stick och brinn socialdemokrati.
Nu fattas bara en stor vapenleverans till Saudiarabien.
Om Hultqvist dementerar den här skiten, så överväger jag att fortsätta som partimedlem.


Lite bloggstrul:
 Sidoelementet Recent comments har kraschat, jag har försökt fixa till det men resultatet är inget vidare. Det kan vara bra annars, när det pågår diskussioner på flera ställen.

En hjärtlös världs hjärta

Religionen är de betryckta varelsernas suckan, en hjärtlös världs hjärta, såväl som de andefattiga tillståndens ande.

 Vackert, ganska inlyssnande, inte fördömande.
 Märkligt nog är det bara den rad som kommer direkt efteråt, som har blivit känd. Citerad om och om igen och lösryckt ur sitt sammanhang ger den ett uteslutande negativt och dogmatiskt intryck.
Den är folkets opium.
Jag väljer etiketten Block That Metaphor för att jag tycker att det kan vara dags att skippa det utnötta "religionen är folkets opium" och i stället säga så här:
Enligt Karl Marx var religionen en hjärtlös världs hjärta. 
Själv tycker jag allra bäst om "de andefattiga tillståndens ande", men gissar att det är för långt i dessa snärtiga tider. 

Proxykrig borde klassas som internationell terrorism (eller "ärnte det förbjudet?")

Jag kan fortfarande inte låta bli att häpna över att det presenteras som självklart att stormakterna  sponsrar rebellgrupper i världen, eller stödjer och finansierar olika sidor i ett inbördeskrig.
Ärnte det förbjudet?
Vad säger FN?
 Finns det några internationella regler för när det är ok att förse en gruppering i ett annat land med vapen, och när det är oacceptabelt? Eller sker allt så att säga på en höft?

Ger man någon vapen är det meningen att vederbörande ska använda dem, så ett uttryck som "moderata rebeller" är förvirrande.
I bästa fall betyder väl moderat att falangen i fråga är inställd på att införa demokrati så småningom, när de har vunnit. I andra fall betyder det "västvänlig", och i allra värstaste fall "potentiell marionettregering".
Proxykrig kan som bekant handla om att stödja sina fienders fiender så till den milda grad att ett icke ringa antal ur civilbefolkningen stryker med.
Ibland kan det röra sig om att stödja en folkgrupp, till exempel kurderna, i ett land och strunta i dem i ett annat. Kamp för självständighet terrorstämplas i det ena landet och hyllas i det andra.
Ibland kan det bli så tokigt att man odlar nära förbindelser med en regim som underblåser ens egna fiender. Kanske lönsamt på kort sikt men på lite längre blir det som att stå med ena foten på bryggan och den andra i land, såga av den gren man sitter på, fastna med skägget i brevlådan, med flera valfria talesätt, allt efter tycke och behag.
Folkliga uppror och krav på demokrati blir fördärvade och tillintetgjorda om den ena eller andra stormakten - kanske rentav i välvilja - pumpar in pengar i konflikten.
Därför tror jag att war by proxy bör kriminaliseras.

Det HÄR kan vara intressant. Ryssland, USA, Saudiarabien och Turkiet, fyra av de viktigaste aktörerna i Syrien, har träffats för att diskutera ett stopp för inbördeskriget. Den ryske utrikesministern ser ut att vara beredd att kräva demokrati för Syrien.

... nu säger Lavrov att nya parlament- och presidentval bör vara en del i processen mot en lösning, och han manar alla parter i Syrien att börja förbereda valen.
— Externa aktörer kan inte besluta någonting för syrierna. Vi måste tvinga dem att ta fram en plan för sitt land där alla religiösa, etniska och politiska grupper kommer att vara väl skyddade.

Allt enligt artikeln Ryssland tror på samarbete med USA , i Sydsvenskan.

I mitt hittills enda huvud har jag tänkt att om Ryssland är ute efter internationell goodwill, vilket verkar vara fallet, så vore det smart av dem att avsätta Assad och skicka honom till krigstribunalen i Haag**. Inte göra som amerikanerna, se till att gubben dör en snabb ond bråd död, och tro att allt blir bra sen. Framförallt inte så.
Det måste gå rätt till om det ska kunna bli fred.

Ryssland och USA borde kunna komma överens. De har allt att vinna på det. Jag tror det blir ett stopp på kriget i Ukraina också.
Vill det sig riktigt väl, kommer Alliansen stå där med sina febriga Natodrömmar och tugga på sin tunga.
Ja, det är att hoppas mycket på en fredstrevare som kanske inte ens är uppriktigt menad, och som kanske går om intet, men pragmatisk barnatro kan baxa berg. Sedan går Saudiarabien med på att avskaffa piskstraff och Putin inför lika stor yttrandefrihet i Ryssland som här, och en fredlig tvåstatslösning Israel/Palestina genomförs.

* * *
Sverigedemokraterna är fascister, idioter och slödder. Lägga ut kartor till flyktingförläggningar och kalla det samhällsinformation - well, den som går på den lögnen är mer än lovligt aningslös. INGEN kan påstå sig inte veta.



Trevlig helg. Ännu en hit från 1965.





** Tillägg måndagen 26/10:
Fel! Krigstribunalen i Haag upprättades för krigsbrott i forna Jugoslavien, inget annat.
Det verkar inte finnas någon permanent internationell domstol.

While my head is gently boiling

The fucking news

Reporter gets angry and tells us the REAL news...
Posted by Wesley P P Hall on den 9 oktober 2015

Snart utan Eiffeltorn i armbågen

Jag kommer inte att vara cyborg så länge till. Skrotet har börjat ställa till med besvär, särskilt när jag tränar. Och idag så var jag hos doktorn, och han sa att jag kommer att få en operation till. Allt ska väck. Jag tycker att det är värt det - visserligen har det känts rätt coolt att gå omkring med en så farlig armbåge. Men går det att ta bort det, så är ju det bättre.

"...skapa trygghet tillsammans med andra demokratier"

Varför satsa på något så mossigt som territoriellt försvar, när man kan vara med och finansiera bombning av sjukhus i Afghanistan?

Ännu mer älgest

Alien

Jag fick för mig att bloggälgen skulle få sällskap av en kusin från outer space.
Älgen och Alien.

Nato ett dyrt sätt att sätta Sverige på pottkanten

Lästips: denna artikel av Leif Pagrotsky.
Ja till Nato är en farlig budgetmyt.

 Ibland tänker jag förstås att jag måste försöka byta perspektiv, leva mig in i ett Ja till Nato om inte annat för att det är kul med omväxling och omväxlande med variation. Lite i stil med en sådan där skolövning där man fick lära sig argumentera både för och emot en åsikt oavsett vad man själv tyckte. Jag har ju läst vad Natoanhängarna skriver. Det skulle inte vara någon konst att svänga ihop några rader.
I allmänhet brukar jag vara en anhängare av nyanser, tvekan och ambivalens. När det gällde EMU, till exempel, så var jag inte alls säker. Idag är jag glad att jag röstade nej, och önskar att jag röstat nej till EU också - även på den punkten var jag tveksam när det begav sig.
I Natofrågan - ingen som helst sådan vacklan.

Pagrotsky skriver:

Att gå med i Nato skulle inte alls leda till ökad säkerhet till lägre kostnad utan till motsatsen: Ökad risk att bli indragna i krig och dessutom dramatiskt högre kostnader för Sveriges folk.
  

 Exakt.

En del av kostnaden för ett Natomedlemskap kan gärna läggas på försvaret i stället. Kanske hela avgiften, hellre det än att begå en säkerhetspolitisk idioti. Jag är alltså försvarsvän, jag tror inte att Sverige skulle klara sig finfint utan något försvar alls.
 Återinförande av värnplikten tror jag också är en bra idé; i våra dagar borde även kvinnor omfattas av den. Övningar i civilt försvar borde utökas och organiseras bättre, som en självklar del av försvarspolitiken.

Som medlemmar i Nato skulle vi exempelvis riskera att hamna på Turkiets sida mot kurderna. Det finns många sådana konflikter som Sverige skulle dras in i, och det finns inga garantier för att vi ska kunna ställa oss utanför. Spänningen i Östersjöområdet kommer självklart att öka vid ett inträde.
Förespråkarna brukar tala om att Sverige får "ökat inflytande" om vi går med. Mycket naivt resonerat, om det nu inte handlar om cynisk manipulation av opinionen.
När man betänker att det gick nåt så in i helvete fort för Sveriges Riksdag att klubba igenom ett deltagande i Libyenkriget, får man en försmak av vad ett totalt avbräck från neutralitetsidealet skulle föra med sig.
Sverige har redan smygnatofierats långt utöver det taktiska dubbelspelet under efterkrigstiden. Det senare kan man tycka vad man vill om - rent och skärt hyckleri eller pragmatiskt förnuft på grund av det geopolitiska läget. Ett regelrätt medlemskap är dock något helt annat och det skulle ha stora konsekvenser för Sverige.
Det är för sent att dra sig ur; just det oåterkalleliga, obönhörliga, ofrånkomliga som förespråkarna försöker hamra in känns ju igen från EMU-debatten: går vi inte med så går Sverige under, det finns inget val.
Men svaret är nej, det är inte för sent, och nu vill jag se en kraftfull gir tillbaks mot alliansfriheten.

Bloggens husälg har inte heller rört sig ur fläcken. Helt oomkullrunkelig.

Ja jag står här fortfarande. Frågor på det?

Resultatet av enkäten

 Jag tror att det i hela långa framtiden, kanske särskilt på nätet, kommer att dyka upp många fler möjligheter att rösta på Beatleslåtar. Men just den här omröstningen är slut nu.
Så vilka Beatleslåtar från 1965 är bäst, enligt den här bloggens läsare?
Norwegian Wood fick 8 röster
The Word fick 7
In My Life och  
You've Got To Hide Your Love Away fick vardera 4.

Så vinnaren är inte The Quarrymen med I'll Follow The Sun, men jag lägger in den videon här ändå, eftersom beatlarna (som inte hade blivit beatlar än) var så itte bitte små. De spelade in samma låt 1965 igen, texten är ganska besynnerlig vilket kan ha sin förklaring i att Paul McCartney bara var 16 år när han skrev den.

Underbar dag på stranden

Tigerbossen på Gaggböle Beach (eller wu wei)

"Vem ska lära oss dekantera glädje ur minnet?"

Nu har min översättning av André Bretons L'Amour fou äntligen kommit ut! Det är utan tvekan den både svåraste och roligaste översättning jag någonsin gjort.
Men jag borde inte skriva svår - det kändes egentligen inte krångligt. Som en utmaning, ja. Men jag trivdes med att vara André Breton, jag tyckte om att ikläda mig hans språkdräkt.
Än så länge har jag bara sett en recension, men den är jag väldigt glad för. Bernur skriver:

... det är en bok som berikar, som pekar ut nya perspektiv, och som sådan är helt nödvändig att läsa för den som tycker att vi måste försöka ha lite större ambitioner än att bara upptäcka det vi har framför våra näsor. Jo, Breton ägnar sig åt upptäckten, och menar att det är konstnärens syssla – somliga skulle använda det starkare verbet ”avslöja” som är konstnärens främsta uppgift. Magin i tingen, även om risken alltid finns i den förutsägbara formeln att den som söker alltid råkar finna exakt det hen söker.

Man ska inte heller missa att här finns en stor humor, som ofta mildrar de ibland väl kategoriska utsagorna. Det är en humor som hela tiden söker nya spår, som inte upprepar sig i gamla unkna skämt. Bretons bok mixar olika inslag om tappad kontroll, som galenskap och erotik och dröm och döden – det stora svarta. Tack vare den resonerande tonen känner jag mig upplivad och inbjuden av denna auktoritet, och inte bortskrämd av teorier eller magistrala förmaningar. Nej, han skriver lekfullt och, ja, nästan ljust.

 Ja, det finns till och med en liten antydan till bananskalshumor, det trodde ni kanske inte om Breton.
Jag skriver mer om Galen kärlek längre fram, tills vidare kan ni väl ta och köpa boken - här till exempel. 

Word!

 The Word har börjat nafsa Norwegian Wood i hälarna. Oväntat. Jag lägger mig inte i om det rör sig om fusk (t.ex att rösta flera gånger från olika enheter kan kallas fusk). Ett sådant engagemang skulle bara vara beundransvärt, dessutom kan jag omöjligen kontrollera om så är fallet.
 I skrivande stund (20/0 2015 klockan 13.08) har Norwegian Wood fått 8 röster, The Word har fått 5.
Norwegian Wood är med sin mjukt vemodiga melodi, sitt smäktande folkloristiska arrangemang och sin suggestiva text en ganska väntad etta. Men obs obs, det återstår flera dagar att rösta! Jag har dessutom rättat till Ank-Käthes misstag och lagt till låten hon glömde, Michelle, i en egen ruta under den ursprungliga ank-käthen. Ni som gått omkring och varit besvikna för att ni inte fått rösta på den kan alltså vädra morgonluft. Det går också att rösta på alla låtar, om man tycker att alla är lika bra.
The Word har ett kantigt och ganska oinsmickrande arrangemang, och melodin är ungefär lika fåtonig som gregoriansk sång (The Beatles lär ha fantiserat om att göra en fullständigt entonig låt; vad beträffar den gregorianska sången så var den så avskalad och sträng för att musiken inte skulle leda bort uppmärksamheten från... ja just det, orden).

På sätt och vis kontrasterar den skrälliga och lite hårda melodin till texten:

Say the word and you'll be free
Say the word I'm thinking of
Have you heard the word is love?
It's so fine, it's sunshine
It's the word, love
It's so fine, it's sunshine
It's the word, love
In the beginning I misunderstood
but now I got it, the word is good

I'm here to show everybody the light


Den här texten är bortom rimligt tvivel en flowerpowertravesti på Johannesevangeliet:

 I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud.
Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed.

Hur som: jag kommer så småningom att ge en röst till alla låtar, för att det inte ska vara synd om någon av dem; det kan man kalla reduntant empati. Möjligen gör jag undantag för Run for your life - som för övrigt har varit (och kanske fortfarande är?) bannlyst från att spelas på BBC. Klämmig låt med typiskt Beatlessound och ruggig text. Kolla kommentarfältet på YouTube - feminazism kallas protesterna mot texten, "it's just a song". Tja, kanske det: men en sång som på goda grunder kan väcka skräck. Det finns ju ett mellanting mellan att förbjuda något totalt och att släppa fram det överallt så att ingen kan undgå att se/höra det, och det är att placera det i giftskåpet.

Trevlig fortsättning på söndagen, till exempel. Och glöm inte att rösta!

Mene tekel

Vår kära gamla pålitliga anka Käthe menar att det är för få opinionsundersökningar. Alldeles för få. Räknad, vägd och delad bör varje gaggböling bli dagligen.

den som sover syndar inte

Nu har hon föreslagit Gaggbölekuriren att hon ska göra sina opinionsundersökningar medan folk sover, med hjälp av en speciell apparat som hon enligt alldeles egen uppgift nästan har byggt färdigt själv.
Medan hon väntar på klartecken från Gaggbölekurirens ägare som för tillfället ställer sig frågande till vad hennes egentliga syfte är med denna djupsömnssondering och som i viss mån även vill veta what's in it for the advertisers, så prokrastinerar hon i Düsseldorf.
På uppdrag av ingen har hon totat ihop en enkät som ställer frågan vilka Beatleslåtar från 1965 som är bäst.
Käthe, Käthe, där slog du allt knut på dig själv!

Mordhot har blivit ett marknadsföringsknep

Jag tror att ganska många tycker att det har gått inflation i mordhot. Det har blivit en retorisk gest att vifta med ett mordhot, eller varför inte femhundra.
Varför inte tre tusen miljarder mordhot.
Men ett hot bevisar inte att den hotade har rätt. Det går alltså inte att knipa politisk poäng genom att peka på sin mejlbox och säga ujuj, det här är ju rena metafysiken.
Men inom media verkar man njuta av att måla upp hotbilder och framställa journalister som ljusets riddare omringade av våldsamt slödder.  På ganska klen grund sätter man likhetstecken mellan sd och näthat. Enligt den senaste statistiken jag såg, är det inte kvinnliga vänsterpartister utan manliga sverigedemokrater som är mest hotade. Mauricio Rojas blev mordhotad och hoppade av politiken. Roberto Saviano blev mordhotad, rik och berömd. 
Näthat måste definieras. Är det näthat att säga att en viss person är ondskan själv, eller klassas det inte som hat så fort denna person är dum och värd att hata? Obs ironi?
Det jag är ute efter är absolut inte en förfining av det offentliga samtalet. Det får andra syssla med.
Jag är bara lite trött på allt tjat om mordhot. Det betyder ingenting längre.

i all hafs
eder

Ank-Käthe grubblar över opinionens vindar 

etc etc.

Julia Caesar och blodhundarna

Att flera kritiserar en persons göranden och låtanden samtidigt räcker inte riktigt för att något ska kallas för ett drev. Den mer sakliga kritikstormen går inte på person lika mycket och har inte drevets blodighet. Drev är ju en metafor som plockats från jakten. Uttrycket bör därför reserveras för kollektiv klappjakt som syftar till att fördriva eller tillintetgöra en person.

 Det är på den nätsajten som en annan förvirrad person, Barbro Jöberger, under den tokroliga signaturen Julia Caesar spritt hårresande orimligheter. Hon är lite äldre än jag, hon arbetade på DN för många år sen, sen fick hon diffusa symptom som oral galvanism och elallergi och förtidspensionerades. Jag känner igen henne på bilderna och hennes namn låter bekant. Har jag en gång känt henne? Brukade vi hälsa när vi möttes tidningshusets lunchrum? I så fall ber jag härmed att få säga upp den bekantskapen med omedelbar verkan.

skriver Cecilia Hagen. Märk väl att elallergi, oral galvanism och förtidspension nämns med illa dolt förakt, och att den för drevet så vanliga sinnesjukförklaringen går hand i hand med förklaringen att det här är en person som man inte ens bör hälsa på. 
En paria, med andra ord. Drottning Elisabeth av England, däremot! skriver Cecilia Hagen, "henne har jag alltid respekterat".
Slicka uppåt och sparka neråt, det är kännetecknet för reaktionära medieperipateticienner.

Jag kände inte till pseudonymen Julia Caesar tidigare, det var nog inte så många som gjorde det. Visst kan man ifrågasätta anonymitetsrätten, då det handlar om en stor produktion av anonyma pamfletter.
Men det vore bättre om det fanns en särskild instans, oberoende av medierna, som kunde hantera detta. Lagstiftningen bör preciseras, nu råder godtycke.
 I första hand verkar avslöjandet av Julia Caesars identitet ha varit en vedergällning för att hon i sin blogg publicerat telefonnumren till två journalister som gjort försök att intervjua henne. Vilket enligt uppgift har lett till två dagars hatmejl och hotfulla samtal. Ett anonymt drev. (Eller ett par packade personer, svårt att veta).
Hela detta bråk känns ju väldigt väl igen från nätets djungel. Hänger du ut mig så hänger jag ut dig! Hotar du mig så hotar jag dig! 
 Det tokiga med det här avslöjandet, särskilt i och med att så många mediepampar hakat på och fördömt lite extra, är att det handlar om en sjuttioårig ganska okänd kvinna som att döma av beskrivningen inte mår särskilt bra. Det blir besynnerligt när den ena efter den andra ställer sig upp och intygar hur viktig hon är. Ulrika Knutsson har bistått med en hyllning till Julia Caesars stilistik: hon kan verkligen skriva, därför måste hennes identitet röjas. Karin Ohlsson och Åsa Linderborg har bidragit med massmedial chauvinism och ryggdunk.

Och vad har man tänkt ska hända nu?
Det är inte speciellt klokt av tidningarna att om och om igen skriva om de hatmejl som skickas till redaktionerna. Vem har kläckt den originella idén att det lönar sig att mata trollen?
Kanske är denna öppet visade svaghet hos de etablerade medierna ett försök att vädja om medlidande. Eller så är tidningsvärlden ute efter "hårdare tag", förbud mot anonymitet på nätet, skärpning av yttrandefrihetslagarna, inskränkningar i möjligheten att öppna anonyma mejlkonton, fler polisiära insatser, fler fängelsestraff.
Annars är det ganska svårt att förstå varför de inte tiger stolt och självsäkert.
Självklart har jag också blivit mordhotad, det har funkat fint att ignorera det. Och alla mordhot är inte lika reella.

Sverige är bra litet! Nu syftar jag inte på "åsiktskorridoren", utan på proportionerna - hur stor en sån här grej kan bli här.


(fortsättning följer)

"Då köpte han godis, och inte mjölk"

Det här tycker jag är konstigt. 14-åriga Ali hittas död vid ett vattendrag, och tydligen läggs ärendet ner direkt.

– Om han gått i själv eller ramlat i kan vi inte fastställa. Men vi misstänker inget brott.
– Nu förs han till Lund för den rättsmedicinska undersökningen. Och om de inte hittar något där kommer ärendet att avskrivas, säger Anders Karlsson.

Kanske har polisen talat med de boende i trakten och hört efter om de sett något misstänkt, t.ex eventuella personer som befunnit sig i närheten och uppträtt på ett märkligt sätt. Men det är framförallt en detalj jag reagerar på, eftersom det nästan ser ut som ett misstänkliggörande av den döda pojken. Han hade gått hemifrån för att köpa mjölk på Ica.
- Då köpte han godis, och inte mjölk, ser vi på övervakningsfilmen.
 Är det relevant för utredningen? Det är ju väldigt mycket debatt just nu kring vad som är relevant info och vad inte, till exempel etnicitet. Det kan väl aldrig vara så att själva olydigheten - skulle köpa mjölk men köpte godis - lett till ett slags jaja, buspojkar vet man ju.

Nu är det enda vi vet, att pojken köpte godis i stället för mjölk.

Ökänd krönikör förespråkar massmord

 Ja det är väl senaste snackisen, på nätet. Gammelmedia verkar inte ha reagerat ännu, men ramaskriet torde vara på väg. Alex Schulman gör en Charlie. :

Jag vet att det praktiskt är en svår sak att göra, men tänk om man kunde lokalisera alla människor som ­någon gång skrivit ”whoop whoop” i sociala medier. Och så binder man fast dem i säg Rålambshovsparken. Och så avrättar man dem en efter en. När sista pistolskottet ljuder över torget skulle man veta att världen var en bättre plats och man skulle därför känna en viss glädje. Man skulle inte säga det, men man skulle tänka det. Whoop whoop.

Jag har varken sett eller hört uttrycket whoop whoop tidigare. Det kanske är en googleöversättning av tjoho och jippi till amerikanska.
Jag skrattar åt krönikan trots att jag aldrig hört whoop whoop. Det blir ett fnys-skratt (även kallat fniss). Som allra elegantast när man är helt nysnuten och i egenskap av dam är jag givetvis alltid nysnuten. Min infama glädjeyttring är bara en spontan reaktion - "jag har det roligt nu" - den är inget argument och bevisar inget om etik och moral, god eller dålig smak, lag och ordning och allra minst om "yttrandefriheten", denna kameleont.
Ja, baske mig. En kameleont och inget annat. Men i och med Charlie är det fritt fram för vad som helst.

Det här skrattar jag inte åt:

Precis som dem som trotsade polisens order i Jönköping att flytta på sig bör de som rev ned Sverigedemokraternas affischer i tunnelbanan lagföras. Formellt för vandalisering men ytterst för att nävrätten aldrig ska tillåtas få sista ordet.

Skrivet av en Nils Funcke som påstås vara  expert i yttrandefrihetsfrågor. 
Tänk om jag (tänker jag egocentriskt) hamnar i samma gäng som såna där? Är det bara en fråga om nyanser, är jag också en stelbent sykofant?
Nazisterna representerar inte nävrätten i denna pekfingriga artikel - utan det är de troende som satt och sjöng och bad på gatan som stod för våldet. Enligt den logiken, var även Gandhi en företrädare för nävrätten.
Jag vill inte använda det nötta uttrycket normalisering, men bristen på perspektiv och proportioner bland småborgerliga skribenter med petit-maîtremoral har successivt lett till en bagatellisering av nazismen.
Den här Funcke är antagligen en stackars liberal, reaktionärer kallar sig ofta det. Men nu tycker jag att det är dags för dem att förtydliga sig, i kölvattnet efter Min Kamp.

* * *

1965 kom det så mycket bra låtar att det skulle kunna gå att ha en ny varje dag. Men så ofta bloggar jag inte.

...

Dysterhet är vidbränt allvar.

Manifest

Alla vill framstå som tonåringar, jag nischar in mig som gamling. 

Lugna livet, trösta döden

Jag hänger som sagt var inte med i popmusikens utveckling alls. Med ålderns rätt knäpper jag av radion snabbt som en skållad iller om den råkar hamna på P3 (deras målgrupp är folk under 35) eller P4 (tycker det är lika tråkigt i den kanalen).
Men det finns undantag: musik som är värd att kallas musik.




"Han är ingen tänkare" - det omdömet ser man då och då om Knausgård. Han är en stor författare, men han är då rakt ingen tänkare. Inte ens de som hävdar att Knausgård är vår tids Proust brukar påstå att han är någon tänkare. Jo, Jonas Thente - han menar att det är imponerande djupsinnigt att skriva "må den som är utan synd kasta den första stenen" apropå Adolf Hitler.
 Gud och Tiden får avgöra.
Nåväl, fiskpinne-Proust har som bekant skrivit en artikel i The New Yorker, där han slår fast att Breivik inte är politisk. Artikeln heter The inexplicable, den är mycket lång och går ut på att en man sprungen ur den norska myllan inte borde ha kunnat utföra ett sådant här dåd. Det är oförklarligt. "There is also something deeply sincere, almost innocent, about Norwegian culture".
Det är viktigt för Knausgård att inskärpa att Breivik inte drevs av sina politiska åsikter, eftersom en norsk gutt inte gör det, och eftersom norsk nationalism är oskuldsfull och genuin, så för att förklara det oförklarliga måste han ta till med kvasipsykologi.
"He wanted to be seen; that is what drove him, nothing else.
Look at me. Look at me. Look at me."

Var tid får de storheter de förtjänar. Helt bortsett från politiska åsikter och schatteringar är det som om världslitteraturens alla insikter har gått den mannen spårlöst förbi. För att bli en "stor reaktionär" författare, hade det krävts betydligt mer tankeverksamhet. Då hade han inte blivit lika populär, fiskpinnarna hade inte uppfattat honom som tillräckligt lagom. Nu kan de hålla till godo och njuta av redogörelser för trista telefonsamtal och annat i en väldigt seg bok som döpts efter Hitlers Min Kamp. Samtidigt som de känner sig snälla. Och det är gott så, eftersom det är samtiden i ett nötskal.

* * *

Jag hoppas att naturen lämnas i fred.

* * *
 I all hast, eder etc.

Sofonisba Anguissola

Pausbild, bara för att den är så fin.

Sofonisba Anguissola, Schackspel, 1555

Glad Cyborgsmässoafton

Nej, det kan väl vara dags att uppdatera.
Jag ska dra igång bloggen igen så småningom, det får bli twitterkort så länge. Lyssna noga nu för här kommer svaret på världsgåtan.

Pelargonen är vardagslivets pelar(hel)gon.

Ett exempel på att orden bär på gömda nycklar. Nycklarna finns utspridda här och där i världens alla språk. (Se exempelvis J.P Brissets eminenta avhandling).
Svenskan har fått äran att avslöja sambandet mellan pelargonen och pelarhelgonet. Andra språk avslöjar andra samband.
Därför bör vi sörja som elefanter var gång ett språk dör ut. Ty inget är det andra riktigt likt och ändå har de så mycket universellt att säga. Alla språken är så värdefulla, de är dyrgripar, världens mest raffinerade uppfinningar och på något hittills oförklarat sätt har de skapats kollektivt.
Vänta nu, jag sa ju att det skulle bli twitterkort. Skärpning.

Debattindustrin är ett annex till livsstilsbilagorna, så att kvinnor som drömmer om stora hus och har råd att köpa dem ska få känna sig lite intellektuella och lära sig använda medelklass som skällsord.

Det där var i det närmaste en trubbig truism. Onödigt att säga något alla redan vet.

Humor är motsatsen till dysterhet, och dysterhet är motsatsen till allvar.

Serien hits från 1965 fortsätter med Lovin' Spoonful.
Det här är inte kulturmän utan det är popmän.

Be för min armbåge

Ni som är religiösa kan be för min vänstra armbåge i påsk. Ni andra kommer undan med att eventuellt tycka synd om mig. Eller inte, det går lika bra ändå. Iallafall, jag var med om en halkolycka i januari då jag oturligt nog hamnade med hela min kroppstyngd på armbågen, jag gick dessutom fort, det gjorde monsteront och armbågen gick i flera bitar, lite grann av överarmen gick sönder också tror jag, så det blev en lång operation då de gjorde en provisorisk armbåge av järnskrot. Komplicerat, och bra gjort. Nu tränar jag och med hjälp av min sjukgymnast är det tänkt att jag ska få tillbaks så mycket av rörligheten som möjligt.
Jag var och drog ut en skruv härförleden (den som korsar armbågen diagonalt på den nedre röntgenbilden till höger). Allt det andra ska sitta kvar, om jag inte får alltför mycket besvär av det. Inte för att brickorna och skruvarna behövs i längden - benet återskapar sig själv, men det finns risker med alla operationer och det är inte säkert att det blir så mycket bättre om järnskrotet plockas bort.

skillnad i rörlighet mellan vänster och höger armbåge

Än så länge har det gått ganska bra, men det är fortfarande lite svårt att äta och tvätta sig i ansiktet med bägge händer. Högerhanden får göra det mesta. Och det är inte självklart att det kommer att bli bättre.
Men jag anklagar inte den där Sebaot för det. Knappt ens sandningen och gatukontoret. Det är ganska svårt när det töar på dan och fryser till på natten, och det sedan lägger sig ett lager snö ovanpå det hala.
Nej, fördragsamhet och saktmod är a och o. Och styrketräning.

                                                                    * * *

Jag har åsikter också, minst ett par som är opassande. Om jag trots allt framför dem måste de omgärdas av förmildringar: massor med verbal bomull. Medan jag funderar på om det verkligen är nödvändigt att säga vad man tycker alla gånger, så dryftar jag en annan åsikt som nog inte kan uppfattas som stötande av någon: 

Det här med höjd bensinskatt, kom inte det i fel tid? Om man rent hypotetiskt tänker sig att det finns ett missnöjesparti i Sverige; om man ponerar att detta parti i ganska hög grad lockar till sig folk på mindre orter med större behov av bil än stockholmarna: kan det då inte finnas en risk att just en sådan skattehöjning får ett kraftigt symbolvärde: pk-stockholmare och miljöpartister som själva bor centralt och har höga riksdagslöner, de struntar fullständigt i hur vi har det - o.s.v. 

Nej, om det gick att införa en särskild bil- eller bensinskatt för storstadsbor, utan att det blev för mycket byråkratiskt krångel, så skulle det vara bättre. Trängselskatten är också lite omvänd - det borde väl vara storstadsborna som fick betala extra.

Sen undrar jag hur det går med förmögenhetsskatten och arvsskatten. Törs regeringen inte återinföra dem p.g.a att de fruktar att Alliansen spräcker decemberöverenskommelsen då? 

Någon av dem - arvsskatten eller förmögenhetsskatten - är det bara Sverige och Italien som har avskaffat i Europa. Just nu kommer jag inte ihåg vilken av dem. Jag ska kolla upp det. 

Apropå bensinskatt: den här biten från 1965 passar ju bra. 

De två lite jobbigare åsikterna: det har stått i tidningen att en del föräldrar tar sina barn ur den judiska förskolan i Malmö, och då tänker jag att det är bättre om förskolor överhuvudtaget inte delar in barn så tidigt på det sättet. Inga muslimska, judiska, kristna förskolor (t.ex inget Livets Ords Löfteslandets förskola). Jag vet inte om jag tycker att de ska förbjudas rakt av, eller att man borde införa krav på att förskolor är konfessionslösa. Men jag tycker att barn ska blandas så mycket som möjligt, och inte bara umgås med dem som antas vara mest lika dem själva (men barn är barn, det vill säga de är mycket lika varandra oavsett bakgrund; låt dem få chansen att upptäcka det).

Sen en nästan lika jobbig åsikt, och det är att… Nej jag är ingen Charlie, jag tycker inte att det har ett egenvärde att smäda och häda; och jag är långtifrån lika giftig som de franska surrealister som skrev pamfletten Ett kadaver, om en god och hyllad fransk författare och Nobelpristagare, Anatole France, strax efter att han hade dött. Det gjorde skandal då och motsvarande skulle göra skandal idag.
Men det är faktiskt så här, att jag inte tycker att Tranströmer är en särskilt bra poet. Hela världen och alla jag känner med god poetisk smak tycker tvärtom, mycket eftertryckligt dessutom, och det känns ju märkligt - lite grann som när alla skrattar åt ett skämt man inte förstår. Det är inte för att jag tycker att Tranströmer är borgerlig (han var anklagad för det från vänsterhåll tidigare, för mycket länge sedan). Det är inte för att jag tycker att han skriver för ljus poesi (tillit och förtröstan kan mycket väl vara poetiska). Och det är inte för att jag har något emot metaforer. T.ex Erik Beckman var väl kritisk emot Tranströmers bruk av metaforer. Men jag gillar metaforer och för övrigt tror jag inte att man kan dela in språket i figurativt och nonfigurativt på ett alldeles enkelt sätt, i synnerhet inte det poetiska språket.
Nå, om jag först betonar att jag även tycker att det finns vackra rader av Tranströmer, så kan jag väl säga att många av de dikter och rader som anses svindlande bra, tycker jag är medioker eller dålig poesi. Jag vet inte om jag kan leda i bevis att det är överlastat eller på annat sätt dåligt bildspråk, skulle jag försöka så skulle jag koncentrera mig på konkretionen: hur gör stjärnor när de stampar i sina spiltor, vad är det för bås som åsyftas; att jämföra stjärnor med otåliga hästar instängda i universum kanske är djärvt men… Jag har säkert missat något, och till slut är det väl bara att inse: det här är inte min grej.
Då är Ranelid roligare eftersom han är mer hejdlös.
Så var det med det. (Haikusarna är bättre eftersom de är enklare).
Jaja, det är inte första gången jag tänker "men gud, är de inte kloka" - men den här gången är det extra konstigt eftersom alla, från radikalfeminister som annars brukar avsky vita stora män som Ekelöf och liknande mossfarbröder till (enligt uppgift) dagisbarn, kineser och andra poeter är överens om att han har tillfört världen nya djup. Och jag som har lite svårt för vördnad reagerar mot det, men dessutom så förstår jag faktiskt inte storheten. Jag vet inte om det där var tillräckligt inlindat, för övrigt spelar det egentligen inte så stor roll - smaken är helt enkelt olika. Konstigare än så är det inte.
Basta och hasta la vista.

Topplistan 2

Den senaste tiden så har jag börjat inse att topplistan måste göras om. En del av låtarna är inte mina personliga favoriter. The Who My generation, Rolling Stones Satisfaction - fantastiska,  men de har inte det där lilla speciella, oklart vad, som gör att de lattjar med nånting i mig.
Och när det gäller Beatles så är det I'll Follow the Sun som är min favorit. Paul McCartney komponerade den tidigt, medan de fortfarande hette The Quarrymen. Jag tycker om melodins sätt att klättra upp och ner. Det är väl inte tonartsbyte (eller är det?), men något åt det hållet och den är inte helt lättsjungen. Texten är konstig och grym - en dag kommer du att upptäcka att jag har lämnat dig, du kommer då att inse att jag var din stora kärlek (the one), men till slut kommer du att förstå mig; men i morgon ska det bli regn och jag väntar tills det blir vackert väder.
Ett svin? Eller vad säger man?
(*Tillägg 26/3: McCartney var 16 år när han skrev texten, det kan förklara en del av den förbryllande psykologin. Se kommentarfältet).
John Lennons You've got to hide your love away tycks tvärtom romantisk, ärlig och ädel: låt dem prata, jag står för min kärlek. Ändå är det I'll follow the sun som är min favorit - kanske för att den skaver, som det heter på kultursidorna när något stör på ett intresseväckande sätt.

Jag har också insett att Wooly bully är en favorit, och att France Gall ska vara etta.

1. Poupée de cire, poupée de son
2. We gotta get out of this place
3. Hang on Sloopy
4. Here comes the night
5. I'll follow the sun
6. Wooly bully

Jag är osäker på Little Honda, Eve of Destruction och Rescue me, nu när jag ändå nördar med millimeterprecision - kanske ska  California dreamin' in där nånstans i stället? Inte riktigt rätt, jag får leta vidare.
Jag har i alla fall kommit på en till, en hit från 1965 som verkligen är en favoritlåt, inte bara bland dem som kom 65 utan överhuvudtaget.
Titta här hur roligt alla generationer kan ha tillsammans. Tjuren verkar inte komma till skada, och publiken är såååå lycklig.

7. Spanish Flea

(återkommer med tre till, om det nu ska vara tio)

Några ord om att använda "liberal" som glåpord

"Liberal" är ett adjektiv som används som skällsord från vänsterhåll, gärna i kombinationerna "liberala ledarsidor" eller "liberala skribenter". Det är tveksamt både som smädelse och politisk etikett.
Som smädelse har det kusliga associationer (Hitler använde det flitigt). Men framförallt är det väldigt oklart vad som menas.
Den som använder det som glåpord är själv inte är liberal, det måste man väl anta, men på vilket sätt är man antiliberal? Exakt vad inom liberalismen tar man avstånd ifrån - alltihop inklusive religionsfrihet och flerpartisystem? Eller används liberal som en synonym till borgerlig - vilket förr snarast betydde konservativ?
Förmodligen betyder liberal i dessa sammanhang ungefär "någon som har marknaden som gud och som vill minska Statens ägande, inflytande och stödinsatser till ett minimum". Kan också kallas nyliberal eller libertarian, beroende på grad av extremism.
Men det blir problem när man använder det äldre, vagare och mer omfattande begreppet liberalism, för att kritisera något som i själva verket är synnerligen auktoritärt.

Kungen skäller på sossarna för att Margot Wallström har förolämpat den saudiske kungen. PM Nilsson skäller på långhåriga spenatpartiet för att de skadat vapenindustrin. Är kungen och PM Nilsson liberaler? Är de inte djupt reaktionära?
Jag vet inte, jag har inte läst statskunskap. Kanske att våra opinionsbildare kan börja ta med i beräkningen att alla inte har det.

S har tidigare inte haft mycket att stoltsera med när det gäller vapenexportens moralskrankor, men jag håller tummarna för att den nya Wallströmlinjen tillåts vara djärv och progressiv.
Alliansen dabbade sig på ett allvarligare sätt med Tolgforsaffären, men glöm inte det här:

Urban Ahlin visar också överseende med handelsminister Ewa Björling, att hon 2009 inte berättade att Sverige exporterade krigsmateriel för strid till Saudiarabien, att hon bara sa att det handlade om övervakningssystem.
– Det är inte okej men bara för att man är i opposition behöver man inte slå på stora trumman varje gång.
Även om det gäller export av krigsmateriel till en diktatur? 

– Det är klart att man kan kritisera Ewa Björling för det. Men jag har den inställningen som oppositionspolitiker att ibland berömmer jag de politiska motståndarna när jag tycker att de gör rätt och kritiserar dem när jag tycker att de gör fel.

          S vill inte bryta militäravtal med Saudiarabien (31 mars 1912)

Bluddermoj av grövsta sorten. Ahlin säger att han tycker att Björling gjorde rätt, och att det är ok att exportera krigsmateriel till Saudiarabien. Resten är karamellpapper.
(Journalisten ställer här den nödvändiga följdfrågan, så allt är inte skrutt med journalistiken).
Ahlin säger också att det kan hända mycket med den arabiska våren, allt kan bli bra i Saudiarabien.
Ingenting har hänt, snarast har det blivit värre.

Mona Sahlin säger idag att hon är stolt över Margot Wallström, det stämmer nog och kanske har Sahlin internt hela tiden drivit linjen att Saudiarabien måste kritiseras skarpare och samarbetet avbrytas. Eller?
Se upp för brösttoner, än är det inte helt avgjort att vapenhandeln upphör.

Örhänge från 1965. Riktigt skön stil.

Ett till P.S till förra låten.

Det måste vara smickrande att bli censurerad för en nonsenstext. Man vet aldrig, det kan finnas ett farligt dolt budskap. Two big horns and a wooly jaw - vad är det, något slags knarkhallucination? Vilka är Matty och Hatty, är de kommunister?

Wooly bully wooly bully.

Detaljer om Wooly bully

Texten till Wooly Bully är såpass kryptisk att en del radiostationer bannlyste den för säkerhets skull, enligt Wikipedia.

Notera också att kvinnan som står på scenen i videon inte dansar utan står helt stilla och ser allvarlig ut.

Uno, dos, one, two, tres, quatro
Matty told Hatty about a thing she saw.
Had two big horns and a wooly jaw.
Wooly bully, wooly bully.
Wooly bully, wooly bully, wooly bully.
Hatty told Matty, "Let's don't take no chance.
Let's not be*L-seven*, come and learn to dance."
Wooly bully, wooly bully
Wooly bully, wooly bully, wooly bully.
Matty told Hatty, "That's the thing to do.
Get you someone really to pull the wool with you."
Wooly bully, wooly bully.
Wooly bully, wooly bully, wooly bully.

Svensk journalistik suger hästballe

Nu gäller det att hålla i minnet att det samarbetsavtal som stoppats inte har med vapenexporten att göra. Journalistiken har varit så usel i det här sammanhanget att många tror att Sverige inte kommer att sälja vapen till Saudiarabien längre. Men försvarsminister Peter Hultqvist har sagt att vapenexporten kan komma att fortsätta, och att det stoppade avtalet handlar om helt andra saker. 
Det skulle alltså mycket väl kunna bli så att "normaliseringen" med Saudiarabien som det talas så febrilt om nu, leder till att vapenhandeln inte bara fortsätter utan till och med utökas. Det gäller att hålla ögonen på det. Saudiarabien är ju en sällsynt vidrig regim som det fjäskats för alldeles för länge.

Läs även Per Gahrtons artikel Saudiaffären - en journalistisk kollaps  i Journalisten. 



Behåller temat hits från 65 ett tag. 

Tio i topp 1965

Jag ska ha kalas i helgen men i kväll är jag hemma och degar.
 (Jag vet inte om ungdomar säger dega längre. Det är ungefär detsamma som att hänga, chilla, slappa och softa.
- Ska vi dega i eftermiddag? sa man i mitt plugg på åttitalet. Ett metaforiskt verb, det är minsann inte bara substantiv som är metaforer!)

Precis så här vill fira min 50-årsdag. Det känns roligt att fylla 50, det trodde jag nog inte när jag var yngre.
Så vad har jag gjort idag - jag har skrivit, fikat med en kompis, hälsat på hos min gamla pappa, och en ansenlig del av dagen har jag ägnat åt att grubbla. På avtalet. Se nedan.
Och jag har oroat mig en del - någon av de där despoterna som kallade hem sin ambassadör sa att Sverige har förolämpat alla muslimer, eller något åt det hållet, och då börjar jag tänka terrordåd, det är inga roliga snubbar det där, mäktiga religiösa fundamentalister, och när de tar till med sådana tongångar kanske någon arbetslös och kränkt ung man får för sig något. Det stämmer, jag oroar mig för terrordåd ibland.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva, utan någonting lättsammare. Så nu byter jag ämne.
Tjoff!
1965 var ett riktigt bra musikår. Help! I can't get no satisfaction, Eve of destruction, California girls…  Titta bara på Billboardlistan, Englandslistan och Tio i topp: nästan bara popklassiker. Hit på hit.

En del av låtarna är utslitna, som Beatles Ticket to ride och Help. Eller ännu värre: Yesterday. Jag är inte säker på att jag hade gillat den särskilt mycket ens om jag hörde den för första gången. Den är lite beige.
Andra borde vara utslitna men är det inte - tycker i alla fall inte jag - t.ex Rolling Stones Satisfaction. I vissa fall är det svårt att välja mellan två hitlåtar från samma band (Animals Don't let me be misunderstood eller We gotta get out of this place? Beach Boys California Girls eller Help me Rhonda?) och jag vill inte låta samma band få med två låtar på listan. Ibland är det jätteenkelt - vilken Beatleslåt från det året som är min favorit vet jag omedelbart (även om I'll follow the Sun är en konkurrent).

OK, med reservation för att man inte kan tävla i musik, att valet är omöjligt etc etc: här kommer ett slags tio-i-topp-favoritlista:

10. Beach Boys Little Honda
9. Rolling Stones Satisfaction
8. France Gall Poupée de cire poupée de son
7. The Who My Generation
6. Fontella Bass Rescue me
5. Beatles You've got to hide your love away
4. Barry McGuire Eve of destruction
3. Animals We gotta get out of this place
2. McCoys Hang on Sloopy

På första plats placerar jag Them med Here comes the night.
(Det stod mellan den och Animals We gotta get out of this place).

Motivering - ja, det har att göra med att jag tycker att den är så originell. Det struttiga som påminner om en polka, det låter glatt och lite hurtigt trots att ämnet är ångestladdat; effekten blir ett slags ironisk grimas -  titta där, åååå vad rooligt, min flickvän tillsammans med en annan kille!
Sedan den suveräna övergången till ett långsammare tempo - det är nåt med trummornas och gitarrens sätt att samspela så att man knappt fattar hur det går till när det soliga "jag-håller-på-att-bli-galen"- gladlynta blir släpigare, det är kanske inte direkt melankoliskt men resignerat och dunklare, det blir mörkt och han kommer att ligga vaken hela natten och tänka på vad de gör. Just den där övergången från snabbt och hurtigt till långsamt och utdraget tycker jag är fascinerande.





Tillägg: nu har jag bara valt låtar från topplistorna det året. Musikkännare får gärna föreslå andra låtar från samma år, som kanske aldrig nådde topplistorna men var bra ändå.

Än finns det tid att skämmas

Jag luskar vidare kring det här stoppade avtalet som inte handlar om vapenexporten. Varför har det framställts som att det gjorde det? Varför har borgerliga ledarskribenter, näringslivstoppar, Anna Kinberg Batra och Carl Bildt varit djupt upprörda - och å andra sidan: varför har Sjöstedt gratulerat fredsrörelsen?

Jag stirrar lite på en DN-artikel från januari i år, där det framgår att initiativet till att säga upp avtalet kom från Allan Widman. Kan det vara därför Fridolin slår ifrån sig och tonar ner miljöpartiets roll?

Nu varnar försvarsutskottets ordförande Allan Widman (FP) för att det nuvarande samarbetsavtalet med Saudiarabien måste sägas upp senast den 15 maj, annars förlängs det automatiskt i ytterligare fem år. På måndagseftermiddagen lämnade han in en interpellation, där han ställer frågan till utrikesminister Margot Wallström (S) om vilka åtgärder hon är beredd att vidta för att minska Sveriges uppbindning till diktaturen Saudiarabien.
– Min bedömning är att den allt mer omdiskuterade inrikessituationen i Saudiarabien har blivit sämre. Landet präglas rent allmänt av hårdhänt straffrätt, i synnerhet mot personer som vill utöva sin yttrandefrihet, säger Allan Widman.

Jag blir riktigt förvånad - jag hade aldrig trott att Allan Widman skulle föreslå stoppad vapenexport. Så jag undrar: visste Widman att det var ett skenavtal som inte berör vapenexporten när han lämnade in interpellationen? Var han ute och provocerade, som alla de gånger det ena blocket kräver högre moral av det andra än av sig själv?
Tjafs i Gaggböle, frågorna hopar sig. Hur det blir med exporten till diktaturer, bland dem Saudiarabien, kommer att presenteras i april. Fram till dess kan vi förvänta oss att Allan Widman gör mycket väsen av sig för att sätta press på regeringen. Och att borgerliga ledarskribenter angriper Fp i stället för Mp.
Eller hur? Visst låter det sannolikt?

Ett militäravtal som inte är ett vapenavtal

För säkerhets skull, så att ingen har missat det: avtalet som inte förlängdes har ingenting med vapenexporten att göra. Det finns alltså ingen anledning att vare sig gratulera eller skälla på miljöpartiet och fredsrörelsen.
Jag hickade till lite när jag läste den här artikeln, den tionde innevarande månad.

Påverkar inte exporten
Det är däremot oklart hur avtalet påverkar Sveriges vapenexport till Saudiarabien.
– När det gäller exporten regleras den i en annan lagstiftning. MOU:t* är inte kopplat till export, säger Hultqvist.

Hur gick det till när det här tydligen helt obetydliga och avsomnade militäravtalet hamnade i mediefokus i stället för det väsentliga - vapenexporten? Handlade det om något slags skicklig mediestrategi, som skulle få Sverige att framstå som en moralisk stormakt samtidigt som vapenhandeln fortsätter? Det återstår att se - såvitt jag förstår fortsätter utredningen om själva vapenexporten.

Sammanfattningsvis: Saudiarabiens ilskna reaktion hade inget med icke-förlängningen av avtalet att göra, avtalet hade ingenting med vapenhandeln att göra och svensk försvarsindustri påverkas knappt alls.
Tydligare än så kan det inte bli.
Frågan är helt enkelt inte avgjord än. Det finns fortfarande tid att skämmas.

I den största hafs,
Mvh
etc etc

Kattlöss????!!

Katterna brukar dra in loppor så här års. Lopporna övervintrar på fåglar, men när det blir lite varmare letar de reda på något större. En katt och i förlängningen kanske en matte eller husse. Jag brukar få några bett innan jag hunnit droppa anti-parasitmedel i nacken på kissarna. Sedan brukar det inte vara några större problem med att bli av med lopporna. Men i år vette sjutton vad det är de har dragit in. Möjligen löss - jag lyckades få syn på de rackarna innan jag drog igång den traditionella jättevårstädningen och de liknade bananflugor fast mindre, de hoppade inte utan kröp, och det verkar krävas dubbelt så mycket jättevårstädning för att bli av med dem - dammsugaren får helt enkelt stå framme och tvättstugan bokar jag nästan varje dag. Nu tror jag peppar peppar att de är väck.
Loppor är jämförelsevis gulliga. Självklart är jag en dålig buddhist och dödar dem men jag har inget emot dem egentligen. Nej, man kan inte förvänta sig moral av en hungrig liten loppa och de är lite söta när de hoppar. De här senaste som jag förhoppningsvis har blivit av med nu var helt charmlösa, de jävlarna.

Saneringen pågår ett tag till.

Under tiden är det bäst att vara restriktiv med kelandet.

Tycker inte om dammsugaren, den bullrar så läskigt

Nej matte inte vara restriktiv med kelandet

P.M Nilsson håller i piskan

"nu låter man Miljöpartiet ge sig på försvarsindustrin, båda ivrigt påhejade av socialdemokratins oansvariga underavdelningar…" Sofistisk drapa här. 

Raif Badawis svenska fiender har det inte helt lätt. Alla riksdagspartier från V till SD ville nämligen säga upp saudiavtalet, undantaget var M och delar av S som ville omförhandla det. Moderatledaren beklagar att Löfven inte är envåldshärskare och att demokratiska diskussioner och menar att utredningar borde ha hoppats över. 

Men Saudiarabien har explicit sagt att det är Wallströms krav på mänskliga rättigheter de inte accepterar. De är förolämpade eftersom halshuggning, stympning och offentlig prygel är alldeles utmärkta medel för rättsskipning. Saudiernas hatattack mot Sverige har mindre med det uppsagda militäravtalet att göra än med hennes tal, det hon inte fick hålla, så vad ska då P.M Nilsson göra? Han hävdar att det stoppade talet var "beskedligt". 

Liksom moderatledaren påstår P.M Nilsson också att icke-förlängningen av ett i praktiken ganska menlöst avtal som egentligen bara handlade om genuskurser har skadat Sveriges "trovärdighet som fördragspartner" i allmänhet. Alltså: talet var för klent och avtalet bagatellartat, men samtidigt var talet för kritiskt och odiplomatiskt och avtalet borde ha förlängts: så trasslar högern in sig i sina kluvna tungor. 

Jo det blir förmodligen konsekvenser för svenskt näringsliv i regionen, även om det jobbas febrilt för att så inte ska ske; kanske finns det även risk för terrorangrepp på Sverige - det är väl inte direkt kungen i Saudiarabien som finansierar IS, men att finansörerna till stor del befinner sig i Saudiarabien är belagt, såvitt jag förstår. Men lägg nu inte skulden för detta på Sverige eller på den svenska regeringen. Jag tillhör dem som P.M Nilsson fegt nog kallar opportunister, och även om jag är skeptisk och misstänksam på vissa sätt, så skäms jag inte precis över att vara svensk i det här läget.
Så det så.