Efter den livliga diskussionen under inläggen nedan har jag återigen börjat fundera över anonymiteten. I princip gillar jag den, tycker inte alls som Gardell att den är en "ansiktslös pöbel". Men ibland blir det svårt att diskutera med anonyma eftersom man inte vet deras utgångspunkt.
Då får man ta till en uråldrig besvärjelse med rötter hos oskerna; den uppmanar motståndare att ge sig tillkänna (även kallad träd-fram-knott-låten):
Ett bra inlägg är viktigare än ett känt namn.
SvaraRaderaP(etrusk) I Paenumbrien
Att människor är rädda att skriva under med sitt namn sitt namn kan bero på att vi levt och lever i ett åsiktförtryck och åsiktspåbud, där alla i princip ska vara överens om vad som gäller.
SvaraRaderaRisk för tryckkokare.
Kan man inte bara få ha en åsikt i ett ämmne utan avkrävas på ett egenintresse, bakomliggande motiv.
P(etrusk): jovisst är det så. Det är egentligen bara två kommentarer som är i farozonen: den med en anonym som säger sig känna till en liten pojkes mardrömmar. Gör han/hon det, eller är det en retorisk bluff? Och så den om araber, men den får vara kvar - det är rätt intressant att den typen av resonemang nästan aldrig har framträtt under den här debatten, trots att föreställningen om muslimer/män från Mellanöstern/araber är ett viktigt tema i Gömda. Däremot var det huvupoängen i Magnus Erikssons recension av Gömda i Svenska Dagbladet.
SvaraRaderaKatarina: jag gillar ju anonymitet! Och tycker att man ska vara frispråkig. Det är bara ibland det känns konstigt.