So you wanna be a boxer...

När jag dyrkade filmen Bugsy Malone i elva, tolvårsåldern (ungefär samma ålder som barnen i filmen) så funderade jag ett tag på att börja boxas. Filmens makt är stor, för mig var Bugsy Malone en parallellvärld med en magi som jag bejakade - samtidigt som jag begrep att den var skum.
När jag kom hem från Neapel 2005 gick Bugsy Malone i repris i TV, och eftersom jag då var osedvanligt avogt inställd till allt som överhuvudtaget närmar sig maffiaromantik knäppte jag av direkt efter att ha sett några sekunder av den - det var en av de scener då Fat Sam skäller ut sina gängmedlemmar, och jag stod inte ut med ironin och humorn, och inte med att det var barn i rollerna. Jag var mer förbannad än både Platon och Augustinus på fiktionens makt att förleda, men det är kanske bäst att påpeka att jag inte såg mig som ett offer.

Jag träffade förra året, i Umeå på en litteraturfestival, en kompis som var med och lekte speakeasy på mellanstadiet. En av dem som gick in för förbudstidsromantiken. Vi pratade om det och jag var sträng, moraliserande, tog avstånd. Hon sa ungefär:
- Jo... Men de var nog ganska oskyldiga, de där fantasierna...

Det var en lättnad - till och med en skuldbefrielse - bara några enkla ord. En psykologisk kullerbytta av det slag som inträffar ibland.
I trettonårsåldern var jag obönhörlig som en Savonarola när jag skulle fördriva maffiaromantiken, idag ser jag andra saker i den faktiskt ganska fantastiska filmen Bugsy Malone.

Scenen i videoklippet nedan kan behöva en liten resumé:

Bugsy Malone släpar med sig en motvillig Leroy Smith till en boxningsklubb för att han tror att han har förutsättningar att bli en champion.

(Tillägnas tigerbloggens egen Leroy, såklart...)




Det pyttelilla italienska partiet har för övrigt lyckats få ihop till 82 underskrifter mot illegala valaffischer.