Festina lente

Plötsligt trillade det in många kommentatorer från andra bloggar här, och jag ska säga att det blev en krängande oas.

Egentligen är man ju enväldig på sin egen blogg, har rätt att slänga vilka kommentarer man vill i soptunnans Gehenna, stänga av kommentarsfältet helt och hållet eller bara släppa igenom en del, allt enligt principen "många äro de kallade men få äro de utvalda". Vi får se hur det går, jag har snart bloggat i två månader nu, även om jag tjuvstartade på sighten www.bokcirklar.se.
Bloggen är snabb, omedelbar - ibland lite väl snabb, inga redaktörer kommer med påpekanden om eventuella felaktigheter eller övertramp. Därför kräver bloggen hela tiden en omprövning.

Tiden är lång för konsten i dag. Men jag har iallafall fått se lektörsutlåtandet på min nya bok:

"Jag är imponerad av att Maja Lundgren kommer med ett så här egensinnigt och egenartat manus efter allt hallå kring hennes senaste bok; att hon så konsekvent följer sin egen väg och inte är det minsta insmickrande eller försöker surfa på uppmärksamhetsvågen som uppstod sist".

Mer än så får ni inte veta nu; det blir till att vänta till nästa höst. Det är så det är nu med bokutgivningen, köerna av böcker är långa, i och med finanskrisen går förlagens utgivning på sparlåga, och det gäller för en författare att planera: om möjligt spara så mycket som möjligt och ha en buffert att leva på, samt hoppas på författarstipendier (jag fick faktiskt ett tvåårigt i fjol, och om inte moderaterna avskaffar stipendierna så lär jag kunna skriva åtminstone en bok till på de stålarna), eller ägna sig åt kulturjournalistik eller översättningar - något jag har satt på paus. Bloggandet är roligt, antagligen kommer jag att ägna mig lite mindre åt det framöver för att ge mig in i det där långsiktiga skrivandet. Det krävs hybris för att hålla på med något så osäkert och samtidigt uppslukande som romanförfattande. Men roligt är det.
Förhoppningsvis får jag åka till Serbien när Pompeji kommer ut där.