måndag 18 maj 2009

André Breton och galenskapen som konst

"För några månader sedan fick jag beskedet att Nadja är galen. Efter några excentriska upptåg som hon ska ha ägnat sig åt i korridoren till sitt hotell måste hon interneras på sinnessjukhuset Vaucluse. Andra än jag kommer att skriva meningslösa epiloger till denna händelse, som för dem kommer att framstå som den ödesdigra följden av allt som föregick den. De mest upplysta kommer att skynda sig att söka i det jag berättat om Nadja den roll som hennes redan tidigare deliriska föreställningar måste ha spelat, och kanske kommer de att tillmäta mitt ingripande i hennes liv, ett ingripande som i praktiken uppmuntrade dessa idéer, ett förfärligt avgörande värde. Vad beträffar dem som säger: jaha, ja... vad var det jag sa... det var väl det jag trodde... dåså..., vad beträffar alla dessa kretiner på lägsta nivå så säger det sig själv att jag föredrar att lämna dem ifred".

"Det förakt jag känner för psykiatrin /.../ gör att jag fortfarande inte har vågat höra efter hur det har gått för Nadja".

Surrealisten André Breton mötte av en slump en kvinna på gatan, Nadja, en visionär kvinna som fungerade som förlösande för hans fantasi; deras möten och strövtåg i Paris år 1926 är till större delen skildrade i backspegeln, men i dagboksform. Han dök, men hon sjönk: resultatet av deras möten blev å ena sidan en mycket märklig och oroväckande, jag skulle vilja säga irriterande roman - å den andra livstids internering på ett mentalsjukhus.

Nadja gavs ut 1928 och sedan i nyutgåva 1962, då med ett förord där Breton skriver att hans roman följer två antilitterära principer: romanen innehåller foton för att minimera inslaget av miljöbeskrivning, och den är författad i en stil som härmar den medicinska, neuropsykiatriska observationen.

Romanen Nadja har ända sedan jag skrev uppsats om den på litteraturvetenskapen i Uppsala funnits med som ett slags referenspunkt och imperativ. Man kan se den som ett ovanligt tydligt exempel på ett manligt analytiskt subjekt som hämtar det han behöver från ett kvinnligt medium och musa. Det uppstod en intressant situation då jag skrev ett laddat förord till en svensk nyöversättning av Nadja, ett förord som blev refuserat som "feministiskt dravel" (jag skriver om det i Myggor och tigrar).

Och visst är världen sig lik: för inte hade väl kulturchefen och konstskribenten bollat avståndstaganden från surrealismen emellan sig, om en manlig företrädare för densamma suttit i studion?
Jag skriver om detta under rubriken Tigerhjärta.

När Anna Odell går i sina egna fotspår ser jag det lite som en revansch för Nadja. Den galna kvinnan upprepar medvetet en handling från en tid då hon var förlorad, och jag tyckte mig se en utmanande stolthet i hennes blick.

6 kommentarer:

  1. Jag tycker Anna Odell har gjort en insats. Hon är också värd ett pris. Men om det är konst är en annan femma. Bara det här att man gärna lägger ensamma och ångestfyllda människor i spännbältet och knyter ihop dom i en sån där jacka är ju för mycket. Herregud, räcker det inte med en lugnande spruta. Nej, det ska alltid till övergepp. För kärlek och samtal och lugnande händer finns det inte resurser till.

    SvaraRadera
  2. När jag läste Anna Odells artikel på Newsmill skrev jag en negativ kommentar. När jag sedan följer efterspelet i samband med utställningen så märker jag att min uppfattning förskjuts. Jag har svårt att avgöra varför, för jag förkastar ändå hennes intrång i hårt arbetande människors seriösa försök att hjälpa psykiskt sjuka.
    Det som blir intressant är när jag ser alla oss andra som en del i konstverket. Provokationens flöde. Men det irriterar, det är som grus i dojan, för jag hör fortfarande "Lyxproblem" i bakhuvudet. Världens fond av elände mot en egotrippad liten tjej som på skattefinansierad tid gör ett magplask i samtiden. Sedan glider jag tillbaks, ånyo, och upptäcker min irritation vara en del av konstverket.
    Ja, herregud, det är inte lätt att vara kulturvarelse. Så mycket enklare och skönare var det att strosa runt på Valdemarsudde i januari och suga i sig Lars Lerins akvarellkonst. Helt ofarligt!

    Mrs Bean

    SvaraRadera
  3. Mrs Bean: jag har inte läst artikeln på Newsmill, gör jag det kanske jag svänger om igen. Jag tror att handlingen var både olaglig och oetisk, det som fascinerar mig lite grann är att hon upprepade en handling från en tid då hon var psykotisk. Möjligt att det är en egotrippad liten tjej med lyxproblem, men att medvetet gå sig själv i spåren på det sättet uppfattar jag som ett slags konst, på ett spöklikt sätt. Nyttan kan man förstås ifrågasätta: kommer verkligen användande av bältesläggning omprövas, eller mentalvården få mer resurser?

    SvaraRadera
  4. Hej Maja! Vill bara skicka en hälsning "utifrån landet" och tacka för en fin läsupplevelse. Har precis läst ut Myggor och tigrar och känner mig mätt och glad. När jag tittar ut genom fönstret där man annars på sin höjd ser en hare eller en katt någon gång, där står nu en mörklockig man med typiskt italienskt utseende. På min gård! Just nu! Mycket märkligt. Han gick nu... har parkerat sin bil nere vid vägen... mycket vacker...

    Nina

    SvaraRadera
  5. Nina:
    Ah. Det där kallas för "objektiv slump" på surrealistiska...

    SvaraRadera
  6. Googlade på detta och hittade en artikel om psykogeografi: "Inom surrealismen finns begreppet objektiv slump för sammanträffanden och betydelsekedjor som fyras av när uppmärksamheten sporras av förälskelser, poetiska avsikter och andra mer eller mindre paranoida tillstånd."
    Där ser man...
    Nina

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)