André Breton och galenskapen som konst

"För några månader sedan fick jag beskedet att Nadja är galen. Efter några excentriska upptåg som hon ska ha ägnat sig åt i korridoren till sitt hotell måste hon interneras på sinnessjukhuset Vaucluse. Andra än jag kommer att skriva meningslösa epiloger till denna händelse, som för dem kommer att framstå som den ödesdigra följden av allt som föregick den. De mest upplysta kommer att skynda sig att söka i det jag berättat om Nadja den roll som hennes redan tidigare deliriska föreställningar måste ha spelat, och kanske kommer de att tillmäta mitt ingripande i hennes liv, ett ingripande som i praktiken uppmuntrade dessa idéer, ett förfärligt avgörande värde. Vad beträffar dem som säger: jaha, ja... vad var det jag sa... det var väl det jag trodde... dåså..., vad beträffar alla dessa kretiner på lägsta nivå så säger det sig själv att jag föredrar att lämna dem ifred".

"Det förakt jag känner för psykiatrin /.../ gör att jag fortfarande inte har vågat höra efter hur det har gått för Nadja".

Surrealisten André Breton mötte av en slump en kvinna på gatan, Nadja, en visionär kvinna som fungerade som förlösande för hans fantasi; deras möten och strövtåg i Paris år 1926 är till större delen skildrade i backspegeln, men i dagboksform. Han dök, men hon sjönk: resultatet av deras möten blev å ena sidan en mycket märklig och oroväckande, jag skulle vilja säga irriterande roman - å den andra livstids internering på ett mentalsjukhus.

Nadja gavs ut 1928 och sedan i nyutgåva 1962, då med ett förord där Breton skriver att hans roman följer två antilitterära principer: romanen innehåller foton för att minimera inslaget av miljöbeskrivning, och den är författad i en stil som härmar den medicinska, neuropsykiatriska observationen.

Romanen Nadja har ända sedan jag skrev uppsats om den på litteraturvetenskapen i Uppsala funnits med som ett slags referenspunkt och imperativ. Man kan se den som ett ovanligt tydligt exempel på ett manligt analytiskt subjekt som hämtar det han behöver från ett kvinnligt medium och musa. Det uppstod en intressant situation då jag skrev ett laddat förord till en svensk nyöversättning av Nadja, ett förord som blev refuserat som "feministiskt dravel" (jag skriver om det i Myggor och tigrar).

Och visst är världen sig lik: för inte hade väl kulturchefen och konstskribenten bollat avståndstaganden från surrealismen emellan sig, om en manlig företrädare för densamma suttit i studion?
Jag skriver om detta under rubriken Tigerhjärta.

När Anna Odell går i sina egna fotspår ser jag det lite som en revansch för Nadja. Den galna kvinnan upprepar medvetet en handling från en tid då hon var förlorad, och jag tyckte mig se en utmanande stolthet i hennes blick.