Zolà-priset till Monica Antonsson

Man slår inte nytt vin i gamla läglar och lappar inte ett gammalt tyg med ett nytt, heter det ju, och därför kan det aldrig komma ett riktigt erkännande till Monica Antonsson från gammelmediaetablissemanget som sådant.

Så jag har inrättat ett nytt pris: Grand Prix Émile Zolà de la journalistique indépendante.

Det stora Emile Zolàpriset för oberoende journalistik.
Motivering:

För att hon i uppförsbacke och styv kuling avslöjade en islamofobisk melodram. För att hon lyssnade på de verkliga människor som hade skadats av boken, människor som dittills förgäves hade försökt få gehör från media.

För att hon utan större resurser eller uppbackning öppnade en blogg när hennes bok höll på att tigas ihjäl.

För att hon har insisterat på att politikers inblandning i asylfrågan måste klargöras.

Det finns två Dreyfus i denna historia: Elisabeth Hermon och Osama Awad. Den förra drev en kvinnojour som krossades av Liza Marklund, "Mia Ericsson" och Expressen. På grund av Liza Marklunds kontakter inom media och inte minst med politiker, men även på grund av en stor och utbredd motvilja mot kvinnojourer bland journalister, fick inte detta några som helst konsekvenser för Marklunds fortsatta bana som journalist.

Dreyfus nummer två kommer från Mellanöstern och har suttit i fängelse i en månad för misshandel av "Mia". Utifrån detta föreföll det riskfritt för Liza Marklund och Mia Ericsson att (förmodligen med "Inte utan min dotter" i åtanke) spinna en hel melodramatisk väv av skräckfantasier om den muslimske mannen. "En sann historia" som till största delen visade sig vara lögn, men som gick hem i ett främlingsfientligt klimat. Liza Marklund hade först tänkt göra ännu en artikelserie (som den om Elisabeth Hermon), men när den refuserades av Expressen gjorde hon en bok av det istället. Spår av artikelserien finns kvar, då en del stycken är skrivna i journalistisk stil (bland annat passagen med den falska uppgiften att "mannen med de mörka ögonen" skulle ha fått diagnosen krigsskadad psykopat; det är formulerat som tidningstext).

Historien togs för sann bland annat av Mona Sahlin, som hävdade att det kunde röra sig om så många som åtta kvinnor som måste gå i landsflykt för att Sverige inte kunde skydda dem. Boken har använts i undervisning och sannolikt åstadkommit mycken skada inte bara på de direkt inblandade, utan även när det gäller spridande av fördomar.

Allt i denna historia är fortfarande inte utrett, vilket tyder på att islamofobin och ointresset för verkligheten fortfarande är kompakt inom politik och massmedia.

Däremot har medborgarjournalistiken bistått journalisten Monica Antonsson, vilket indikerar att allmänheten är fördomsfri och intresserad av sanning.

Det nyinrättade Zolà-priset består tyvärr inte av några pengar, däremot bjuder jag i juryn gärna Monica Antonsson på en pizza någon dag.

Med vänliga hälsningar

Jag i juryn