Om att smäda

Det har jag gjort en hel del. Den som har läst Myggor och tigrar vet att när vreden väcks inom mig säger jag saker som knappt ens överträffas av camorrakvinnorna. (Med den skillnaden att de inte endast är verbala).
En ganska stillsam person som stundom exploderar, ibland p.g.a att jag har blivit psykad och tråkad, ibland på grund av att jag blivit osynliggjord, och ibland på grund av en och annan väderkvarn som snurrar lite för snabbt.

Mitt tips är att om man drabbas av en persons vrede ska man säga ifrån, eller iallafall svara.

Jag fick ett ursinnigt mail från en läsare när jag hade kritiserat Harry Potter-böckerna. Jag blev bland annat kallad litterär fascist. Det var obehagligt. Ha! jag skrev (när jag lugnat ner mig) ett mail där jag förklarade att jag inte var fascist, varken litterärt eller på annat sätt. Då blev det tyst.

Så här skriver Olof Dalin i Then Swänska Argus om ursinne och smädelse:

“Den som i sin yrhet framrasar, utan til att låta rätta sig, och anser alla bättrings-påminnelser för wurm-prat och narri; som intet bör qwällia dess höghet och stora wett, den är så wälförtient til ett Dårhus, som trots någon Limstångs-Löpare til sin fullmakt.”

Jag förstår inte det där med Limstångs-Löpare, och intet bör qwällia osv är också rätt oklart. Men andemeningen är väl att man inte ska betrakta bättrings-påminnelser som wurm-prat och narri.