Är Mohamed Omars senaste utspel en provokation för att se hur snabbt islamofobin kan växa i Sverige?
Jag hade en släng av islamofobi när jag pluggade i Perugia som tonåring. Där fanns grupperingar av unga, stolta män som jag tyckte verkade förakta mig, som om de utgick ifrån att jag levde ett utsvävande liv. (Jag var inne på min andra pojkvän, det skulle flera av dem säkert ha betraktat som lastbart).
Perugia, visade det sig senare, var ett säte för fundamentalistiskt islam och terrorism. Ett terrordåd spårades till Perugia.
Mohamed Omars senaste uttalanden om "syfilisering" av Västerlandet (en bild som för övrigt även Hitler använder i Mein Kampf), "bögerier" och sionistisk konspiration lyckas faktiskt sätta igång ett slags mörkrädsla hos mig. Plötsligt undrar jag varför mannen i Pressbyrån aldrig ler när jag handlar där, undviker att se mig i ögonen, ser barsk ut - tänker han "svennehora"? Finns det ett nätverk som planerar att ta över, vilket Mohamed Omars uttalanden mycket lätt kan ge intryck av? Tänk om islamofoberna har haft rätt hela tiden?
När jag läser Omars blogg där han framställer sig själv som en manipulatör, en trojansk häst som skrivit sina dikter med det dubbla syftet att lura svenska kritiker och läsare och nå ut med ett "djupt konservativt" innehåll, infinner sig tanken att han knappast skulle avslöja detta och gå ut öppet med sina idéer om det var sant. En trojansk häst måste ju ligga lågt så länge som möjligt. Samtidigt leder det förorättade vad-säger-ni-nu-då!-tonfallet återigen tankarna till Hitler, han betraktades också länge som en rättshaveristisk tok som ingen tog på allvar.
Är känslan av förödmjukelse och revanschlusta bland Europas muslimer, och deras avsky för den moderna Västerländska livsstilen, tillräckligt starka för en militär mobilisering?
Slutet av inlägget i Mohamed Omars blogg kantrar över till något annat. Det är en provkarta på dålig svensk litteraturkritik. Omar radar upp några omdömen han fått av svenska recensenter:
"Ofta är bildspråket klingande, närmast isfrasande rent." "Det är en omtumlande, fascinerande läsning". "Det är just föreningen av det enkla och det mångtydiga, det klara och det dunkla, den..."
Och då börjar jag misstänka att Mohamed Omars utspel framförallt har med något annat att göra än ökat ursinne mot Israel efter Gaza, eller avsky för den frigjorda livsstilen i Väst. Det är likgiltigheten och de döda metaforerna han är ute efter, den dammiga kulturen.
Jag känner obehag när jag läser honom, det hamrande tonfallet och den desperata klangen, bristen på värme, får ett spöke att gå igenom min européiska kammare, och det spöket inte lyckas göra hårda muslimer av mjuka.
Uppdatering:
Det blev en intressant felskrivning. Jag tänkte skriva: "hoppas att det spöket inte lyckas göra hårda muslimer av mjuka".
Men som det blev nu - "det spöket inte lyckas göra" - så är det som om ett litet snällt spöke som talar inte så bra svenska kom in och rörde om i syntaxen. Så det får stå.
Mohamed Omar är en man som man ej glömmer när han figurerat förbi i media. Vad vill han,var står han, egentligen? Har han någon humor? När han kommer ut som from muslim, kritisk till västerlandets anspråk, på riktigt, så är svaret givet på frågorna. Han verkar ha tagit på sig en stor del av världens bekymmer. Man får känslan av att han lider att vi svemskar är obildade,det är ett av hans bekymmer och man skäms lite som svensk att det nog är så.
SvaraRaderaNu slår han på stora truman för att nå fram med ett budskap och det är inget fel med det.
Det är bra att han är tydlig med var han står för det kan väcka en verklig debatt. Vi har nu en debatt där det tävlas om att vara poliskt korrekt och fördömma kritik mot islam så som islamofobi. Samma människor ignorerade,låtsades som det regnade när Monica Antonssons bok "Mia sanningen om Gömda" kom ut i höstas.
Mohammed Omar är trött på hyckleriet.
Jag har arbetat i ett muslimskt land och erfor mycket ofta att män vägrade se mig i ögonen. Ser ibland dessa män på tunnelbanans gröna linje på väg till moskéen på södermalm. Ibland får jag lust att söka deras ögon för att irritera dem, men är ingen person som utmanar i vanliga fall och låter bli.
"Är känslan av förödmjukelse och revanschlusta bland Europas muslimer, och deras avsky för den moderna Västerländska livsstilen, tillräckligt starka för en militär mobilsering?" Det vet inte jag. Jag tycker att vi alla ska vara lite ödmjuka inför andra människor utgångspunkt i att se på världen.
Jaha, Mohammed Omar har medvetet manipulerat sina dikter för att han vet vad som ger bra recenssioner,han är säkert inte den förste.
Katarina: jo, där har du många poänger. Och Omar är knappast den förste som sneglat på kritikerna när han skriver sina dikter - medvetet eller omedvetet!
SvaraRaderaJag tror inte alls att det föreligger någon risk för fundamentalistisk statskupp i Sverige, och dessutom tror jag mycket av "islamofobin" eller kritiken mot islam i svenska media framförallt är ett slags ställningstagande för USA. Men ett tag reagerade jag som jag skrev, och jag ville fundera på det.
Han som inte såg mig i ögonen och log är hur snäll som helst, för övrigt.
Nu kan inte jag det där, men det kan vara ett uttryck för respekt. Att titta en kvinna i ögonen och le kanske uppfattas ungefär som att stirra någon på brösten och dregla. Ja inte mina då för dom är inte så framträdande. Men i största allmänhet. Artighet och konvenans handlar rätt mycket om gradskillnader.
Jag tror du uppfattat det rätt vad beträffar respekt och ögonkontakt. Där jag arbetade, så var det de strängt utövande, immamer, religösa poliser som absolut inte ville se mig ögonen. Om de dock skulle se mig ögonen så var det troligtvis en förolämplig.
SvaraRaderaMen de flesta var inte fanatiska utan kunde utan vidare föra ett samtal med mig där ögonkontakt normalt ingår.
Tror inte heller att det förligger någon risk för en statskupp från muslimer.