"Anna Odell är "one of us" (dvs. mediasekten), och ska alltså tas i försvar mot Fienden (folk, läkare, Axess m.fl.). Sakfrågorna är irrelevanta."
Så skriver en kommentator under Johan Lundbergs artikel om etablissemangets försvar för Odell.
Analysen är svepande men det ligger mycket i den. Alldeles för mycket för att en demokrati ska kunna tolerera det. I den klick som betraktar sig som upplyst är det rena innantilläxan att beskriva Staten, polisen, rättsväsendet, psykiatrin, läkemedelsbranschen som förtryckare. Och folket anses vara korkat.
Fallet Odell är alltså gefundenes fressen för den kulturskribent som vill visa upp sig som maktkritiker, och samtidigt distansera sig från det vulgära känslostyrda folket.
Låt mig säga direkt att jag tycker att Anna Odells projekt varken ska bedömas mildare eller hårdare i rätten för att det ägde rum med Konstfacks godkännande. Vi har lagar, konstnärer står inte över dem. Men den eventuella domen ska inte heller bli strängare för att det irriterar att ett sånt spektakel kallar sig konst. Det ska hanteras på samma sätt som det hade gjort om det massmediala ståhejet aldrig hade ägt rum. Och då skulle givetvis överläkaren ha anmält fallet.
"Konsten visar hur maktens gränser förändras" var rubriken till Sverker Sörlins fadda krönika i DN. Han är gift med en professor på Konstfack, och lyckas ludda till det rejält i artikeln samtidigt som han passar på att sprida felaktiga uppgifter om den onde psykiatern.
Björn Wiman tog för inte så länge sedan avstånd från surrealismen och provokationen som konst - detta har jag skrivit om här. Hans artikel om Anna Odell är inte så mycket ett försvar för hennes projekt, som en liten spark åt psykiatrin och juridiken. Han ironiserar över den lättkränkta "alfahanen" (psykiatern) och markerar också en trött distans till rättsväsendet, då han skriver om
"Den polisanmälan som fick de juridiska kvarnarna att börja mala och som nu alltså, enligt rättssystemets oundvikliga logik, även lett fram till ett åtal."
De juridiska kvarnarna - en nedlåtande ton, och sedan "rättssystemet oundvikliga logik" - det är för det första fel eftersom alla anmälningar inte leder till åtal, och för det andra ett tydligt förakt för rättssystemet.
“Det går inte heller att komma ifrån tanken /…/ att det är konsten i sig som ställs inför rätta” skriver Wiman. En absurd tanke - konsten i sig inför rätta? Är det inte handlingarna som ställs inför rätta?
När folket blir provocerat slickar sig rävarna om munnen.
Jag kan notera att Johan Lundberg på Axess är försiktig nog att inte kritisera Björn Wiman, kulturchef på den sida där Lundberg ibland skriver.
Men skulle jag debattera mot alla som tar strid för Odell så skulle jag inte ha tid för annat, Maja. Jag tycker så klart att Wiman har hamnat snett denna gång, liksom en del andra debattörer, vilkas åsikter jag inte alltid delar men som jag ändå respekterar och tycker att det är givande att diskutera med, exempelvis Lars Vilks. Det som stör mig med Sörlin är däremot att han överhuvudtaget inte inbjuder till diskussion utan vill patologisera dem som hyser andra åsikter än de gängse. Jag tycker att jag utreder detta rätt ingående i ett nytt blogginlägg:
SvaraRaderahttp://www.axess.se/blog/post/2009/05/17/Sorlins-senaste-cykeltur.aspx
Javisst. Jag läste den. Det är otroligt obehagligt med Sörlin-attityden.
SvaraRaderaDet där med patologisering är en DN-sjuka (även om det förekommer lite varstans, t.ex AB kultur). Jag började kalla Maria Schottenius för Sister Rached (hon i Gökboet) någon gång vintern 2007.