Who's side are you on...

En mix av principdiskussion, missförstånd maccheronico, oväntade dementier och svekdebatt har brutit ut här.
Innan jag säger något annat vill jag betona att “fästingar” och “ohyra” är två skällsord jag ogillar, oavsett vem som drabbas av dem.

Generellt vill jag också hävda att man endast springer till farbror polisen om det finns farhågor för något som inte uteslutande är verbalt. Inte för att man känner sig Vanärad.
Att peka ut någons bostad menar jag inte borde vara tillåtet, i synnerhet inte i samband med grova påhopp och påståenden om att ohyra måste utrotas.

Eftersom detta med nätet och anonymiteten är så nymodigt krävs det att man enas om gemensamma regler. Oavsett om man tycker att en viss person är väldigt dum, så måste idioten i fråga omfattas av samma skydd och rättigheter som människor man anser vara bra och trevliga.

Förra sommaren träffade jag en fascist i en liten stad i norra Italien. Mina vänner sa att de brukade bjuda in honom, eftersom det var viktigt med kontakt över gränserna, och att han egentligen inte var så elak. Det var en stor och tafatt man som verkade barnslig och kanske framförallt ensam, men inte särskilt hatisk.

Jag hade hållit föredrag om Myggor och tigrar, och inför en förundrad italiensk publik försökt redogöra för vad jag menade med analogin mellan camorran och den svenska kulturvärlden. För att avkorta ett långt resonemang hade jag påstått att i svenskars självbild ingår att vi är snällare än andra folk. Jag sa att övertygelsen om att vara godare än andra är riskabel, och att det finns en enorm aggressivitet under ytan. (Den aggressiviteten, vill jag tillägga nu, begränsar sig inte till Internet. Jag har sett mycket av den i den förment kultiverade kulturvärlden).

På pizzerian efter seminariet visade det sig att två i sällskapet hade blivit provocerade. Den ena var en man som tillhörde Lega Nord, det parti som vill sparka ut Syditalien ur nationen. Den andra var fascisten. De kände inte varandra men blev omedelbart vänner och ropade slagord över bordet.

Mannen från Lega Nord sa att han avskydde såna här nordbor som åkte till Neapel och romantiserade. Det var så lätt att komma från ett annat land och sen åka hem igen, medan Italien fortfarande fick dras med problemen. Neapel borde utplånas av Vesuvius, eller av en enorm tsunami.

Fascisten instämde livligt och sedan ropade han till mig: ni svenskar är förresten inte så goda som ni påstår! Han påminde om några mindre hedervärda handlingar under det andra världskriget (vilka jag för övrigt hade nämnt under mitt föredrag).

Därefter övergick fascisten till att förebrå mig för att jag hade talat illa om mitt hemland. Man måste vara nationalist, menade han.

Efter en stund kände sig mannen från Lega Nord obildad och bad om ursäkt. Fascisten föreföll totalt förvirrad.

Okay. Vi backar lite. Den diskussion som utbrutit i kommentarfälten här har stundom lutat åt att det ibland är ok med anonymitet ibland inte, ibland ok med skällsord ibland inte - som om det helt enkelt handlade om att välja sida (England eller Frankrike? som en kommentator uttryckte det).

Därutöver har en del sedan gammalt etablerade fiendskaper mellan pseudonymer som redan drabbat samman i andra kommentarfält (“jag vet minsann vem du är! Du brukar alltid angripa mig!”) luftat sig och tultat omkring.

Somliga anonyma har väst otidigheter för att sedan försvinna likt en maskerad bandit i Neapels gränder, medan andra anonyma har gråtit i biktstolens mörker - för att bli anklagade för att ljuga, eller för att “springa på författarbloggar och söka sympati”.

På det hela taget ganska lärorikt, för den som inte går i baklås. Diskussionen måste gå framåt och vara öppen och fri, tills man eventuellt kommer fram till något som kan gälla för alla oavsett åsikter, sympatier och lojaliteter.

Här är en liberal politiker som lovordar Italien på inglese maccheronico, och som för detta blir utskrattad av sina landsmän. "Were the best country in the world..."