Leroy vill sända iväg mig på en lång resa igen. "Kanske Tibet", säger han.
Det är sant att en lång resa österut är något jag ibland funderar på.
När jag såg Aftonbladets löpsedel idag blev jag nästan lika illa till mods som under den tid det var som mest kusligt och plågsamt att ha kontakt med Aftonbladet kultur. Denna Dr Jekyll och Mr Hyde. För så var det.
Dagens löpsedel handlar om en man som kört över en kvinna två gånger. Det är inte en slump att det kommer nu. Osama har nämligen blivit överkörd två gånger, på "Mias" initiativ.
Det är diaboliskt av Aftonbladet att som vanligt sälja lösnummer med hjälp av mördade kvinnor (min barndom kantades av löp som handlade om flickmord och var sensationslystet skrivna), ge sken av att det handlar om feminism och samtidigt ge Liza Marklunds kritiker en knäpp på näsan och ge fingret åt Osama och Elisabeth.
Det är precis så massmedias psykopater far fram. I diket ligger arga och vanmäktiga så kallade rättshaverister som aldrig kan få riktig upprättelse. Aftonbladet räknar kvinnolik med ett cyniskt flin. I förhållande till de stora mogulerna existerar inga mänskliga rättigheter.
Tänk så rätt Aldious Huxly fick i Brave New World där man delade in människor i Alpha och Beta och åt Zangetsu bär i Shangri la. Tog ett känslopiller eller dröm piller. Uthopia.
SvaraRaderaDet skulle annars vara intressant att besöka de gammla biblioteket med några av världens äldsta skrifter och se om det finns några bra skrifter kvar hos "high lamas".
Man vill ju gärna tro på att verkligheten vi lever i har byggs på sanningar och balans lite som Yin o Jang.
Eftersom. Men var finns balansen och eftertänksamheten, tanken på kommande generationer.
Tyvärr är nog en del av skrifterna i Kina, en del förstörda.
Tur att vi inte har Kinesisk censur eller övervakning av nätet inom media här än som en del föreslagit i debatten.
Tur att det finns bloggar och nya möjligheter och forum där man kan diskutera öppet om verkligheten, kommentera tänka efter och omformulera och inte längre behöver köpa lösnummer av kvällstidningar på grund av rubriksättningen då man tröttnat på att man river egna agendor ofta i egen sak eller för att som Tove Janson sa skydda Knyttet mot Morran och Hemulerna .
Leroy
Maja,
SvaraRaderaSanslöst bra. Alltid mitt i prick. Jag försöker att inte citera så mycket men det går liksom inte.
Citera så mycket du vill. Det är läskigt att de gjort det löp de gjort idag: det måste helt enkelt vara beräkning bakom. Och hur löpsedlarna om alla de där flickmorden påverkade en i barndomen kan man ju fundera över.
SvaraRaderaLeroy: exaktamente! Vissa somliga tycker att Kina har en bra internetpolitik.
Håhåjaja.
Det verkar vara ett svårt begrepp det där med Social Media och Transparans eftersom det blir så genomskinligt.
SvaraRaderaMan måste granska saker ur två olika perspektiv och se till så att 3é part inte drabbas.
Jag trodde Jan H insett vad Liza, Mia och Loui utsatte E Hermon, Sarah, Mikael, Osama och Levi för. Fattat vem som ville vad inte att det handlade om pengar eller känsla. Det handlade om att rättvisa undveks och inte blev skipad.
Att skriva för överlevnad i nuet eller på sikt ha förtjänat.
:-)roy
Man kan undra lite: varför gör de så här? Chefredaktören kopplar tydligt artikelserien till Gömda. Och en av journalisterna har skrivit en (eller var det två?) böcker ihop med "Mia".
SvaraRaderaHur trovärdigt är det? Borde inte någon pressetisk nämnd titta på det här?
Oj, vad bra du skriver. Du är en blänkande Jeanne D´Arc i denna gyttja av lögner, förtal och försök till mörkningar!
SvaraRadera(vars uppfattningar jag inte alltid håller med om, men hyser djup respekt för).
Monica: jag såg din reservation mot att det skulle ha varit "Mias initiativ" - jag ska ändra det, för vi vet faktiskt inte om "Mia" drev på sin nye man eller ej. Däremot vet vi att Osama blev överkörd två gånger.
SvaraRaderaJag har undrat lite över hur man kan överleva en sån sak.
KimhZa: oj, Jeanne D'Arc! Jean-Marie Le Pen brukar jämföra sig med Jeanne D'Arc. Men det känns rätt bra ändå, så jag tackar och niger. Det finns en väldigt bra stumfilm om Jeanne D'Arc från tjugotalet, minns inte regissörens namn nu men Pasolini är med i en biroll som inkvisitor. Expressionistisk film.
Vilka journalister som skriver om det är väl en sak, men däremot att "hänga ut" döda människors öde för allmänt begapande - det är inte långt ifrån att lägga ut obduktionsbilderna på Max och Saga på nätet (med argumentet att all information är fri)
SvaraRaderaDet är något för en pressetisk nämnd att titta på - att det är döda människor (och deras anhöriga) som man hänger ut - som inte kan försvara sig, eller avböja att medverka.
Michael: jag har funderat på det med. Det är väldigt obehagligt.
SvaraRaderaHåller med i det sista resonemanget. Orkar inte föreställa mig att vara i de anhörigas situation... men kanske måste man? Nej, jag tycker att det är hemskt, just också därför att det handlar om att sälja lösnummer.
SvaraRaderaSkäms igen, Jan Helin.
Maja, att den ganska motbjudande gamle Le Pen har identifierat sig som Jeanne D´Arc visste jag inte. Det var iallafall aldrig min tanke...
Jag tänkte mer på Ingrid Bergman från 1954.
Vad snyggt det blev!
SvaraRaderaJag följer dig. (Och min armé, om jag bara har kraft att väcka dem)
Det är intressant att ta del av din mediekritik, Maja. Det är framförallt Aftonbladet du använder som exempel. Jag förstår varför, du har ju själv arbetat på tidningen och har "inifrån"-kunskap. Även Lundell har - som jag ser det - skrivit mediekristiskt. Inga jämförelser i övrigt.
SvaraRaderaAtt koka ihop en till hälften uppdiktad existens utifrån författarens faktiska livs drama, tycks vara Ulf Lundells liv. Var det biografiska självet slutar och var det fiktiva börjar är aldrig lätt att säga i litteraturen i allmänhet, och i synnerhet inte hos Lundell.
Värmen är den tredje och avslutande delen i en trilogi som föregåtts av Saknaden och Friheten. Den sammanfogande länken i trilogin skulle mycket väl kunna vara media. Genom trilogin så är media hela tiden en följeslagare, men media står aldrig i fokus. Media är dock ständigt närvarande.
Delarna i trilogin är var och en väldigt omfångsrik i sidantal och kännetecknas i sin stil av stor detaljrikedom och en stor mängd, kan tyckas, oväsentlig information. Böckernas tjocklek och osovrade struktur kan därför ses som en spegling av vårt mediala informationssamhälle.
Precis som i den föregående romanen Friheten så använder Lundell två alter ego i Värmen, Poul, rockartist, och Bull, författare. Lundell har på senare tid låtit sina romaners huvudpersoner låna allt tydligare drag av författarens eget liv och hinnan mellan dikt och verklighet har med tiden alltmer tunnats ut.
På det sättet kan man tycka att Ulf Lundell valt att gå den voyeuristiska publiken till mötes, det vill säga de människor som mest läser hans böcker för att få information om personen Lundell. Men författarens avsikt med det valet är snarare ett försök att säga något om vår samtid och det samhälle vi lever i, utan att för den sakens skull göra anspråk på att skildra den ”objektiva verkligheten”.
Genom att lägga huvudpersonerna så pass nära sig själv och verkligheten så visar Lundell på det sättet samtidigt upp den märkliga kändiskult som han själv uppenbart blivit en del av och som han vill rikta kritik emot.
Huvudpersonen Poul och hans vän Bull har levt större delen av sina liv i offentlighetens ljus och den utsatthet från allmänhet, journalister och fans som det inneburit är ett bärande tema inte bara i den här boken utan i hela trilogin.
Lundell har hunnit samla på sig en hel del erfarenhet ifrån den mediala världen genom sitt långa ”kändisskap” och anser det antagligen vara nödvändigt att skildra livet i offentligheten ur ett eget personligt perspektiv.
I Värmen har Poul och Bull två olika sätt att hantera media. Bull reagerar kraftigt emot den ytliga fördumningsjournalistik som brett ut sig i Sverige till följd av att vinsten har blivit viktigare för medieföretagen än rollen som tredje statsmakt. Bull har även personligen drabbats av det så kallade mediedrevet. Man skulle kunna påstå att Bull lider av posttraumatisk stress, han är en man som blivit hudflängd, misshandlad och förvrängd av media under så många års tid att han nästan gått under. I boken kommer han till tals och kan förmedla sin bild av verkligheten. Bulls hätska utfall mot diverse kvällstidningskrönikörer är hans sätt att slå tillbaka, även om läsaren inser att det är ett krig som han aldrig kan vinna.
Poul har ett annat, mycket mer luttrat förhållande till media. Han konstaterar krasst att den skeva mediala bilden av honom som vuxit fram genom åren i offentligheten skapat ett sådant stort glapp mellan den han uppfattar sig att vara och publikens bild av honom att han inte längre kan fortsätta fungera i offentligheten. Poul förefaller inte tro det vara möjligt att kunna förändra den offentliga bilden av honom som vuxit fram genom årens lopp i media, så han måste helt enkelt lämna den.
Att vilja lämna eller tvingas fly den många gånger trånga verklighet som media i allt högre grad skapar idag är ett tydligt tema i Värmen och i hela trilogin. Resandet har därför fått en alltmer central roll ju längre vi kommit i romantrilogin. Det åks mycket bil. Förr rådde man människor att resa för att glömma. Man hävdade att resan minskar frestelsen att begå självmord för den bjuder på något annat istället: avfärdens lilla död; att helt och hållet uppgå i den hastiga förflyttningen innebär att försvinna i resans fest – en fest där morgonen aldrig bryter in – och detta är samma sak som en ständig upprepning av dennes yttersta dag.
Vad är det för slags resande Poul ägnar sig åt? Om man exempelvis läst före detta statssekreteraren Lars Danielssons självbiografiska bok I skuggan av makten så skriver Danielsson att han efter mediedrevet reste mellan södra Frankrike och Stockholm på samma sätt som Poul gör i romanen Värmen.
Det är alltså inte osannolikt att tro att det rör sig om ett – av media – framtvingat bilåkande; en flykt.
Som läsare slås man även av att Pouls maniska bilåkande på motorvägarna i Europa, flödet av tillryggalagda mil till formen påminner en hel del om logiken i det mediala informationsflöde som ständigt pågår på till exempel kvällstidningarnas webbsidor dygnet runt. Informationens hastighet blir viktigare än informationen själv, och människan blir apatisk; den våldsamma hastighetsökningen och mängden av information slår till sist om i sin motsats, i orörlighet. Man sitter orörlig framför datorn och ser nyheterna avlösa varandra utan att (re)agera.
Intrycket man som läsare får av Pouls kringflackande nomadliv på vägarna i Europa är paradoxalt nog att det känns helt stillastående och fyllt av leda. Poul kan – i ett avsnitt av boken – inte ens förmå sig till att parkera bilen och möta andra människor när han ”kommit fram”, utan fortsätter istället direkt resandet tillbaka igen som om själva resandet, i brist på annat, blivit målet.
Poul tycks nästan lösas upp när han sitter i bilen. Han är riktigt illa ute, vilket är ett kännetecknande drag hos alla de – framgångsrika offentliga – huvudpersoner som befolkar romantrilogin.
I trilogin kan läsaren följa medias ökade kommersialisering, genomslag och makt under en dryg tioårsperiod. Sett utifrån författarens perspektiv. Vad som framträder är en formmässig, berättarteknisk och innehållsmässig mediekritik framförd av en, för ämnet, unik författarposition i Sverige.
Oj, en doktorsavhandling om Lundell.
SvaraRaderahahaha, ja det blev lite väl mastigt. Och kanske inte i helt rätt sammanhang. My mistake
SvaraRaderaDen var så att säga lite lång, så jag ska erkänna att jag inte har läst hela. Men den verkar intressant.
SvaraRaderaDu skriver att Pasolini har en biroll i en stumfilm från tjugotalet... Kan det möjligen röra sig om Dreyers "La Passion de Jeanne d'Arc" från 1928? Men vilken Pasolini? Pier Paolo Pasolini är född 1922. Menar du någon av hans förfäder? Eller en lookalike?
SvaraRaderaJa, det är den jag tänker på! Men Pasolini i en biroll som liten Inkvisitor, nej. Det kan det inte ha varit. Jag har blandat ihop det - kanske Artaud? Ska försöka kolla upp det!
SvaraRaderaSnabbt gjort!
SvaraRaderahttp://www.imdb.com/title/tt0019254/
Bra att läsa din blogg,då jag alltför okritskt "går på" medias framställning av sakernas tillstånd, liksom jag gick på "Gömda". Lyssnade ej på magkänslan; det är något som ej stämmer här.
SvaraRaderaMen,när sannigen uppenbaras då vet man; just det, det var därför jag kände mig en förvirrad inför den framlagda presentationen.
Att du ser bakom och runt hörnet och reflekterarär en välbehövlig medicin för mig och det går att läsa.
Sanningen är befriande, det är därför engemanget varit så stort i gömda-debatten.
Katarina
Katarina: jo, jag tror väl egentligen att det skulle vara ganska befriande även för Mia och Liza att tala ur skägget, strunta i prestigen, åka och träffa berörda parter, låta son och dotter träffa sin mamma och pappa och så vidare. Problemet är inte så mycket lilla Mia i sig, utan den enorma apparat hon har runt sig. Hon borde ju få hjälp av andra, snällare och klokare människor än medias pr-agenter.
SvaraRaderaJa, Mia och Lisa skapade en brygd av en del sanning och tio delar osanning. Vi vet det nu.
SvaraRaderaÅterstår att de själva lägger prestigen åt sidan,säkert med hjälp av kloka människor då det kan vara svajigt under fötterna och bejakar sanningen.