Psykopater och sykofanter

"Hur viktigt är det här på en skala, där man måste väga in massvåldtäkterna i Kongo?"

Många kvinnor, i synnerhet feminister, känner nog igen detta viftande med munkavle:

Håll käft för i Sverige har kvinnor det bra. Punkt.

När en manlig skribent ställde massvåldtäkterna i Kongo mot Myggor och tigrar så blev jag särskilt illa till mods eftersom jag faktiskt har blivit våldtagen. Det var otäckt att bli slagen i huvudet med våldtäkt. Jag klappade ihop.

(Något halvår senare funderade samme skribent över varför han skrivit som han hade gjort, vilket i någon mån hedrade honom).

Jag kommer att tänka på detta apropå Aftonbladets nya utspel för att skydda Liza Marklund.

"För ett par månader sedan rasade med stor frenesi debatten om Gömda. I morgon startar vi en mycket viktigare diskussion om män som mördar kvinnor", skriver Jan Helin.

Han är en dålig retoriker. Alldeles för genomskinlig.
Problemet är att en del Aftonbladetläsare kan gå på det.

Aftonbladet skriver alltså om kvinnor som har blivit dödade av sina män, och det hade de kunnat göra utan att koppla det hela till Gömda. Det hade varit hederligare. Nu framstår det som ett slags "ingen rök utan eld" till försvar för verklighetsförvrängningen i Gömda. Det hade kunnat undvikas om den kopplingen inte hade gjorts av Aftonbladets chefredaktör. En saklig granskning är inte att vänta därifrån.

Möjligen är det att gå för långt att påstå att reportrarna "grävt sig igenom polisanmälningar" om dödligt våld mot kvinnor under två månaders tid som ett led i en ny strategi för att försvara en ytlig journalistkollega. Även om man vet hur det går till i tidningsbranschen. Eller att de gjort det för att sälja lösnummer. Det förefaller ändå lite för horribelt.

Ingen förväntar sig sanning av en kvällstidning. Det kvarstår ändock att Liza Marklund satt beredd med en fotograf för att slå mynt av Elisabeth Hermons förnedring. När uppföljaren till den artikelserien blev refuserad av Expressen gjorde hon en bok av det hela: Gömda. Sigge Eklund och hela kontaktnätet i media var och är beredda att täcka upp för henne.

Ovarsamhet med sanningen och med uppdraget att granska utan förbehåll. Ett slirigt och krasst användande språket som hela tiden fungerar förledande på allmänheten.

Jan Helin skriver: "Män som mördar kvinnor de lovat att älska genomför beräknande, kalla mord."

Det tilltalar pöbelmentaliteten. Folket i sig är ingen pöbel. Pöbelmentalitet förflyttar sig smidigt mellan klasserna. När pöbelmentaliteten drar igång försvinner alla distinktioner.

Titta närmare på det uttalandet.
"Män som mördar kvinnor de lovat att älska genomför beräknande, kalla mord."

Det Jan Helin gör här, är att han rör om i juridiken. Han riktar sig till känslorna -"lovat att älska" - "beräknande, kalla".
Han upphäver alltså den juridiska åtskillnaden mellan dråp, vållande till annans död och mord. Definitionen på mord är något Jan Helin bestämmer över.
Så skriver inte den som arbetar för upplysning.

Krokodiltårarna droppar ner i punchglaset när han skriver: "lovat att älska". Strängt taget är det inte så bra att döda någon man aldrig har lovat att älska heller.

"Den farligaste platsen för en kvinna är den egna sängen", slår Aftonbladets chefredaktör fast.

Men låt er inte luras, Aftonbladet har inte blivit radikalfeminister. Mord på kvinnor säljer. En kvinnas döda kropp kommer alltid att kittla. Liza Marklund kommer att fortsätta tjäna pengar på lusten till våld, på viljan att uppmuntra människors sämsta tendenser. "Den farligaste platsen för en kvinna är den egna sängen" dundrar Aftonbladet, kanske ökar skilsmässotrenden, manshatet, men det är inte Aftonbladets syfte. Syftet är att exploatera, som alltid.

I stor förhoppning om att papperstidningarna går mot sin snara död, återvänder jag till musiken och samlar mig.

För övrigt vill jag rekommendera en artikel av Johan Lundberg på Newsmill.

Johan Lundberg är en hederlig konservativ skribent. Han är inte opportunist. I artikeln på Newsmill skriver han bland annat att han vägrats replikrätt av Aftonbladet kultur med orden att han var "grälsjuk" och "svamlig". Om hans påstående stämmer har tongångarna inte förändrats sedan min tid där: "för yvigt" och "obegripligt" var också en vanlig motivering för att vifta undan artiklar med åsikter som ansågs misshagliga. Dessutom hävdar Johan Lundberg att det har förekommit något slags redaktionellt ingrepp i en annan skribents artikel. Det är allvarligt, och vi väntar på ett bemötande.