Tomtebloss för tigerhjärtan

Nu ska jag berätta vad jag tycker om 2012.
Om 2012 tycker jag inte.
Inte bara jag. Alla jag känner och många jag inte känner tycker att 2012 var dåligt. Hjärtlöst, ont och dystert, kallt och zombiaktigt (zombie kan vara någonting ganska fint också, men inte 2012 års zombie för den har nästan bara varit dum hela tiden).
Jag är lite vidskeplig och vågar inte skriva att jag hoppas att Mayaindianerna hade rätt på så vis att en ny tidsålder börjar nu. (De hade fel på en del andra sätt, bl.a är inte människooffer en bra idé, men de målade tjusiga kalendrar).

Den här videon tillägnas 2012. Alla hatar 2012 men det är inte synd om 2012.






Gott nytt.

Movere

Jag tänker nog försöka fortsätta skriva i tidningen och ändå vara klanlös och planlös. Och icke ingå i något stall eller påverkas av några lojaliteter. Men jag måste säga att jag tycker att det är ett utslag av en auktoritär vänstertradition (med betoningen på auktoritär) när man som Åsa Linderborg hävdar att Karin Olsson på Expressen "placerar sig bland järnrör och nynazister" i den här artikeln. Det är ju en väldigt föga nazistisk artikel.
Inte heller särskilt övertygad om att Aftonbladets nu kavlar vi upp skjortärmarna och granskar skiten och röker ut dom jävlarna är en fungerande attityd. Jag tog avstånd från nazistuthängningen en gång i tiden. Har inte intrycket att den typen av metoder, som i viss mån härmar högerextremisternas egna tongångar och svartlistningar, är en framkomlig väg. Kan meddela att många inom vänstern var emot uthängningarna (men vad hade vänstern för det? Inte mycket).

* * *

Jag har svårt för linderborgsk retorik. Det brukar vara nåt som goofar, en känslosam ton som skorrar, en gnisslande agenda och inkonsekvens eller tvärsäkerhet vars eko studsar mot väggarna. Det skrivna kan ge ett för flyhänt och skickligt intryck: det kan verka vara ett knäck helt enkelt, ett jobb. Ibland handlar det om att väsentlig info utelämnas eller stuvas undan. Ibland rör det sig om en tradition som vi kan kalla antiliberal, den som slår näven i bordet och säger håll käft, punkt så här är det.
Ju mer hennes artiklar präglas av movere , det retoriska modus som syftar till att röra sina läsare, få dem att känna och handla därefter, desto mindre övertygad blir jag. När hon är mer saklig kan artiklarna vara helt ok.
Men det är väl ändå hårresande kyligt att skriva detta nu, när inte bara hon utan även hennes barn har blivit hotade. Hade jag varit polis, eller säkerhetsexpert på Aftonbladet, hade jag avrått henne från att skriva om sitt barn alls i det här sammanhanget.
Det är lika synd om Åsa Linderborg som om alla andra som blir utsatta för hotelser och det är självklart att ingen borde behöva ha det så här: Förföljd av hatet.
Men hur oempatiskt det än kan låta att påpeka det just nu: megafonjournalistik är inte bra.
Apropå movere: musiken ädla känslor föder, är det sagt. Jag kan inte komma på någon bra låt som passar till det här inlägget, förslag mottages tacksamt (det kan vara musik off topic också).

* * *
Tack tomtemor.

Dagens Ström

Bättre en lus i kålen än inget fett alls.

Ur Fredrik Ströms Svenska Ordspråk.
En variation på temat inget ont som inte har något gott med sig, kan man kanske säga.
Den här är också bra: Ibland kan en liten kvinna ha tio stora mäns vett. Ovanlig som ordspråk eftersom den har något gott att säga om kvinnan. Men visst finns det misofila talesätt - eller vänta, filogyna borde det heta. "Även om de icke i antal gå upp mot de tadlande, så äro de till innehållet träffsäkra och äga god form", skriver Fredrik Ström. Just det, träffsäkra och i god form! En del är neutrala, helt enkelt konstaterande. Det regnar i skötet på en lycklig brud. Ingen lördag utan sol, ingen kvinna utan kärlek.

Vi ha ett litet lejon vi med, sa bonden om katten.
En del ordspråk är tidsbundna, allmängiltigheten har flagnat av. Falla kunna tronerna, men kvar stå i smedjan vallonerna. Tålamodet är en skinkmärr.
Att de står sig ändå beror väl inte på innehåll utan på rytm, klang och bild.

Här är förresten en som jag har hittat på.

Det kallar jag tur, sa käringen, torka sig med tidtabellen.


* * *

Den vilda västernsocialistsympatisören Charlie Siringo har önskat Sixteen Tons.

En pigg och en pömsig

Den här bilden visar jag som bevis på att mina katter inte drar sig för att vara ute i snön. Högst en halvtimme, men ändå.
Atossa ville inte vara med på bild eftersom hon tyckte hon hade en dålig pälsdag.

Här är hon ändå - pömsig.

Två oväntade saker

Först något på en gång svårbegripligt och övertydligt.
Myggor och tigrar får ju en del gliringar i spalterna ibland, för det mesta extremt kort formulerade, och det är nästan alltid kvinnor som står för dem. Det hela brukar få mig att tänka på Susanna Romàns ord om patriarkatets putsarfiskar.

Merete Mazzarella skriver nu i Sydsvenska Dagbladet att kungen borde få en egen dag, som lämpligen skulle döpas till bladvändardagen. Idén uppstod då hon firade Gustav II Adolf i goda vänners lag (men vad är det här, varför firar hon Gustav II Adolf undrar jag då) och sällskapet bekymrade sig över att vår nuvarande kung kanske inte kommer att få någon alldeles egen dag. Det ville de råda bot på, och började genast fundera på tårtor och visor som skulle passa. De fastnade för Owe Thörnqvists Titta titta, på grund av raden "Då vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där?" Visan passade särskilt bra menade damerna (ja, tyvärr, det var damer och inte herrar) då den "inte bara är lagom glättig utan också relevant då den handlar om att tysta ner högljudda röster".

Därefter skriver Mazzarella att hon har återvänt till Eyvind Johnson för att läsa vad han hade att säga om självbiografiskt skrivande. Den som skriver självbiografiskt måste vara på sin vakt mot "tycka-synd-om-sig-själv-känslor eller kors-vad-jag-är-bra"-känslor.
Absolut, sådana resonemang finns för övrigt fortlöpande i Myggor och tigrar. Det har Mazzarella inte upptäckt, för hon fortsätter:
"Men det var länge sen man resonerade så. En Carina Rydberg, en Maja Lundgren, en Felicia Feldt skulle inte förstå honom: för dem (och många andra) kan det aldrig bli för mycket tycka-synd-om-sig-själv."

Jag förstår visst Eyvind Johnson.

Det tycks inte ha slagit Mazzarella att det är tre kvinnliga författare som får representera vad hon kallar "den förfärliga kränkthetskulturen". Vilka de där många andra inom parentes är får man gissa sig till.

Jag har knappt läst Merete Mazzarella, brukar börja på artiklar ibland men lägger ner - varför tänker jag inte skriva för då verkar det nog bara som om jag ger igen. Men "lagom glättig" ger en vink om vad det handlar om.
Jag är republikan, vilket om inte annat bloggens läsare märkt, och att "avleda uppmärksamheten från nynazisterna", som Mazzarella skriver, genom att ersätta Karl XII-dagen med en bladvändardag tycker jag låter som att skyla över storvulen nationalism med hyckleri.


Den andra överraskningen är rolig. Jag har fått ett stipendium av Stiftelsen Fredrik Ströms minne. Jag är hedrad och ska börja läsa Fredrik Ström.

Folklore och politik

I det förra inlägget ville jag bara hävda att elektricitet ska vara elektricitet. Man bör ha några fördelar av teknikens utveckling. Lågenergilamporna med deras otillräckliga sken slungar oss tillbaks till rena fornnordiska naturalismen. Det passar bra om man sätter upp en vikingapjäs, där kan det få vara dunkelt på scen, men inte idag.
Jag är medveten om att det är ett i-landsproblem. Det är nästan bara i i-länder som det är så här mörkt halva delen av året, nämligen.
Det kanske ligger något slags gudomlig rättvisa i att överflödet badar i mörker.

Innan jag fick tipset om att gå upp till 75 watt, så tänkte jag att det daltas för mycket med miljön. Naturen bryr sig inte om oss. Så varför skulle vi bry oss om naturen.
Fåniga tankar.

Sedan uppstod en lekfull diskussion där Spöket Spiket mötte Felixgubben. Den blev raskt politiserad, i onödan egentligen, för det är en lång och dyster väg mellan Folkminnen och järnrör.

Men den var intressant, och det här - som inte är en blogg och inte något debattforum utan något annat, oklart vad - ville inte sätta käppar i hjulen utan låta associationerna löpa.
Plötsligt luftar någon misstankar om att en oskyldig diskussion om gamla traditioner handlar om politik. Och en Anonym dimper ner som talar om "inkompatibla kulturer" (ett begrepp som inte har uppfunnits i den så kallade pissrännan, alltså nätets värld, utan som kommer från annat håll).
Hur gick det till? Vet ej.
Jag blir fortfarande matt bara jag tänker på det.

Den här är nog inte så politiskt korrekt. Den handlar ju om en tjej som får fördelar genom att visa benen.

75 watt

Lågenergilampor är inte gjorda för de här breddgraderna, åtminstone inte mellan november och mars - trodde jag. Men när lampan i köket gick sönder (för tidigt, det är en sån period då glödlampor går sönder) så fick jag ett tips om att lågenergilampor ligger ungefär tio watt under de vanliga. D.v.s vill man ha ljus motsvarande 60 watt, så ska man köpa 70 Watt. Eller 75. Och det funkade. Det är bra.

Hederskultur

Gangsterromantik, kontrakt med Satan för att kunna skapa, och kvinnoförakt. Allt detta visste jag redan.
“När det känns att det håller på att ta slut” är som en bekräftande fotnot till Myggor och tigrar. Den sitter i dess marginal och nickar och säger: ja just det, precis så är det.
Med den skillnaden att Larsson även säger: men det är gott att det är så, det är Gud som bestämt det, eftersom kvinnan är smuts.

Det bär emot att erkänna att man blivit chockerad och bedrövad av en bok. Märk väl: inte av en intervju (intervjuer ska man sällan ta på allvar), utan av en bok. Det står lätt ett löjets skimmer över den som känner sig kränkt. Larsson är också en så given syndabock - ett enfant terribile, ungefär så långt ifrån oskyldig man kan bli, men ändock någon som lätt får bära många genomförträffliga människors brister. Nästan lite som när misogyni beskrivs som något som häckar i anonyma kommentarfält, men inte mitt i kulturen. Själv har jag aldrig fått några anonyma sexistiska hatmail av läsare, däremot stött på mycket manschauvinism och machoattityder i kulturvärlden.

Värderingarna i Stig Larssons självbiografi skiljer sig inte markant från kulturens och samhällets gängse moraluppfattningar.

“Stig Larsson tycks i grund och botten främst drivas av en mycket djup och faktiskt mycket kristen sannings- och bekännelseiver, liksom i Augustinus efterföljd“, skriver Kristianstadsbladets recensent (en av dem som kontrasterar Larssons självbiografi (god) mot Myggor och tigrar (ond); den förra beskrivs alltså som djupt kristen och sanningsenlig, den senare som hämndlysten. I en annan recension beskrivs Larsson till skillnad från mig som tillförlitlig - kan det ha att göra med att Larsson skildrar vad som förefaller vara en våldtäkt i egenskap av förövare, medan jag skildrar en våldtäkt från helt annat håll?

Man ska aldrig förväxla recensioner med böcker. Men hämnd mot kvinnor - fysiskt och psykiskt våld mot kvinnor - är genomgående i “När det känns…” Är syftet verkligen att avskräcka från amfetaminbruk, så finns det fler omhuldade humhumherrar i kulturen som bör hängas ut. Men är syftet att förleda till amfetaminbruk?
Kan man säkert veta att syftet med boken inte är att provocera fram muskelspänning bland helyllemänniskor? Och i så fall: skulle jag plötsligt gå med på att delta i en lynchmobb?

Hederskultur:

En flicka (som Larsson inte känner) visar en tatuering på magen för en bartender. Larsson går fram till bartendern och ger honom en reprimand. Sedan slår han sig ner vid flickans kille, presenterar sig som berömd regissör och författare, och snackar heder och fotboll med killen. En kort tid senare tar flickan livet av sig. Larssons kommentar är att det nog var bäst som skedde, eftersom killen fick en bättre tjej sedan.

Ingrid Elam ler köttigt, för åh, det är en Dostojevskijfigur! Nej, icke.
Märk väl: scenen med flickan, bartendern och stenkastaren gestaltar även hur den rumsrena kulturen fungerar. Det här tror ni kanske inte. Ni håller kanske inte med mig på den punkten. Ni kanske betraktar mig som otillförlitlig när jag säger det.
Hederskulturen är lag, den uttrycker sig oftast smygigare, och bara vid enstaka tillfällen, när saker och ting verkligen ställs på sin spets, visar sig en fornkristen eller fornnordisk knytnäve mot kvinnan.
Det moderna i Larssons brutalt patriarkala skildring står amfetaminet och brottslingsromantiken för. Dyrkan av överträdelsen. Ondskan som högsta ideal inom konsten (så kallad negativ uppbygglighet) har länge varit mode (det tål att påpekas att den är förbehållen män), och det som inte är tillräckligt mordiskt, inte tillräckligt mycket kaustiksoda, ger ett mesigt intryck.
Bör man då ge sig ut för att ha kontakt med Gud när man står i djävulens tjänst? Eller offrar sig Larsson, har han bestämt sig för att dra på sig kollektivt hat, för att en sann feminism (istället för verkningslös salongsfeminism) ska kunna göra sitt inträde?
Knappast, väl? Jag brukar ha svårare för Larssons epigoner - smilfinken Daniel Sjölin, vars förtäckta förakt för kvinnor genomsyrar hela Babel, och ett flertal andra flodhästar och smygsadister i kulturvärlden. I halvdunklet mumlar mången förment hedersknyffel att det är rätta takter, jag tycker som du Stickan men ligger lågt med det.
Stig Larsson har varit i risigt skick, hans provokationer har kunnat uppfattas som “han hycklar i alla fall inte”, en del angrepp (som Åsa Beckmans) har inte givit intryck av att vara särskilt djupt kända utan snarare opportunistiska, kanske beställningsjobb från Schottenius för att skyla över kampanjen mot mig (som för övrigt var oerhört mycket mer utdragen och hätsk än vad som riktats mot Larsson).
Sympati med syndabocken. Efter läsningen av När det känns… är det överseendet förbi. Jag menar nu inte att han borde ha skyddats från att ge ut den här boken, eftersom den kastar en skugga över hela hans produktion. Jag menar inte heller att den skuggan endast faller över honom och inte över den djupt sjuka svenska kulturella samtiden, med dess brist på moralisk kompass, dess verkningslösa salongsfeminism och diffusa sanningsbegrepp. Det jag menar är: bevaren eder för falska profeter - inklusive dammråttornas våldsamt perversa hjärta.
Nej, inga hötjugor, må de i så fall riktas mot det unkna etablissemanget, det ständiga misogyna bakgrundsbruset.

Knepi fråga

Var går gränsen mellan en bloggpaus och en pausblogg?

Jag vet inte hur jag ska uttrycka det här. Men jag har skrivit en recension om en biografi över filosofen Wittgenstein.



Take it or leave it. Jag är inte säker på att jag fick fram det jag ville ha sagt. Ni ska veta att det inte är världens lättaste sak att recensera tjocka luntor om notoriskt svårbegripliga filosofer och få det att framgå att det här har ett allmänintresse, det här är inte bara till för kulturoligarker utan för alla, och det helst utan att ni tror att jag är köpt av förlaget som givit ut boken, eller kompis med en kompis till författaren, eller att jag är en av de där folkföraktande kulturmarxisterna som håller otäcka överklassfilosofer bakom ryggen vad de än gör, varför ni nu skulle tänka något sånt (det gör ni ju inte, det är lite tidsvindarna som anfäktar mig ibland bara, men det gäller inte er).

Det är en bra biografi. Författaren förskönar inte och viftar inte undan moraliska problem, eftersom den här filosofen inte var någon idealmänniska, och det är mycket inlevelsefullt skrivet.


Jag har skrivit flera artiklar och kanske lägger ut de länkarna här också.

Morgondagen känner ingen, men jag tror att den här bloggen kommer att fortsätta bölja så småningom.

* * *

Jag skrev något om lingonben, country, tigerbossar och plötsliga gudsböner från början men tog bort det. På uppmaning av Anonym 19.11 har jag försökt rekonstruera inlägget som det var, men just det med lingonben o.s.v. kommer jag inte ihåg hur det var formulerat.

Klart slut för tillfället.

Bloggpaus

Det är faktiskt dags för en rejäl bloggpaus. Naturkatastrofdrömmar och Wagnerfantasier, jag kan inte dela med mig av det just nu. Med andra ord: ursäkta hattifnattandet, läsare.

Som pausmusik: jag letade efter country men fastnade till sist för Sidney Bechets Les oignons.

Lycklige Ranieri hjälper de fattiga att rymma ur ett fängelse. Detalj ur en målning av Stefano di Sassetta, Louvren.

Man får fota på Louvren.

Daniel i lejongropen tror jag. Mer ett elegant palats än en jordig fånghåla.
Antecknade inte så noga vad det var jag fotade av.

Mona Lisa.

La très belle, la très inutile Porte Saint-Denis

Ett par kattvideor

Paris i all ära. Men när saknaden känns svår kollar jag lite på kattbio.


Matte pense à vous! Och här är Xerxes när han slåss mot en tigermatta. Han försöker komma åt tigern underifrån också, och tycks inte gå med på att det bara är en bild.

.

Palazzo d'estate

Signaturen Nils kan ha löst det.

"Eftersom tröjan är kinesisk handlar det om kejserliga sommarpalatset i Beijing. Förmodligen är tröjan en reklamtröja för en kinesisk film som heter just "Summer palace". Den har jämförts med "Varats olidliga lätthet" därav sloganen "lightness of being" överst på tröjan. Eftersom all engelsk text är korrekt är min gissning att den oläsbara delen är den italienska titeln på filmen, fast översatt med google från kinesiska till italienska."

 Enligt Wikipedias artikel om Summer Palace kom filmen visserligen inte förrän 2006, och jag hittade tröjan 2005. Men reklamtröjor kan ju ha cirkulerat redan året innan, inför lanseringen av filmen.
Jag köpte den av de kinesiska klädesfabrikanter som Saviano skriver om i Gomorra (som inte var utgiven ännu), så den bör vara tillverkad i de hemliga fabrikerna i Neapel.

"The film is named after the Summer Palace located in Beijing.
Summer Palace's sex scenes and political undertones made the film tinder for controversy in China, leading both the director, Lou Ye, and his producers into conflict with China's State Administration of Radio, Film, and Television (SARFT). After screening Summer Palace in the 2006 Cannes Film Festival without government approval, the film was placed under a de facto ban in Mainland China, and its filmmakers officially censured." (Wikipedia).

Nu återstår bara att se filmen. Den har kritiserats i Europa för att vara för lång, att den borde ha skurits ner en halvtimme (ja är det inte för långt så är det ju för kort) men man får väl helt enkelt ställa in sig på ett annat tempo.
Tack till Nils, det här tror jag stämmer.

vnnszzn och Regnzzn

Jag köpte den här tröjan i Neapel - av de kinesiska klädesförsäljarna på Via Toledo.

Jag slöt tröjan till min själ med band av stål, köpte den, tvättar den med sensitive colour-tvättmedel, den är idag sju år. Men vad ska vnnszzn och Regnzzn betyda?

Tröjan får mig att minnas en artikel jag läste för rätt länge sedan (verkar inte framgooglingsbar) om en porslinsservis tillverkad i Kina på sjuttonhundratalet. Den brittiske beställaren hade skickat med en skiss över det mönster han ville ha, och även skrivit vilka färger han ville att blommorna, bladen och de andra ornamenten skulle vara i, samt ritat pilar från färgens namn till de fält han ville skulle vara i just den färgen. Men tillverkaren förstod inte engelska så när servisen så småningom levererades var kopparna och faten fulla med vackra blomdekorationer  - i fel färger. Porslinsmakaren hade även skrivit ut färgernas namn på kopparna och faten och ritat pilar, precis som det var på skissen, eftersom han trodde att det skulle vara så. Ungefär så här.

Jag hoppas att porslinsmakaren fick dubbelt betalt, men tyvärr misstänker jag att det inte blev några stålar alls.
På tröjan har det skett en förväxling av bokstäver. Jag har försökt lista ut vad det egentligen skulle ha stått. Om inte bokstäverna bara hamnat där slumpvis, så borde det ju gå att dechiffrera. Hade det inte stått vnnszzn och Regnzzn utan något befintligt hade jag inte köpt den, men det hindrar inte att det skulle vara rätt kul att veta vad det borde ha stått. Anonym 19.11 brukar vara en jäkel på att lösa gåtor, och IAMB med sitt logikmatematiska sinne kanske också skulle kunna lista ut det.

Glad sommar!

Hur kan man gå på Friskis och Svettis i den här värmen. Plaskigt värre.

Ja dé é tacken...

"Jobbig hipsterhora". Ja på Flashback så blev det ju inte direkt klang och jubel över att jag skrivit positivt om det ökända forumet i den psykoanalytiska tidskriften Divan.
(Jag kom för en stund att tänka på när några killar spottade på mig i de Spanska kvarteren och jag då funderade över om de tänkte "hora", "kärring" eller "turist" och vilket jag hade tyckt var värst - rätt svar är förstås att det mest förklenande hade varit turist, jag var Neapelbo - och lustigt nog var "turist" och "turistdagbok" skällsord som en del arga kulturskribenter tog till under debatten i Sverige sedan).
En del på Flashback retade upp sig på uttrycket polyfoni och tyckte det var pretto. Och det är det ju, lite. Trots att Flashback faktiskt handlar om polyfoni. Men några glada reaktioner blev det också.
Flashbacks läsare prenumererar nog inte på Divan så mycket (på samma sätt som Divans läsare kanske inte läser Flashback, redaktören sa att man inte kan förvänta sig att läsarna hade hört talas om forumet). Det var för att Dagens Nyheters kultursida överraskande tryckte ett citat ur texten som Flashbackarna upptäckte det, och det är bra.
DN hade satt den smått nedlåtande beskrivningen att jag "luftar mitt beroende" av Flashback. Det är milt sagt överdrivet, men på något sätt ville väl DN markera att de anser mig vara något slags besatt rännstensförfattare. Då tycker jag "jobbig hipsterhora" är snitsigare formulerat.


.

"Bellezza-radikalism"

Idag recenserar jag Thomas Manns En opolitisk mans betraktelser på Expressens kultursida.
En pamflett på över 600 sidor som han skrev under det första världskriget. Boken har legat i giftskåpet fram tills idag (den lär tidigare bara ha blivit översatt till japanska). Det beror på ett nervöst missförstånd, som jag ser det. Nämligen den seglivade illusionen att det skulle finnas några helyllehumanister, eller för den delen helyllehumanism. Samt önskan att stora viktiga män också ska vara goda och tänka godkända tankar. Därför vill en del förtiga eller vifta undan det opassande som "pojkstreck", "tillfälliga förvillelser", vilket är ett slags renhetssträvan som absolut inte gör det möjligt att lära av historien. Pastörisering är inte godhet.

Det här menade Thomas Mann var farlig musik:

 



Det är den tredje satsen av Tjajkovskijs Pathétique. Här framförd på orgel, med bara vajande ballonger som åhörare.

"Bellezza-radikalism" är ett av Manns många fiffiga skällsord i den här boken. Det betyder ungefär frasradikal. Man kan kolla in det flådiga omslaget till det senaste numret av tidskriften 10-tal, som har temat de "intellektuellas ansvar" - ser ut att vara gjort för att illustrera uttrycket bellezza-radikalism.

Ny mayakalender upphittad

Det blir ingen jordens undergång den 21 december i år. Jag fick ett hemligt tips om att arkeologer har hittat en ny mayakalender i Guatemala. I den fortsätter tideräkningen ytterligare 7000 år.

Jippi!

It's up to you not to hear the call up

"Förmågan att kunna glida över i en krigsmentalitet, omforma motståndaren till något bestialiskt, illustrerades nyligen i dokumentärfilmen ”Armadillo”, där vi bland annat får se danska soldater i Afghanistan skryta om hur de har mejat ned talibaner, fast de kallar det likvidering. Borde vi alltså, på det samhälleliga planet, kunna se ett samband mellan å ena sidan de krig som också Norge har deltagit och deltar i, och å andra sidan detta vi inte kan få fatt i, denna strömbrytare Behring Breivik har, som får honom att kunna omvandla en ö med ungdomar till ett krigsscenario där dessa människor inte är värnlösa tonåringar, utan fiender som kallblodigt måste elimineras – eller om man vill använda det empatilösa språk som militära ledare alltid har använt: pjäser i ett spel man måste vinna? "skriver Jan Kjærstad.
Jag har några invändningar mot artikeln som helhet, bland annat tror jag inte riktigt på resonemangen om en "ny människotyp". Däremot menar jag att Kjaerstad har rätt då han ställer frågan om terrordådet trots allt inte måste sättas i förhållande till de krig Norge och även Sverige deltar i, och den förråande verkan det har inte endast på de soldater som deltar utan även på dem som invaggar sig själva i likgiltighet inför dessa mängder av döda, både soldater och civila.

 

Invandrarkillar blir kanonmat

I Mäktig Tussilago efterlyser en gestalt, en rastlös och blaserad författare (Wirdhammar) något att dö för, medan en annan gestalt ställer frågan om den svenska dagisgenerationen verkligen är beredd att offra sina liv för högre värden.
Jag kom att tänka på det när jag såg att det ska göras en extrasatsning för att rekrytera invandrarkillar till armén. Den allmänna värnplikten är ju avskaffad och "territoriellt försvar" är inte längre i fokus för säkerhetspolitiken, frågan om försvar av landets gränser brukar beskrivas som avförd från dagordningen.* I stället anses det av oklara anledningar att svensk militär ska utbildas för operationer utomlands.
Men opinionen är redan kraftigt emot ett Natointräde och få svenskar skulle vilja skicka sina söner, bröder, pojkvänner, brorsöner och barnbarn till konflikthärdar långt bort. Hade det fortfarande varit allmän värnplikt hade vem som helst kunnat kommenderas till Afghanistan och det inbördeskrig som nu närsomhelst hotar där. Det hade helt enkelt varit opinionsmässigt omöjligt.
Däremot är det inte opinionsmässigt omöjligt att rekrytera invandrarkillar till armén. Arbetslösa unga män med utländsk bakgrund ska alltså få chansen att dö i Afghanistan.

Sverige har tidigare lyckats undvika att dras in i stora konflikter. Vi undgick både det första och det andra världskriget. En del menar att vi inte gjorde vårt under det andra, och att det idag är dags för Sverige att kompensera för det genom att bekämpa fundamentalistisk islam, som idag nära nog beskrivs som en motsvarighet till nazismen. Man blundar då för krigens krassa motiv, för att USA från början stödde och gödde mullorna, för att man stöder och göder diktaturen i Saudiarabien, och man blundar för att invasionerna i Irak och Afghanistan har krävt en enorm mängd civila dödsoffer. De döda i Twin Towers är självklart ingenting emot detta. Det handlar om kolonialkrig, och det ger upphov till flyktingströmmar. Flyktingströmmar är inte populära, arbetslösheten bland "icke-etniska" svenskar är hög och unga män som inte har något att göra kan ställa till med ofog. Därför slår staten två flugor i en smäll och gör sig av med en del kids genom att skicka iväg dem på korståg.

Jag vet inte hur många svenska civila dödsoffer som kommer att krävas för att balansera de många civila som har dött i Afghanistan. Men jag ser hellre några döda svenska politiker.

* * *

Kära bloggens läsare. Natotemat har följt bloggen från start, och det ser inte ut som om det kommer att finnas anledning att släppa det än på ett bra tag. Om socialdemokraterna skulle presentera en försvars- och säkerhetspolitik som radikalt avviker från Alliansens, så kommer jag att skippa "blindtestet" och rösta på S direkt. Men (som Pierre Schori skrev i sin debattartikel): S har ingått en överenskommelse med Alliansen som tycks gå ut på att Sverige ska stanna i Afghanistan när de andra drar sig tillbaks.
Det här får helt enkelt inte hända. Sverige kan inte ordna upp det USA har ställt till med, och som en arvsynd ta över ett skuldberg av lik. Det här är den stora vattendelaren bland svenska intellektuella, den som riskerar att förvandla vänner till ovänner: var invasionen i Irak bra eller dålig?  Är bekämpande av terrorism, som det ser ut idag, i stället ett sätt att skapa terrorism?

* * *

Charlie Siringo, om du är därute nånstans, kom gärna med ett förslag på countrylåt.

* * *

Under "Block That Metaphor" fortsätter diskussionen om klass, hat och litteratur.
Dessutom försöker jag visa att Allegro är en borgerlig programdikt, där man till och med kan se spår av skattebetalarnas förening (i alla händelser innehåller den en underlig invertering av ett uttryck i Markusevangeliet).
Ryck gärna i tofsen på Öfverklassgeneratorn, hoppa in och debattera. Det är ju inget badväder ändå, så.

* * *

Det här inlägget innehåller en kontroversiell rad, som jag skrev eftersom den förda politiken med ett svenskt deltagande i hopplösa krig med grumliga motiv ökar risken för civila i Sverige.

* * *
Tack så mycket Charlie Siringo, den här var bra.





* "Brukar beskrivas som avförd från dagordningen":

"– Det gamla Nato, det som fortfarande finns kvar i och för sig, det är territorialförsvar och det är ömsesidiga försvarsåtaganden som är förankrade i beslut i respektive lands parlament. Där är vi inte,dit kommer vi inte att gå och dit strävar vi inte", hävdade Carl Bildt nyligen. Det var en lögn, vilket avslöjandet av regeringens hemligstämplade svenska Natoövning visade, men det var en politikerlögn av det slag som inte ger upphov till en susning till drev eftersom sakfrågan knappt intresserar medierna, men kanske framförallt eftersom det inte känns som en saftig hemlighet att avslöja: det råder förvirring kring Natofrågan, kring vad Nato är idag, samtidigt som "man ju alltid vetat" att Sverige haft inofficiella överenskommelser med alliansen. Och det "man alltid vetat" och inte riktigt orkar ta i, det ger inte upphov till drev.
Apropå Sverker Åströms bortgång, han som brukar beskrivas som något av svensk neutralitetspolitiks siste mohikan (orkar inte hitta någon bättre metafor), så såg jag nyligen att han brukade reta upp sig på tidsödlan Bildts blogg.

Det som är troll i dig är troll även i andra 2

Jag har skrivit i den psykoanalytiska Tidskriften Divan . Numret har temat manlighet (typ heterosexuella vita män i skottgluggen). Min text urartade i en hyllning till Flashback som karneval, som upp-och-nervända världen och som pysventil för förbjudna tankar, men inte utan ett varningens finger givetvis, eftersom allt monomant tänkande kan leda till fanatiska handlingar.
Eller nåt. Läs gärna själva.

En framsynt lovsong till nättrollen: Anche noi New Troll* (Även vi Nya Troll). Lysande koreografi. Smakfullt.

Nya uppgifter om smygnatofieringen

Sverige deltog i höstas i en stor stabsövning med Nato, uppger Svenska Dagbladet. Även Finland deltog men till skillnad från Sverige talade man där öppet om det, medan regeringen Reinfeldt hemligstämplade övningen.
Det handlade om en övning i territorialförsvar (scenariot för övningen var ett tänkt angrepp mot Norge). Det vill säga just "det gamla Nato" som Carl Bildt har hävdat att Sverige inte strävar efter att ingå i.

Block That Metaphor

Klasshat är en litterär attityd. Symptomet kallades för negativ uppbygglighet av ett par danskar i en bok för några år sedan. Det subversiva modet som inte chockerar någon, eftersom det inte är subversivt utan just ett mode. En omedelbar och ständig medvind brukar inte möta det som är nyskapande. Jens Liljestrand tjänstgjorde med en aning pliktskyldig upprördhet på Jönsons böcker, för att det hela inte skulle bli allför uppenbart. Idag skriver Jönson, förmodligen byxis inför tanken att ha stött sig med Akademien, att han aldrig haft för avsikt att utpeka Tranströmer som klassfiende. Han ville bara "rekontextualisera" Nobelpristagarens poesi. Han skriver även att han "aldrig skulle använda ett ord som underklass utan citationstecken eller kursivering". Så varför använda det alls? För att det går hem, givetvis. Våldspornografi för en pseudovänsteristisk medelklass med stor vana vid att läsa mekaniska och poserande böcker, och som älskar uttryck som "rekontextualisera". Till och med Åsa Beckman applåderar.

Ty i deras mun är intet visst
Deras innersta är fördärv
En öppen grav är deras strupe
Sin tunga göra de hal.

Lästips

Ola Wong rapporterar alltid intressant från Kina. I Dissidenter ofta på märkligt bra humör skriver han om Li Wangyangs mystiska "självmord" den sjätte juni i år. (Något mer uppmärksammat i andra länders press än i den svenska). Li Wangyang fängslades efter massakern på Den himmelska fridens torg, och under de sammanlagt 22 år han fick sitta i fängelse blev han torterad så att han blev blind och döv, och ledbruten.
Efter frisläppandet gav han en intervju, den 2 juni, som finns på YouTube. Att han skulle ha hängt sig från ett fönster några dagar senare låter osannolikt, utan det är mer troligt att han blivit mördad som straff för intervjun. (Bra humör vet jag inte om verkar ha varit på, men andligen obruten).
 

Den som just nu blir tilltalad, som ej är fysiskt instängd...
Att Li Wangyang dog den sjätte juni betyder att detta avlånga, krasst materialistiska, samtidigt cyniska och naiva land har ett extraansvar att säga ifrån och kräva svar.
("Fare lo svedese", göra en svensk, lär på italienska betyda att ge sken av att man ingenting förstår - spela dum, spärra upp ögonen, ungefär som när Tage Danielsson parodierar svensk aningslöshet när den går över gränsen till banal ondska).
I just det här fallet kan man inte sticka huvudet i syrénbusken och gå på skolavslutning istället.

OBS en viktig tillägg på Kassandra andas ut!

Den där sommarprat har blivit ett såsigt, segt och sömnigt gaggböleri. Den nya, värdelösa och "värderingsfria" medieklassen, med dess förkärlek för karriärpolitisering och populärkultur
(jag är besatt av polemikguden idag) singlar ut sånt som anses vara harmlöst eller nyttigt i bemärkelsen business, och prioriterar  sig själv, så att en ganska betydande del av sommarpratarna är programledare, vilket gör att framtidens avsnitt av programserien "Sommarpratarna på tv", där tidigare sommarvärdar sammanstrålar i TV för att minnas sommarpratet i Radio, kommer att bestå av programledare som redan känt på varandras profiler i korridorerna på TV och Radio och därför kan snacka smidigt och avspänt både när de håller monolog och när de minns sina och varandras sommarprat tillsammans.

"Maja Lundgren indian"

Folk kommer hit via märkliga googlingar ibland. Jude! Lapp! Neger! Zigenare! Allt detta och mer därtill.

(Slaktarblod - farmors morfar var slaktare. Kom inte och säg att det kommer som en överraskning).

Kassandra andas ut

Kan vara ett gott tecken: Calle Bildt var inte med på ministersammankomsten i Kabul. Prioriterade ungdomen och framtiden i stället, skulle man kunna se det som. Nu ska jag inte övertolka men - även små saker kan betyda något (sant för både metafysik och diplomati). I det här fallet kan det vara en signal om att Sverige inte tänker axla ett alltför tungt ansvar för stabiliteten i den regionen. Eftersom det i själva verket är Ryssland, USA, Iran och några till stora länder som är huvudaktörer. Det kan också i bästa fall betyda att det är ett första litet steg mot ökad neutralitet och alliansfrihet, och kanske en skiss till insikt om att det kalla kriget inte är över och att Sverige ska prioritera sin egen säkerhet plus diplomati - och - att - de svenska trupperna kommer att dras tillbaks snart från Afghanistan - och detta har i så fall de facto ingenting med feghet eller oansvarighet att göra. Det kan tvärtom ligga i hela världens intresse att Finland och Sverige, med tanke på det geografiska läget, är frizoner och inte tillhör några block.
Libyenkriget hade i viss mån kunnat betraktas som ett klankrig, och den arabiska våren är överhuvudtaget ganska oöverskådlig. Det är fruktansvärt det som pågår i Syrien. Men om någon ska gå in där så är det FN. Syrien får inte bli gnistan till ett rysk-amerikanskt krig, och i alla händelser ska Sverige inte delta annat än förhoppningsvis med humanitära insatser (något annat tror jag inte det finns några planer på heller).
Det här är som ni förstår mycket snabbskrivet, på diktamen av humlan som surrar i russinpaketet.


Tillägg lördag 11.36: jag har formulerat om en del, trots att jag brukar betrakta finslipning i efterhand som streng verboten, av orsaker jag ska förklara längre fram (formuleringar på nätet bör stå orubbade, inte minst för att det ska bli enklare att bemöta dem - det tryckta tidningsordet står som det är, men det som skrivits i en blogg kan redigeras i efterhand vilket är fusk, i så fall, osv. Men här tyckte jag att en del var onödigt oklart formulerat och har filat lite).

Ett tillägg till: Afghanistans kommunikationsminister Amirzai Sangin ska sommarprata i år och det är eventuellt inget konstigt med det. Han har bott i Sverige som flykting först undan Sovjetinvasionen och sen undan talibanerna - britterna på artonhundratalet tror jag att han inte har flytt från, men det minns jag inte.
Hur som helst: trots allt så är det en företrädare för en utländsk regering som ska sommarprata. Ingen Goebbels precis men ändå - det är inte en företrädare för Afghanistankommittén, eller någon annan mer neutral person, utan en minister.
Sommarpratarna är annars mest så kallade B-kändisar, entreprenörer, medieprofiler, programledare, kockar och hotellägare, ytterst få med vad jag skulle vilja kalla för gedigen bildning, utan det handlar mest om offentlighetens lätta garde skulle man kunna säga. Och så Löfven (sommarpratade verkligen partiledarna förr, eller är det en del av intimiseringen och personlighetsmarknaden?)
Och sen då Afghanistans kommunikationsminister. Vem kom på idén? Exportrådet? Är det nåt slags försäljning av Gripen radiomänniskorna drömmer om?
Vilka är det som utser sommarpratarna? Jag hoppas att jag inte låter liksom... Jag är helt enkelt bara nyfiken.
Hur det än ligger till, så får detta inte på något vis påverka Sveriges beslut om tillbakadragande av trupperna från Afghanistan.

I all hast, etc

Relaterat: Det är fortfarande oklart om Sverige har lovat att ersätta de Natosoldater som nu drar sig tillbaks från Afghanistan. Finns det en överenskommelse om det med Afghanistans regering?
Jfr Pierre Schoris artikel från den 25/5.

Drastisk minskning av valfriheten i Gaggböle

- Hur tänkte du nu? sms:ade jag just till Düsseldorf.
- Folk vill ha nåt att välja mellan, annars kan det kvetta. Vet du inte att kapitalism och åsiktssmörgåsbord är samma sak?
Om du lanserar en sån här medeltida opinionsundersökning,"i gudi behag klart slut!", kanske många zappar över till en kanal som brusar och flimrar av uthyrningsmöjligheter.
I snö mörker och kyla framstår då varje snökristall som klirr i kassan och kallt krig framstår som arktisk fred. Ta och fnula ihop något mer kalejdoskopiskt så att det passar nutidens kunder i Gaggböle.
Ank-Käthe har inte svarat än. Hon är inbilsk.

Ett sms från Düsseldorf

Ank-Käthe har messat över ett formulär för en statistisk undersökning som hon menar är tillräckligt vederhäftig. Stora frågor kräver enkla svar hävdar hon. Hon har det bra med sina släktingar i ankdammen, har fullt upp med düsseldorfska familjeangelägenheter och inte tid att fundera ut fler svar en ett.

Kortfilm med tvåisarna

(Atossa är ute på vift, hon måste komma hem nu).

PS till mullret

Ett citat jag hittade på Facebook:
"Mitt i vintern lärde jag mig slutligen att inom mig fanns en oövervinnlig sommar."
Albert Camus
                                                      * * *

Stoppa provbombningarna stoppa provbombningarna stoppa provbombningarna och ta hem de svenska soldaterna från Afghanistan...

Jag vet faktiskt inte hur majoriteten ställer sig till provbombningarna. Jag har inte lyckats hitta någon opinionsundersökning (tror egentligen inte att någon sådan har gjorts). Passerade beslutet ens genom Riksdagen, eller smögs det igenom? Om det inte har diskuterats i Riksdagen eller försvarsutskottet, kan det inte vara så att det bryter mot någon av grundlagarna?
Man får gärna tala om vad man vet eller anser. Det kan till och med räcka med ett helt anonymt "För", "Emot". Ank-Käthe ska faktiskt fnula ihop en ny opinionsundersökning om saken. Men hon är för tillfället på semester i Düsseldorf.
Hon tog en sväng om Mexico först. Ingen konst för gamla Käthe.

Ryssen mullrar

Ryssland har skuffat på Finland, markerat ogillande mot vad man menar är ett för stort närmande till Nato.
Svenska Dagbladets ledarsida har å sin sida uttryckt ogillande mot vad man menar är för stor eftergivenhet mot Ryssland från finskt (och även svenskt) håll.
Det finns alltid en tidpunkt i historien då det är möjligt att backa, trots att ett undvikande av konfrontation lätt kan beskrivas som feghet. Det handlar ju om världsomspännande ekonomiska och politiska intressekonflikter, terrorbalans och stormaktspolitik, vapenaffärer, olika tolkningar av vad som är rättfärdiga uppror och vad som är terrorism, vilka diktaturer som är acceptabla och möjliga att understödja och handla med och vilka som inte är det, och vilka döda som räknas och vilka som inte gör det.
Kommer FN överhuvudtaget att finnas kvar som överstatlig gemenskap om några år, med tanke på vetorätter och handfallenheter osv, och kan små länder som Finland och Sverige ens försöka sträva mot integritet?
Signaturen Cuben skrev här i en kommentar en gång att Finland och Sverige måste fatta ett gemensamt slut om Natoanslutning eller inte. Eftersom krigföringen äger rum så långt bort i Asien hade jag svårt att förstå vad Finlands och Sveriges grannskap egentligen hade med saken att göra. Jag tänkte då inte på Ryssland, att ryska och amerikanska intressen ligger i konflikt i världen. Det säkerhetspolitiska läget idag är nog ungefär detsamma som under det kalla kriget: Sverige bör avstå från att gå med i Nato, om inte annat så av hänsyn till Finland.
Det vore förhandskrank blekhet när den är som bästa tårtgrädden.
Innan det första världskriget bröt ut menade många att det var osannolikt att det skulle bli krig i Europa, eftersom ekonomiska och geopolitiska intressen var så sammanflätade (inte så att alla hade gemensamma intressen, men länderna var sammankopplade med ömsesidiga beroenden på ett invecklat sätt). Så är det idag också. Och det här känns som ett sådant före. Det finns ju även konflikter mellan Europas länder, samt mellan vissa av dem och USA. Vilka åtaganden som ett Natointräde skulle medföra är oöverskådligt. Jag antar att det finns regler för hur man gör när två länder inom en militärpakt hamnar i dödlig konflikt, och hur ett avtal upplöses medan vargarna visar tänderna men innan de huggit. Så ett inträde i en militärpakt behöver inte nödvändigtvis vara tills döden skiljer länderna åt. Men man ska inte inbilla sig att länder inte kan hamna i konflikt bara för att de är med i samma militärpakt.
Men nu ska jag inte sitta och skriva ledarartiklar på bloggen igen... Urk, va trist! Men så fort jag kopplar av lite så börjar Natofrågan surra igen, som en humla i ett russinpaket.
Alternativ 1 förefaller i nuläget vara out of the question på grund av opinionen. Svenskarna vill inte, hihi! Var glada för det, politiker.

Det är alternativ 2 vi ska hålla ögonen på. Och akt två av Afghanistankriget. Och vapenhandeln. Och provbombningarna.
Men också skövlingen av den svenska skogen, och ...
Var och en har sin humla i russinpaketet.

Förbehållslöst

Det blev en bra diskussion om klass och litteratur (under Öfverklassgeneratorn, och då detta med Lenin). Bara att hoppa in för den som känner sig manad, ett kommentarfält är ett kommentarfält och i ett kommentarfält kan allting hända.
Lite uppfordrande musik: Mule train med T Ernie Ford.


 

En klintbergare träder i Mellanösternkonflikten in?

Det här är intressant. Jag är ju intresserad av filologi, metodisk texttolkning och vådan med andrahandskällor, inte bara när det gäller journalistik utan även litteratur och annan humaniora.
Nu har jag inte läst Ingmar Karlssons bok med titeln Bruden är vacker men har redan en man, jag ska göra det, men jag har satt frågetecken kring titeln eftersom den kan tolkas som ett ifrågasättande av Israels existensberättigande som sådant. Och det menar jag är ganska okonstruktivt. Det är en slagkraftig titel, men varifrån kommer egentligen citatet? Är det autentiskt eller härrör det ur en vandringssägen? Det verkar ovisst än så länge, men det kanske klarnar.
Jag ska som sagt läsa boken, så får jag mer att väga på guldvåg än bara en titel.

* * *

Rubriken anspelar på en rad som stod i Blandaren 1978. Det var en rolig teckning och under stod det:
"En klanting träder i salen in".
Det där fastnade, överhuvudtaget hela det numret av Blandaren innehöll mycket som jag kommer ihåg än idag. Till exempel:
"Vi ska göra bort oss igen. Men vi ska ta god tid på oss".

Du gamla du fria

Den som just nu blir tilltalad
Som har existerat under lång tid
Den som just nu blir tilltalad
Som ej är fysiskt instängd

Den som just nu blir tilltalad, som har berg som når över trädgränsen
med stor utsträckning i riktning uppåt.
Nordlig del av visst område...

Den som just nu blir tilltalad, som inte ger något nämnvärt ljud ifrån sig
Den som just nu blir tilltalad, som är mycket väl försedd med känsla av upprymdhet och tillfredsställelse, och som är fulländat vacker

Den som just nu talar ger artigt och personligt tecken på igenkännande eller uppmärksamhet genom handskakning, bugning, nick e.d. eller genom att säga "hej", "goddag", åt den som just nu blir tilltalad, som är det mildaste vackraste område som utgör en självständig politisk enhet i läge mot ovansidan av den planet vi lever på.

Den starkt lysande och värmande centrala himlakroppen som har samband med dig,
Den skenbart valvformiga begränsning av rymden som har samband med dig,
Det markområde, som huvudsakligen är bevuxet med tätt gräs och örter men knappast med träd, som har samband med dig,
och som har färg
som friskt gräs.

Den som just nu blir tilltalad har en upphöjd eller framträdande placering i läge mot ovansidan av återkallade själsliga föreställningar med ursprung i under äldre tider existerande tidsperioder från en midnatt till nästa, med en omfattning som klart överskrider genomsnittet

Vid den (förhållandevis avlägsna) punkt då särskilt språkligt uttryck, som visats ära,
och som har samband med dig,
använt för att utpeka viss företeelse,
förflyttade sig i luften med hjälp av vingar i ett läge högre än den planet som vi lever på.

Den som just nu talar har säker kunskap om det som nu följer: den som just nu blir tilltalad kan beskrivas som - vartill kommer fortsätter att vara det i övrigt okända som anges i det följande - det som den som just nu blir tilltalad kunde beskrivas som.

Det är riktigt, den som just nu talar har en bestämd målfattning som innebär att p.g.a inre drivkrafter medvetet och personligt (genom övervägande och beslut) ha tillvaron förlagd till - den som just nu talar har en bestämd målfattning som innebär att p.g.a inre drivkrafter medvetet och personligt (genom övervägande och beslut) upphöra att leva inom omfånget av nordlig del av visst område.

* * *

Återpublicerar den här! Jag har ersatte alltså alla ord med deras definitioner i lexikon.

Öfverklassgeneratorn genererar och degenererar

Johan "Gegg" Jönson.
Hehe.

Öfverklassgeneratorn, och så detta med Lenin

Det rasar som bekant en debatt om klasshat på kultursidorna, en polemik jag är kluven till. Är det konflikt så är det. Skulle det inte vara ett uttryck för repressiv tolerans om yttringar av klasshat bara blev gillade och klappade på huvudet av medelklassen? Om hatet endast blir applåderat, nominerat och sanktionerat är det lätt hänt att man tror att det bara är en okontroversiell pose.
Sammanflätad med debatten om klasshat är diskussionen om Lenin, och om revolution kontra reformism. Den tänker jag inte säga pip om, mer än att det verkar som om en del debattörer faktiskt är rädda för att det ska bli revolution. Jag tror inte att de skulle dundra så mycket mot sympatier med Lenin om de bara betraktade det som nostalgi. Såna här debatter brukar förr eller senare utmynna i den makabra sysselsättningen att räkna lik. Och då är det lätt att påvisa att även många liberala demokratier har en hel del sådana på sitt samvete. Hur som helst, detta med Lenin tänker jag inte yttra mig mycket om, eftersom jag helt enkelt vet för lite om Lenin. Istället bollar jag över till Mäktig Tussilago, där klassgrälen äro legio.

Det här är flams, men lite kul:
Öfverklassgeneratorn. Man rycker i tofsen och får ett öfverklassnamn.
Jag blev Maja "cookie" Lundgren. Störtnöjd, skulle kunna svänga mig i vilka salonger som helst med det.

Vladimir "Pom-Pom" Lenin.

Talahaaa, fiffy!

Den här besvärjelsen funkar jämt. Språket är hemligt men just därför internationellt gångbart och omöjligt att missförstå. Om man säger talahaaaa, fiffy, så blir det fred.
Kan man skriva så utan att det låter jolmigt? Det finns ingenting jolmigt med pacifism.
Jag har haft den här bloggen i något mer än tre år, det känns lite fantastiskt. Ovisst hur länge jag fortsätter. Det kan hända att jag gör om den lite. Ibland tycker jag att den stelnar - eller att jag tappar tonen. Det är inte riktigt samma grej som 2009 och 2010, eller är det? Nej, den markanta skillnaden är att det då ofta var hundratals kommentarer. Det var något som uppstod, och klingade av. Nätet är gigantiskt, men jag tycker att de diskussioner som utspelade sig här då inte riktigt liknar något annat.
Man kan inte återskapa såna saker med vilje, och överhuvudtaget måste jag fundera lite över vad den här bloggen ska vara. Då var den knappast en blogg, utan mer en tummelplats. Idag vet jag inte riktigt vad den är, och i morgon har jag ingen aning.

Marty Robbins El Paso. Det var Charlie Siringo som kom med tipset,  tack för det.


  

Långa bollar på Sverige...

Eller Gaggböles ödesmarsch (i krig kan allting hända):

 http://musescore.com/user/3036/scores/51021

Man trycker alltså på pilen för att få melodin uppspelad.

Det ska bli muntrationer i bloggen också, men det finns frågor som är värda att ta på det allra största allvar. Ett allvar vars tyngd är så stor att allt sjunker ner i erforderlig dysterhet. Ett förebyggande mörker.

Jag totade ihop den här strax före nyårsafton förra året - det har varit ett vidrigt år. Det är därför den heter Nyår i Gaggböle (jag lyckas inte ändra på det i efterhand). Men sedan tyckte jag att det trots allt kändes lite för murrigt att publicera den på nyårsafton. Och därefter gick jag på ett väldigt roligt, rentav flärpigt kalas.
Nu, när det känns som om jag har baxat runt med svensk försvars- och säkerhetspolitik + vapenhandel ett tag, tycker jag att den kan passa som den blygråa droppen som får Gaggböles bägare med samlade protester att svämma över.

För att det inte ska bli alltför neggigt (kopplingen till inlägget är: "think").

 

Dagens citat

"Smile, but not for long, Ladies and Gentlemen of NATO."

—Nelly Kaplan

Tillägg:
För den som eventuellt missat den: Sinnenas brunn!

Bolla bolla

Dags för Nato-paus i bloggen?
Man vill veta hur dealen ser ut. "Om ryssen börjar marschera hjälper vi er, men bara om ni tar över Afghanistankriget"? De måste ju rimligen diskutera såna här saker. Det låter som ett riskabelt pussel. Och man kan inte sälja vapen till Saudiarabien med ena handen och slåss mot talibaner med den andra.
USA stödde mullorna mot Sovjetunionen, varefter de utvecklades och radikaliserades till talibaner. Är det idag återigen ryska intressen man är oroad att de ska vinna mark i Afghanistan?
Ingen annan enkät har fått så många att rösta, så även om jag ibland har känt mig lite monoman, idéfixig när det gäller Natofrågan, så verkar det som om ganska många andra är det också.
Fortsätt rösta, med andra ord.
Vad innebär status quo-alternativet, det vill säga nummer 2? Och vad skulle alternativ 3 innebära?
Sverige har rustat ner sitt försvar, inte för att vi skulle klara ett militärt anfall på egen hand ens om vi hade ett eget försvar, men det galna i nuläget är ju att Sverige provkrigar utomlands samtidigt som andra provbombar här, och allt ger ett ogenomtänkt intryck präglat av vapenbusiness.
Jag bollar över frågan på er.
Den här videon har inte mycket till koppling till inlägget annat än via "bolla".

(Alltså via bolla över Afghanistan på Sverige - eller långa bollar på Sverige - eller bollen är rund och i krig kan allting hända - eller bolla över frågan på Gaggbölingarna).

Carl Bildt röstar på alternativ 2

Jag ska inte hävda att han har varit här och tryckt, men av Bildts blogg att döma är det "nej, men vi bör fortsätta ha ett tätt samarbete" som gäller.
"Ett medlemskap i Nato skulle självfallet ge oss ökat inflytande, men samtidigt är det ju uppenbart att det inte finns något brett stöd för ett sådant" just det, säger Ank-Käthe "och då är det ju rimligt att vi inriktar politiken på att minska de nackdelar som i vissa delar i vissa situationer kan ligga i utanförskapet".
Skriver Bildt.
I vissa delar i vissa situationer - jag brukar inte gilla svävande uttryck när det kommer till stora, viktiga, konkreta frågor, men just den här vagheten uppfattar jag som en luftficka för Ank-Käthe. Medlemskap i Nato är alltså inte den enda vägens politik, det framställs inte som ofrånkomligt att vi går med (som det gjorde inför EMU-valet).
"Ett så nära praktiskt samarbete som möjligt har vi däremot ett starkt intresse av" skriver Bildt lite längre ner. (Sossarna tänker likadant, inbilla er inget annat).
Nu är det så att alternativ 2 faktiskt har fått allra minst* antal röster i den här bloggens undersökning - färre än regelrätt medlemsskap och färre än "annat".
Att anpassa sig efter folkviljan har alltså utmynnat i den lösning som har minst stöd. Paradoxalt, eller?

* Det är en brist i språksystemet att böjningen få - färre - färst är omöjlig.

- Kvackdelar, säger Ank-Käthe.

Konstpaus

 På gymnasiet målade jag så här, inte så modernistiskt alltså (om nu inte impressionismen räknas till modernismen). Arg blev jag då jag bara fick en fyra.
(Men skolbetyg är ungefär som "gillningar" på Facebook, ett godtyckligt tyranni! en motsvarighet till apornas pälsputsande!)

 Hellre svetslåga än klassiker.

Det tycks i nuläget som om majoriteten av svenskarna förordar enkätens alternativ 3. Det finns mer tillförlitliga undersökningar än Ank-Käthes, och resultatet där är ungefär detsamma.
Vad alliansfrihet egentligen innebär för ett land utan mycket till eget försvar kan förstås diskuteras. (I Carl Hamiltons bok framkastar han idén att det fortfarande är ryssen som utgör det största militära hotet mot Sverige, han menar att ett scenario med rysk expansion västerut inte är helt osannolikt).
Carl Bildt verkar mer eller mindre har suddat ut alternativ 1 från kartan över möjligheter och genomförbarheter, och nöjer sig med alternativ 2 (se Bildts blogg), varvid en del ledarskribenter (som legat i startgropen för en mer massiv opinionsbildning) känner sig snopna (se Svenska dagbladets ledarsida).
Svenska dagbladets ledarskribent skriver om "risken att som allierad men icke-medlem bli sittande med Svarte Petter", och där undrar jag vad som avses rent konkret - är det Afghanistankriget som är Svarte Petter? Är den bokstavliga meningen av det figurativa uttrycket att Sverige som icke-medlem men allierad kommer att få ta uppdrag som ingen annan vill ha?
Det är en öppen fråga, jag förstår helt enkelt inte innebörden.

För övrigt vill jag tillägga att det knappast är klyftig säkerhetspolitik att sälja vapen till diktaturen i Saudiarabien samtidigt som man slåss mot talibaner i Afghanistan.

(Kluven ja, klyftig nej)

Dagens citat

"Jag är helt enkelt en muslimsk feminist, som anser att även muslimska kvinnor ska ha de rättigheter som svenska kvinnor åtnjuter. Jag mår illa när jag ser att makthavare i ”multikulturalismens” namn låter fundamentalism och könsapartheid växa in i det svenska samhället, på ett sätt som inte minst drabbar just flickor och kvinnor.

 Vi har ett invandrarfientligt parti, Sverigedemokraterna, sedan 2010 i vår riksdag.  Svenska folket röstade in dem i riksdagen därför att politikerna inte har vågat ta itu med mångkulturalismens missbrukare utan har överlämnat dessa frågor till de invandrarfientliga krafterna. Jag delar inte alls Sverigedemokraternas politiska agenda. I synnerhet ser jag det som korkat att man driver frågan om att invandrare skall ”assimileras” i Sverige. Jag menar att jag bör ha rätt till min iranska identitet och kunna ägna mig åt iranska sedvänjor och hålla fast vid iranska kulturtraditioner, samtidigt som jag och alla andra invandrare bör respektera svensk lag – och då även jämställdhetslagen som utesluter könsapartheid och oskuldsterror på unga flickor. Om det kan jag föra en dialog med vem som helst - även med representanter för SD",

skriver den muslimska feministen Bahareh Andersson, som gästbloggar på Axess.


(Det blev ett långt citat, för många av er som läser här är jovialiska latmaskar och går aldrig ut via länkarna, läser sålunda inte artiklarna i deras helhet, vet inte om ni mest är här för att titta på kattbilder, så jag beslöt att lyfta fram ett lite längre stycke så att det inte kan missförstås - allt lösryckt är konfetti. Oavsett om det handlar om åsikter man gillar eller ogillar bör man minnas att det är en mycket stor konst att citera ett minimalt stycke ur en text, kanske bara en mening, och tolka detta utan att samtidigt förvränga det - och varje gång en debattör lyfter fram en kort passage ur en meningsmotståndares text, för att demonstrara: "kolla vilken idiot, i förlängningen är hen en antisemit, en massmördare, en obskurantist och en sykofant",  så är risken stor att det handlar om en medveten eller omedveten förvrängning.
Just nu grubblar jag lite över: "varför kallar Åsa Linderborg Stalin för kulturkonservativ? Varför definierar Johan Lundberg antisemitism på ett snävt sätt som friar väldigt många av dem som blir beskyllda för just detta, samtidigt som han ändå inte friar dem för just detta? osv osv. Men jag måste kunna lita på att ni läser saker själva, och eftersom ni är försommarens goddagspiltar och latlisor så citerar jag alltså ett långt stycke den här gången. Jag tycker att det är bra skrivet, syftet med att citera är alltså inte "kolla vilken idiot").

Perkele, givetvis

Det är 14583 dagar kvar att rösta så tänk långsiktigt. Ett Nato-medlemskap skulle för Sveriges del innebära deltagande i fler krig som det i Afghanistan (med grumliga syften) varvid Sverige så småningom går på pumpen. För tillfället tyder en del på att det är tänkt att Sverige ska axla ansvaret för kriget mot talibanerna när andra länder lämnar Afghanistan.

Här kommer länkarna ni längtat efter till artiklarna ni kanske redan läst:
Sverige ska inte smygas in i Nato skriver centerpartisterna Kerstin Lundgren och Staffan Danielsson.
Pierre Schori: En osann bild av Afghanistan.
Och idag: Svagt stöd för Nato-anslutning.
Den sista artikeln är lite lustig eftersom den antyder att en finsk ansökan om Nato-inträde skulle göra svenskarna mer positiva till Afghanistankriget. Det är snurrigt, eftersom det rör sig om en helt annan typ av militärt samarbete med andra betingelser än det kalla krigets, och Sveriges/Finlands grannskap har inget med saken att göra. Men jag gissar att retoriken skulle lyfta fram en del om "brödrafolk" och "Finlands sak är vår" och dylikt för att försöka väcka upp känslan att javisst, vi ska strida och dö tillsammans i långtbortistan.

Det enda parti där majoriteten av väljarna är för ett Nato-inträde är folkpartiet, enligt den senaste SOM-undersökningen. Majoriteten av moderata väljare är emot. Det aktualiserar frågan "vad är det som har hänt med folkpartiet?"

Som en liten eftergift till yttrandefriheten länkar jag även till Bildt Reinfeldt och Enström.


Jag har redan haft den här fantastiska låten i bloggen men den passar rätt bra i sammanhanget ("vem styr min båt") så jag drar den igen.
Barfotachock 1983.

Ank-Käthe både nöjd och sur

Vi måste gå vidare med det här att gå emot Nato, eller jag måste det, och ni måste sätta er in i frågan oavsett om ni håller med Ank-Käthe och mig eller ej. Gamla Käthe är för tillfället nöjd med hur röstandet utvecklat sig men känner sig gruvligt förbisedd av samhällets toppar och höjdare som håller på med man vet inte exakt vad i Chicago. Jag har inte tid just nu men ska lägga in länkar till en del artiklar, bland annat en där Reinfeldt Bildt och Enström blandar ihop humanitärt bistånd med ett ödesbestämt Natointräde på ett ovederhäftigt sätt, och en där Pierre Schori kräver alla korten på bordet.
Hank Williams barnbarn spelar dragspel och sjunger Jambalaya. Merci beaucoups för tipset Charlie Siringo.

Sak och person

Idag recenserar jag lite igen.
Jag var tvungen att grubbla lite extra kring den här recensionen. Det är ju alltid viktigt att kritik endast handlar om boken i fråga, och att recensenten sätter in texten i ett litterärt och/eller samhälleligt sammanhang. Ingenting annat. Så... eh... hur ska jag uttrycka det här. På sätt och vis var det ett eldprov för min integritet att tacka ja till att recensera den. Varför det?
Jo, "det är inte systemet, det är fan du" - det är en sån där slagkraftig formulering som bokens författare är så bra på, för det är hon verkligen. Och just denna slogan var ju då så att säga riktad mot mig personligen. Det var ett briljant formulerat inlägg i skribentens blogg, det var grymt och segervisst, och landade i slutsatsen att jag borde läsa en bok som hette "Han vill inte ha dig för att din häck är för bred" (här citerar jag ur minnet, för jag hittar inte skribentens blogg idag, men det var en bok som handlade om att oattraktiva kvinnor kapar feminismen trots att det är dem själva det är fel på).
Ja och sen var det ju då förstås en svans av beundrare, en hejaklack, som instämde å det livligaste.
Något år senare gav författaren ut en bok som hette Våldtäkt och romantik, och som fick mig att vråla - det var en viss lättnad att se att det blev en mindre bloggbävning, även andra våldtagna kvinnor hade tagit djupt illa vid sig av boken. Den fyndiga formuleringen "kvinnan konstruerar våldtäkten med sin kropp" kan fortfarande få mig att skaka av vrede.

Under dessa omständigheter - går det överhuvudtaget att läsa en ny bok av samma författare och göra en rättvis bedömning av den? Skilja mellan sak och person, som det heter. Finns det inte kvar ett slags bitterhet? Eller misstänksamhet, till exempel: hon är bara feminist på pappret men inte i praktiken? Och går det överhuvudtaget att recensera en bok utan att redovisa sina egna utgångspunkter?

Jag tycker att recensionen blev rätt ok. Den hade kunnat göras lite mer stringent. Men det uppstod en annan svårighet, som handlade rätt mycket om andrahandskällor. Och det här kan säkert verka som överdrivet mossig akademism, eller som att jag förväxlar en debattbok med en akademisk avhandling. Rätt många unga (jag har inget emot att bli betraktad som gammal) tror jag inte ens förstår problemet. Är inte huvudsaken den intellektuella hungern och nyfikenheten, och lite måste man väl få sampla?
Tja, jo. Men risken är att det uppstår missförstånd eller förenklingar på vägen.
Så jag tänker nu sjunka djupt ner i gammaldags filologiska ideal, och hoppas att bloggens läsare vill följa mig i dessa snåriga resonemang.

Om man skriver så här:
Den andra delen av Johann Wolfgang von Goethes stora drama Faust är mycket märkligare än den första, så bör man själv, med egna ögon, ha läst den andra delen av Faust. Den är svår, proppad med symbolik, många stupar i farstun och läser aldrig ut den. Själv har jag läst den första delen tre gånger, andra delen kämpade jag mig igenom när jag pluggade litteraturvetenskap och har inte återvänt till den sedan dess.
OK. För mig är det inte hårklyverier att säga att det är viktigt att inte ge sig ut för att ha läst något man inte läst - men å andra sidan, kan jag verkligen veta att författaren, som skriver att hon tycker att den andra delen är märkligare än den första, inte har det? Jag kan gissa det, eftersom det står i notapparaten att resonemangen om Faust bygger på en annan bok. Men kan jag veta? Att veta att man inget vet är alltings början.
Hur det än ligger till med det här, och för att hålla diskussionen mer principiell, så är det mycket mycket svårare att ta den långa vägen via egen tolkning, än att återge andras resonemang, och (som sagt var) det riskerar också att uppstå missförstånd på vägen om man använder sig av andrahandskällor.
Platons Staten har jag läst, och tycker att författarens omdöme om den är lite skev och missvisande. Freud har jag också läst, och menar detsamma. Men - OBS - med detta vill jag inte säga att man inte får vara kritisk mot Freud eller Platon, och inte heller att man måste ha läst dem. Endast att det kan uppstå en viss fartblindhet om man eventuellt grundar sin uppfattning om dem på vad andra har skrivit, och använder sig av andras tolkningar av deras verk för att bevisa sin tes.

Ungfär så. Det här är alltså inte alls avsett att avfärda en hel bok, som säkert kan göra nytta. Den har fått med beröm godkänt av en nationalekonom, och det torde vara det viktigaste i sammanhanget - även om jag fortfarande, det ska jag erkänna, har vissa frågetecken kring den mer filosofiska och litterära delen av verket.
Ja det är svårt att vara recensent. Men kul också. Det skulle vara roligt om ni kom med synpunkter (rätt svårt om man själv inte läst boken förstås).
Behåller countrytemat ett tag. Den här är härlig.

"Vad är country?"

Jag har ju skrivit en del om hypnagoga erfarenheter - men även om andra händelser som jag tycker är mer svårförklarliga, till exempel det som jag brukar kalla för glödlampseländet. Jag säger så för att avdramatisera det, jag är övertygad om att det har en helt naturlig förklaring som har något med bioelektricitet att göra. Det finns en intervju med mig i gp, där ett sådant tillfälle nämns. När jag talade om rädslan för jordbävningar och vulkanutbrott i Neapel, och sa: "snart smäller det", gick kökslampan sönder med en knall. Journalisten och fotografen tyckte också att det var märkligt. Och det är inte första gången sånt händer. Strax innan Pompeji skulle ges ut blev det till och med elbrand i mitt kök, samtidigt som det rann blod ur örat på mig eftersom min trumhinna hade gått sönder. Det värsta är att det finns en koppling till Harry Potter också. De senaste turerna tänker jag inte berätta om än, eftersom jag tycker att glödlampseländet är grymt jobbigt. Jag väntar förhoppningsfullt på att vetenskapen ska presentera en rimlig förklaring.
Istället berättar jag om en så kallad röst, alltså en mening som jag hörde mellan dröm och vaka häromkvällen. Jag tyckte att den var ganska rolig. Den sa: "Vad är country?" Vad menades med det? Det vet jag inte.
Men jag gillar faktiskt country. Patsy Cline med Crazy, till exempel. Och den här är ju kul också.

Flower power 2

Jag tycker att det kunde bli lite större skillnad mellan s och m. Löfvens uttalande om vapenexport till Saudiarabien är så likt Reinfeldts att det skulle krävas mikroskop för att upptäcka nyanserna. Rättare sagt, det finns faktiskt ingen skillnad. 
Jag kommer att göra som vanligt inför nästa val: blindtestet. Traggla mig igenom sakfrågorna i ett eller ett par tidningars test.
Märkligt nog är det just i blindtestet som man ser klarast.

Det var ett tag sen det var en bild på den här, så...

Donna Summer!

En nyhet

Idag recenserar jag en ny bok av Carl Hamilton, S-koden, på Expressens kultursida.

Konstifikt

Anonymitetsdebatten + Mellanösternkonflikten + Författarförbundet.
Bråk.
Jag länkar hit så kan den som blir nyfiken söka sig vidare.

Anonymitet är som gjort för att trigga igång nojor och konspirationsteorier. I bloggvärlden förekommer det både uthängningar och demaskeringar (felaktiga, ofta), och när det rasade en debatt här en gång hände det att olika pseudonymer försökte avslöja varandras identitet. Jag vet vem du är!
Men då handlade det mestadels om att en signatur kände på sig att ett nick även skrev under ett annat nick. Ja herregud. Mycket misstänksamhet.

Det är tänkbart att rätten till anonymitet, till exempel på Flashback, bör ses över. Kanske bör det krävas att varje signatur går att spåra, ifall den anonyma överträder yttrandefrihetens gränser. Men i så fall endast av polisen. Privata efterspaningar ska man inte hålla på med. Det är mer förståeligt när det handlar om vanliga människor som inte har skrivandet som sitt yrke, men professionella skribenter med tillgång till många forum och institutioner ska inte försöka jaga rätt på en meningsmotståndare. Som i det här fallet tydligen inte ens är anonym, men det hör inte ens till saken.
Jag har förresten läst Anna Ekströms blogg en gång, jag tyckte att hon skrev dumt om Günter Grass, men blinkade bort inläggen rätt snabbt eftersom jag tyckte att hon hoppade över många tolkningsmoment och hade ångat upp sig för mycket.

Själv blev jag kallad "smutsiga människa" idag: det var en kommentator som uppenbarligen inte delade min syn att Myggor och tigrar handlar om att gränsen mellan gott och ont går inom varje människa, även inom mig själv, och inte mellan människor eller kulturer. Hen hade fått uppfattningen att boken handlade om sensationslystet skvaller. "Såna som du får mig att hata hur mitt eget folk agerar mot varandra!!!" Det var under ett inlägg om Mellanösternkonflikten. Och jag gissar att det är för att jag försöker skriva om den på ett sätt som överskrider debattens blockeringar.
Välj sida! Antingen så är du antisemit eller så är du islamofob!
Nej, och helst inte både och heller.

Flower power

Löfven under partiledardebatten: för det mesta tyst. (Jag kom att tänka på min idé om ett nytt slags debattprogram, där det skulle krävas mycket tystnad av debattörerna, och där upplägget mer skulle likna essäns form än debattens - men inte slött pratande, inte elegant konverserande, utan det skulle tvärtom vara extremt koncentrerat och styrt av en mild och ironisk men sträng Sokrates).

Förbindlig och saktmodig; bara ett fåtal gånger blev Löfven så förtörnad av något Reinfeldt sa att det slog häpna gnistor ur ögonen på honom, ja det var som om han blev häpen av sin egen vrede, men väldigt snabbt klingade den av, stormen blåste över.

Godheten - när vi nu benämner människor som goda - handlar alltså ofta om att försvinna, "bli liten som en blomma".
Det här är ett citat av Stig Larsson, ur artikeln "Tycker du att du ser ut att vara god?"

Problemet med att bli liten som en blomma är, åtminstone ur feministisk synvinkel, att den manliga självgodheten växer. Firandet av Strindberg har börjat stå mig upp i halsen. Kanons rövslickare, strukturellt är bara förnamnet. Ett av flera möjliga anagram på August Strindberg är för övrigt "utdrages brunstig". Blommor är inte goda, eftersom naturen varken är god eller ond. Inte pissmyror heller, vad den vilda katolicismen än säger.

Mindfulness

"Vassa eggar
blanka svärd och tunga yxor,
varar aldrig i oändlighet"

lyder en vacker och trösterik rad ur Lars Gustafssons senaste diktsamling Elden och döttrarna. Strofen påminner om Tranströmers förhoppningsfulla metafysik, men även om den gamla kinesen Lao-tse ("en skarpt slipad egg blir snart snö")
och inte minst påminner den om Tegnérs dikt Det eviga (efter vilken det flutit oerhört mycket våld under bron):

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
Väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.

Vems våld som är gott och vems som är ont tvistar fortfarande de lärde om.

Ett parentetiskt inlägg

Risken för krig mot Iran är nu 20 till 30 procent, enligt ett uttalande av en säkerhetspolitisk rådgivare i den här artikeln. Där påstås även att Israels militär och underrättelsetjänst är kritisk mot den israeliska koalitionsregeringens förmodade förberedelser för en attack mot Iran. (Det tycks stämma med ett uttalande av en israelisk militär som citerades tidigare i bloggen).

* * *

Man måste sovra, och det kan ha varit för många inlägg av typen "lästips" i bloggen: jag vet knappt något värre än bloggar som återanvänder nyhetsartiklar, kryddar dem med en mer eller mindre ytlig kommentar, låtsas avsätta presidenter och döljer sin egen brist på analytisk förmåga med lånta fjädrar och falsk salvelsefullhet. Ett ständigt brusande "politiskt engagemang", en gottköpsbanal "indignation"... Efter en mardröm då två skuggestalter som hette "sionismen" och "antisemitismen" slängde sig mot min hals hamnade jag i dubier om kvasiintellektualitet.
Mellanösternkonflikten är så central att jag själv inte kan hålla mig borta från den. Man kan alltså betrakta delar av bloggen som en scrapbook, och i mån av tid gå ut via länkarna till artiklarna som intresserar mig (rätt få gör så, skvallrar sitemetern, men det är inte konstigt med tanke på informationsfloden).

Dagens citat

Du försöker förklara det ockulta, hvilket just är oförklarligt (tills vidare); sålunda förstörde också Poe sina historier med s.k naturliga förklaringar, under det Hoffman tog det öfvernaturliga såsom helt naturligt och dermed räddade poesin (stämningen).
Strindberg i brev till Henning Berger

Lästips

En bra artikel: Nathan Schachar skriver om Ingmar Karlssons bok (som recenserades i en understreckare jag tipsat om tidigare). Jag har inte läst mycket av Karlsson, har fått intrycket att han är enögd, och titeln - Bruden är vacker men har redan en man. Sionismen - en ideologi vid vägs ände? - kan tyda på att han inte erkänner staten Israels rätt att existera överhuvudtaget, vilket är något annat än att kritisera Israels politik. Då är man inte fredsvän utan snarare något helt annat. Antisemit? Fullt tänkbart, såna finns det en del av. Jag ska läsa boken när jag får tid till det.
Jag har varit i Israel för länge sedan, på kibbutz, ett av de mest fascinerande länder jag varit i.
I kväll ska jag titta på ”The promise”.

Hade jag varit språkmaterialist...

grundformobskurantistiskmönsterav_0_medelstorordklassavböjningstabellpos indef sg u nomobskurantistiskpos indef sg u genobskurantistiskspos indef sg n nomobskurantistisktpos indef sg n genobskurantistisktspos indef pl nomobskurantistiskapos indef pl genobskurantistiskaspos def sg no_masc nomobskurantistiskapos def sg no_masc genobskurantistiskaspos def sg masc nomobskurantistiskepos def sg masc genobskurantistiskespos def pl nomobskurantistiskapos def pl genobskurantistiskas


... så hade jag kunnat publicera detta och kalla det för en dikt. 
(Men jag vill inte polemisera emot dessa poeter, bara skoja lite med dem).