Inkompetensmakt

Inom kulturmedia har det länge funnits ett fullständigt legitimt angreppsmål. Bonniers. Maria Schottenius kunde utan att blinka skriva att "Bonniers profiterar på en skör människas verklighetsuppfattning" i sin sinnessjukförklaring av mig på DN kultur, i vetskap om att det inte var sant (i själva verket låg det en antisemitisk underström under en del av de taskiga metaforer som togs till: vit slavhandel, juden som profiterar på en bräcklig kvinna).

Samt i vetskap om att hennes man Olle Svenning som jobbar på Aftonbladet hade försökt stoppa Myggor och tigrar i förväg, och att Bonniers var oroliga inför publiceringen; ett fint förlag som de är gillar de inte skandaler.

I vetskap om att det var riskfritt att kritisera Bonniers för henne, så ingeggad som hon är med alla från vänster till höger inom kulturmedia. DN är Bonnierägt, men Schottenius ("unken och falsk" enligt Norén) skulle aldrig förlora jobbet för att hon kallade Bonniers profitörer.

Uttalandet "Bonniers profiterar på en skör människas verklighetsuppfattning" var nämligen en död metafor, och jag känner så väl igen tankesättet och bildspråket från min tid på Aftonbladet kultur.

Där fanns för det första en väldig rädsla för galenskap och svaghet, något jag tror är gemensamt för många inom mediebranschen. (Yrsa Stenius har skrivit om det i Makten och kvinnligheten: man kan bli galen av hierarkierna, de subtila och grövre angreppen.) Därför andades Åsa Linderborgs förskräckliga artikel om Myggor och tigrar av ett fascinerande förakt för bräcklighet.


För det andra ett klaustrofobiskt klantänkande: den som skrev i Aftonbladet var inte fri, utan skulle vara lojal med Aftonbladet.

För det tredje en längtan efter syndabockar. Att finna fel hos andra men inte hos sig själv är en hel industri inom kvällstidningsbranschen.

Och för det fjärde en kluven inställning till Bonniers. Flera av medarbetarna var författare som kom ut på det stora förlaget.

Som många redan har insett så är det stora problemet inom kultursfären inte kopplad en enda ägarkoncentration, utan snarare till ett kompisgäng som flyttar pengar och makt och krassa geschäft mellan Schibstedts, Bonniers, Piratförlaget och kanske några till. De är inga större begåvningar. De är inte särskilt bildade. Man bör inte kalla dem elit, utan etablissemang.

Dessutom är problemet något som Helena Palena har antytt i en kommentar: att förlagen i alltför hög grad tänker i "målgrupper".

Sigge Eklunds hala tunga på DN kultur släpper ifrån sig samma falsksång som Olle Svenning när han ringde Bonniers och hävdade att han kunde intyga att allt i min bok var falskt.

Hur i hela fridens dar skulle Olle Svenning kunna intyga något sådant? Och hur kunde hans fru på DN orkestrera en kampanj?

Glad vår på er alla! Myggan som röt två gånger satt besynnerligt nog i Piteå - jamen dra på trisser, va!