Diskussionen ¼ på ABF om maffiastrukturer i olika kulturer som jag har skrivit om tidigare var lågmäld och enormt komplex. Alldeles innan hade jag återigen drabbats av skräck (det händer fortfarande), men det gick över när moderatorn Jerzy Sarnecki, Lasse Wierup som är en av författarna till Svensk maffia och Don Winslow, som skrivit I hundarnas våld, och jag själv diskuterade upplägget, medan publiken började droppa in.
Klok, eftertänksam publik - och klok, eftertänksam panel.
Vissa saker går det inte att tala om. Som bekant: det man inte kan tala om därom måste man tiga, eller tala om på ett tyst sätt. Mållösheten yttrar sig på olika sätt, och den fanns faktiskt med i en av kriminolog Jerzy Sarneckis synpunkter: hans undran gällde empirin. Delen i Stockholms kulturvärld byggde på empiri, medan Neapeldelen var en konstruktion, menade han.
- I don’t agree that it’s a construction, sa jag (samtalet ägde rum på engelska), och den livliga och vänliga Sarnecki nickade.
Jag bodde där, förde dagbok, och blev bortskrämd därifrån. Det är inte en konstruktion. Men det är ingenting förolämpande i att det är svårt att tala om det, det ligger i sakens natur.
Det i sig är inte myggighet.
På något underligt vis kompletterade vi varandra väldigt bra - vi i panelen - och visst kom jag att bland annat representera ett kvinnligt perspektiv.
En kvinna ur publiken kom fram i förväg och sa till mig att hon tyckte mycket om min bok, att den var invecklad och spann över många år. Och frånvaron av ironi i den salen var hugsvalande. Ironin är nämligen något jag tycker förpestar samtiden en aning.
Påminner om detta inlägg, återkommer till orsaken
SvaraRadera