fredag 24 april 2009

Ohörsammade Kassandra

Jag menar att hanteringen av maffiaproblematiken är avgörande för Europas framtid. Arbetet måste äga rum via ett dubbelt tillvägagångssätt: ett inre och ett yttre.

Det yttre eller övre måste ske på politisk och överstatlig nivå. Det gäller bland annat att sätta press på de norditalienska industrierna.

Det är omöjligt att behandla Roberto Savianos Gomorra som skild från verkligheten, som en mysrysare som kan få stå i bokhyllan och väcka beundran.
Rättare sagt, det är dessvärre alltför möjligt:

Björn Wimans artikel i Expressen, med en för den svenska kulturjournalistiken typiskt aningslös och verklighetsfrånvänd rubrik: "Gruff om Gomorra", och i ingressen ankdammens fråga: "Är Gomorra en ny Gömda?" illustrerar tydligt den svenska inställningen, den till synes orubbliga tron att vi lever i en skyddad verkstad långt från alla oroshärdar, där litteratur aldrig förpliktigar till handling. I den svenska kulturens elfenbenstorn dyrkas litteratur för litteraturens egen skull, må så vara men i det här fallet krockar gentlemannaidealet, litteratörernas vita handskar som inte vill smutsa ner sig med verklighet, med själva verkligheten.

Wiman skriver:
"Saviano har aldrig luftat några explicita sanningsanspråk utan hela tiden talat om sin bok som ett ”UNO” (Unidentified Narrative Object) på gränsen mellan essä, reportage och roman."

Har Saviano inga sanningsanspråk? Skulle dumpningen av giftigt avfall i Kampanien vara en litterär lek?
För övrigt tror jag inte att Roberto Saviano någonsin har använt uttrycket UNO, utan att det kommer från Horace Engdahl.

Oviljan att inse att det krävs politisk handling är givetvis kopplad till att man inte vill se de strukturer som gör maffian möjlig. Den är en del av vårt eget system.
Jag har redan nämnt det faktum att Gomorra inte diskuteras på ekonomisidor och politiska sidor, där man såvitt jag har sett inte ens har nämnt Ikea i Afragola.

Den svenska naiviteten är inte god, den är djupt nedlåtande mot andra kulturer. Den svenska självbilden går ut på att vi är mindre våldsamma, mindre hierarkiska, vi är inte kolonisatörer, vi bedriver inte krig och vi går obefläckade genom historien. Så är det inte. Kohandeln under det andra världskriget är ingenting att vara stolt över. Vi ska inte yvas över att vårt ekonomiska försprång efter kriget skedde till ett pris som andra fick betala.

Den här självbilden av svensken som god är farlig. Det finns några massmediala propagandatrick under de senaste åren där svenskheten har visat musklerna som jag kommer att återkomma till i bloggen. Det gäller bland annat talet om "svenska värderingar", om borgerlighetens inställning till kvinnor med schal, om nazistuthängningen och om mobiliseringen inför bombningen av Kosovo. Jag kommer att tala om den rättfärdiga retoriken, aningslösheten och omedvetenheten om den egna aggressiviteten. Propagandan inför bombningen av Kosovo krävde ett svenskt liv, Anna Lindhs.

Det inre tillvägagångssättet för att stärka demokratin måste gå parallellt med det yttre och politiska.

"Intressekonflikter människor emellan avgörs alltså i princip genom bruk av våld. Så är det i hela djurriket, och människan ska inte låtsas att hon inte tillhör detta, även om det i hennes fall visserligen tillkommer meningskonflikter som når den högsta graden av abstraktion och som tycks kräva en annan teknik för avgörandet. Men det är en sentida komplikation. I en liten flock människor utgjorde ursprungligen den största muskelstyrkan vem som skulle äga något eller vems vilja som skulle genomföras".

Ur Varför krig?, en diskussion mellan Albert Einstein och Sigmund Freud.

Det allra viktigaste i det här läget är att medborgarjournalistiken växer sig stark. Allmänheten måste lära sig genomskåda den massmediala propagandan, oavsett om den basuneras ut på ledarplats eller uttrycks mer finstilt. Opinionen får inte styras av en relativt liten grupp människor som bestämmer sig för att sätta agendan. Kampanjen inför bombningen av Kosovo, där kriget stundom förhärligades i samma ordalag som inför det första världkriget, och den auktoritära nazistuthängning som givetvis inte löste något på längre sikt, är två av de tydligaste exemplen under senare år.

5 kommentarer:

  1. Fint, men hur ska medborgarna kunna genomskåda den svenska retoriken då mindre och mindre bevakning av Europa sker?

    Jag skulle vilja påstå att vi som råkar få en annan vinkel (eller om vi nu jobbar på det och tillägnar oss den) i och med det ställer oss själva i marginalen. Vi jamar inte som de andra katterna. I kör.
    Och blir därmed gärna just både marginella och marginaliserade. Risken är i alla fall rätt stor.

    Dessutom har ALLA länder sina blinda fläckar, sina tysta överenskommelser om vad som är viktigt och vad som inte är det.
    I Frankrike där jag bor diskuterar man aldrig EUs jordbrukspolitik, inte en enda fransman som följer endast fransk nyhetsförmedling vet något annat än att alla tycker att den är bra.
    Men, man behöver bara kolla på de belgiska nyheterna (eller för all del de svenska) så ser man att rätt många andra länder är starkt kritiska till EUs jordbrukspolitik.
    För att ta ett snällt exempel.

    Men vad gäller Anna Lindh är det inte omöjligt att du har rätt, vad gäller Maria Schottenius är jag säker på att du har bara rätt och vad gäller Åsa Linderborg tror jag att du har fel vad gäller adventskalendern, men i övrigt håller jag med dig.
    Men orsaken till att hennes bok gillas är väl inte så konstig. Tänk efter. Svenskar gillar såna böcker, det skrivs massor och de går bra. Arbetastraditionen har liksom sin naturliga följd i dagens svenska litteratur, medan annat som den borgerliga romanen, eller den europeiska romanen eller andra sorters romaner helt enkelt förtigs.
    Jag skulle tro att de ses som väldigt osvenska.

    En svensk har ALLTID någon rot i arbetarklassen, annars är han ingen svensk, han har visserligen gjort Klassresan och lämnat detta bakom sig, men inget går upp mot att lite lagom känna igen sig.

    Få känner igen sig i Per Wästbergs borgerliga salonger och ännu färre i Erik Anderssons Västergötland.

    Så, om du vill skriva en Svensk Roman ska du skaffa dig en arbetarbakgrund på lite lagom avstånd (om du inte redan har det) och sen hårdexploatera den. Det är bra att du redan är kvinna, och sen ska du förstås lämna ut dina närmaste...

    Skulle jag säga.

    SvaraRadera
  2. Hej! Ja, alla nationer har sina blinda fläckar, det är väl det nationsgränserna är till för, att man ska odla sånt. Hur skulle det gå utan nationsgränser?
    Bevakningen av Europa är klen i Sverige, jag tror att "vi" känner "oss" mer amerikanska än europeiska.
    Det är hemskt att vara marginell och marginaliserad. Förresten är den enda tidning jag klarar av att läsa idag Metro. Jag får krupp bara jag får se DN:s förstasida - "tänk om det kan vara farligt med margarin", "nu är de elaka utomlands igen".
    Jag har förresten inte så många arbetare i släkthistorien egentligen, om man inte räknar lokförare, slaktare, bagare, smeder - men de yrkena brukar väl hänföras till småborgerligheten. Så på det sättet får jag skämmas. Men många som åberopar sig på arbetarbakgrund inom kulturmedia har inte sådär jättemycket täckning för det. Men i princip tycker jag att det är bra att man är stolt över det.
    Hänga ut mina närmaste kommer jag aldrig att göra. Jag har den stora turen att verkligen älska min familj.
    Men jag kommer nog att fortsätta på den lite udda linjen, engagera mig i fel politiska fångar, kritisera fel personer, och kanske blanda in lite napoletanska i bloggen så småningom. Hittills har jag bara haft "fujtevenne" och 'o sistema på napoletanska.
    Men det ska bli mer.

    SvaraRadera
  3. Skulle vilja tillägga en sak - när jag skriver medborgarjournalistik räknar jag faktiskt in oberoende journalister som jobbar på nätet. Det är ju oavlönat, men... Kanske kommer det att öppnas en sight med utblickar mot världen, där gamla och unga korrar och andra journalister utomlands som inte får in sitt material i tidningarna, kan rapportera?
    På motsvarande vis hoppas jag det uppstår alternativ till kultursidorna: fler röster (det är ju annars mest samma och samma och samma igen), men utan poängsättning på böcker eller försäljning.
    Ja det är nog på g det där.

    SvaraRadera
  4. Det du skriver från stycke sju är sådant jag går bär inom mig, men ej kan formulera tydligt och klart som du, denna text borde ingå i svensk grundskoleutbilning.
    Alltså det du skriver om skapar oss till självgoda människor, som inte lärt oss att lyssna, följa vår känsla för vad som är rätt och fel, utan följer den "svenska linjen" och dessutom oombedda pådyvlar andra denna uppfattning. Att vi lever i en isolerad osanning gör att vi är många som mår dåligt psykiskt. Barn/ungdommar luras tro att allt är så enkelt och att man har rätt göra hur man vill (bara man inte skadar andra,men får de lära sig när det är risk för det?) och att typ inget är särskilt svårt, om det skulle vara det finns det alltid hjälp att få, men det är ju inte så. En dag är det dags att ta steget ut vuxen-verkligheten. Sidär, det var ju inte alls så enkelt och roligt som de sa.. grundlurade.. klart att risken är stor för att känna sig misslyckad och ej förstådd.
    20-åringar har aldrig känt en blodprovstagningstick i fingret, därför att det har alltid bedövats med emmla-kräm under uppväxten,ska det forsättas med det hela livet?

    SvaraRadera
  5. PS: Jag skrev ett fel. Hela din text är som alltid bra! Men jag menade att det du skriver från stycke åtta och nedåt skall ingå i svensk grundskoleundervisning.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)