Ohörsammade Kassandra

Jag menar att hanteringen av maffiaproblematiken är avgörande för Europas framtid. Arbetet måste äga rum via ett dubbelt tillvägagångssätt: ett inre och ett yttre.

Det yttre eller övre måste ske på politisk och överstatlig nivå. Det gäller bland annat att sätta press på de norditalienska industrierna.

Det är omöjligt att behandla Roberto Savianos Gomorra som skild från verkligheten, som en mysrysare som kan få stå i bokhyllan och väcka beundran.
Rättare sagt, det är dessvärre alltför möjligt:

Björn Wimans artikel i Expressen, med en för den svenska kulturjournalistiken typiskt aningslös och verklighetsfrånvänd rubrik: "Gruff om Gomorra", och i ingressen ankdammens fråga: "Är Gomorra en ny Gömda?" illustrerar tydligt den svenska inställningen, den till synes orubbliga tron att vi lever i en skyddad verkstad långt från alla oroshärdar, där litteratur aldrig förpliktigar till handling. I den svenska kulturens elfenbenstorn dyrkas litteratur för litteraturens egen skull, må så vara men i det här fallet krockar gentlemannaidealet, litteratörernas vita handskar som inte vill smutsa ner sig med verklighet, med själva verkligheten.

Wiman skriver:
"Saviano har aldrig luftat några explicita sanningsanspråk utan hela tiden talat om sin bok som ett ”UNO” (Unidentified Narrative Object) på gränsen mellan essä, reportage och roman."

Har Saviano inga sanningsanspråk? Skulle dumpningen av giftigt avfall i Kampanien vara en litterär lek?
För övrigt tror jag inte att Roberto Saviano någonsin har använt uttrycket UNO, utan att det kommer från Horace Engdahl.

Oviljan att inse att det krävs politisk handling är givetvis kopplad till att man inte vill se de strukturer som gör maffian möjlig. Den är en del av vårt eget system.
Jag har redan nämnt det faktum att Gomorra inte diskuteras på ekonomisidor och politiska sidor, där man såvitt jag har sett inte ens har nämnt Ikea i Afragola.

Den svenska naiviteten är inte god, den är djupt nedlåtande mot andra kulturer. Den svenska självbilden går ut på att vi är mindre våldsamma, mindre hierarkiska, vi är inte kolonisatörer, vi bedriver inte krig och vi går obefläckade genom historien. Så är det inte. Kohandeln under det andra världskriget är ingenting att vara stolt över. Vi ska inte yvas över att vårt ekonomiska försprång efter kriget skedde till ett pris som andra fick betala.

Den här självbilden av svensken som god är farlig. Det finns några massmediala propagandatrick under de senaste åren där svenskheten har visat musklerna som jag kommer att återkomma till i bloggen. Det gäller bland annat talet om "svenska värderingar", om borgerlighetens inställning till kvinnor med schal, om nazistuthängningen och om mobiliseringen inför bombningen av Kosovo. Jag kommer att tala om den rättfärdiga retoriken, aningslösheten och omedvetenheten om den egna aggressiviteten. Propagandan inför bombningen av Kosovo krävde ett svenskt liv, Anna Lindhs.

Det inre tillvägagångssättet för att stärka demokratin måste gå parallellt med det yttre och politiska.

"Intressekonflikter människor emellan avgörs alltså i princip genom bruk av våld. Så är det i hela djurriket, och människan ska inte låtsas att hon inte tillhör detta, även om det i hennes fall visserligen tillkommer meningskonflikter som når den högsta graden av abstraktion och som tycks kräva en annan teknik för avgörandet. Men det är en sentida komplikation. I en liten flock människor utgjorde ursprungligen den största muskelstyrkan vem som skulle äga något eller vems vilja som skulle genomföras".

Ur Varför krig?, en diskussion mellan Albert Einstein och Sigmund Freud.

Det allra viktigaste i det här läget är att medborgarjournalistiken växer sig stark. Allmänheten måste lära sig genomskåda den massmediala propagandan, oavsett om den basuneras ut på ledarplats eller uttrycks mer finstilt. Opinionen får inte styras av en relativt liten grupp människor som bestämmer sig för att sätta agendan. Kampanjen inför bombningen av Kosovo, där kriget stundom förhärligades i samma ordalag som inför det första världkriget, och den auktoritära nazistuthängning som givetvis inte löste något på längre sikt, är två av de tydligaste exemplen under senare år.