Heder och ära, fjädrar och tjära

Idag vill jag rekommendera Johanne Hildebrandts krönika i Aftonbladet.

"2000-talets första decennium blev det årtionde då fegheten och karaktärslösheten blev upphöjd till norm. Plötsligt ansågs det inte förkastligt att ljuga, vara otrogen, försöka slinka undan från sina handlingar, intrigera eller bete sig som ett svin. Allt kan bortförklaras och/eller ursäktas medan kamaraderiet frodas, bäst att se åt andra hållet, i morgon kan det vara du som behöver hjälp.

Men fel är alltid fel, och rätt är alltid rätt, oavsett vilka bortförklaringar som presenteras.

En bra människa talar sanning, tar ansvar för sina handlingar och misstag, säger ifrån när något är fel och beter sig hedervärt sätt både i tanke och handling."

Under tiden, medan jag låter detta källvatten rinna igenom mig i förhoppning om en varaktig rening av mitt camorristiska, dubiösa, stingsliga och hulda inre liv, funderar jag på att ta bort inlägget om Åsa Linderborg.
Varför? Framförallt för att jag frångår den fina principen att ALLTID läsa HELA böcker mycket noggrannt innan man uttalar en åsikt.

Vi får se, det får vara kvar ett tag, invändningar och kritik är förstås benvenuti.

För övrigt ska jag jobba på att bli en sån idealperson som Johanne Hildebrandt beskriver - en som beter sig hedervärt i tanke och handling.

Jag är inte det. Men jag hoppas att det framgår av M & T, denna dåres försvarstal på tvåtusentalet, att jag tar på mig min del av ansvaret. Mer än hälften, skulle jag vilja säga.