Die Welle

Idag rekommenderar jag Marit Furns analys av filmen Di Welle, och av totalitarismens lockelse:

"Fascismen finns i våra gener, redo att blomma upp när helst den får tillfälle. Men orsakerna kommer knappast vara de samma från gång till annan. Slagorden måste knyta an till tiden, formulera en frustration vi ännu inte själva kunnat sätta fingret på. De måste blicka framåt mot något nytt, samtidigt som de talar till våra djupaste behov av tillhörighet och utvaldhet.

Slagorden i Die Welle blickar snarare bakåt mot andra tiders drömmar (om ett klasslöst samhälle), och hur vackra de drömmarna än är borde eleverna ha kunnat betrakta dem liksom snett från sidan och med en större smula vaksamhet, just som de ju menar sig kunna genomskåda nazismen. Längtan om att få uppgå i ett större, meningsfullt sammanhang torde emellertid vara mer aktuell än någonsin (liksom kanske också en längtan efter disciplin?)."

Läs artikeln i dess helhet!

Jag tror också att det gäller att vara väldigt uppmärksam idag. Att behovet av utvald samhörighet, misstänksamhet mot de andra (de utanför den egna klanen) samt hierarkier och syndabockar har en biologiskt nedärvd beståndsdel.

Men man måste vara noga med att göra skillnad mellan det försiktigt deskriptiva förhållningssättet och det normativa som tjänar dunkla eller ädla politiska syften. Oavsett om det rör sig om hårdföra inhumana teorier som går ut på att legitimera orättvisor, eller om Nina Björks lite luddiga tal om vårt behov av att vara behövda, så hänvisar de till naturen som ideal.

Biologer däremot är såvitt jag har begripit det ganska sällan biologister. De menar inte att den starkares överlevnad ska vara ett ideal, att människor som avviker från naturligt beteende (exempelvis kvinnor som inte föder barn, enstöringar, ufon) är misslyckade. Man måste skilja mellan biologi och biologism.

Ibland kommer det förvisso dubiösa engelska rapporter som hävdar det ena med det andra vad gäller vissa rasers eller köns karakteristik. Dem ska man vara på sin vakt emot, precis som mot alla dem som pratar om hur "problematiskt" det är med adoption.

Kraven på snabbhet inom den massmediala produktionen riskerar att det mest förenklade, liksom reklammässigt bjärta och skeva, tar över.

Men är man noga med att skilja mellan deskriptivt och normativt, och försöker se på mänskligheten med saklig blick, så framträder ett visst upprepningstvång.

Djungelns lag dyker alltid dyker upp i ny skepnad (Arthur Koestler gick så långt som till att antyda att det skulle behövas genetisk manipulation för att mänskligheten inte skulle förinta sig själv).

Jag bör tillägga att jag inte har sett Die Welle. Det låter som om den har valt ut just kommunismen som fara, vilket jag menar är ganska så absurt idag. Det låter snarast som en propagandafilm för att försvara status quo.

Jag ska låta det vara osagt, samtidigt som jag uppmanar till läsning av Marit Furns text.

"Fascismen sitter i generna" är förstås drastiskt uttryckt, möjligen väl kategoriskt. Lika lite som det är rimligt att tro att själen är en tabula rasa vid födseln, är det att hårddra det medfödda.

Men under de sju feta åren bör man alltid fundera över vad som kan hända under de sju magra: vilka överlevnadsinstinkter som framträder starkare, vilka primitiva mekanismer som drar igång när det handlar om att skaffa mat på bordet.
(Samtidigt som altruism eller solidaritet utanför den egna gruppgemenskapen - t.ex att lika gärna dela bröd med en främling som med vänner eller syskon - också förekommer).

Skaffa mat på bordet, liera sig med de allra nämrsta. Sug efter underordning och överordning.