Bingo Unni!

Unni Drougge och jag satt understundom vid samma skampåle. Vi var två samhällsfaror som många var framme och spottade på.

Jag recenserade en av hennes romaner i Aftonbladet en gång i tiden. Redaktören som la ut den på mig passade på att häva ur sig en lång harang om hur illa han tyckte om Unni Drougge. Det var en massa han avskydde, det enda jag minns är att han hade retat upp sig på att hon pratade om Gud. Det var tydligt att redaktören väntade sig en sågning.

Nu råkade jag gilla "I regnbågens tid", som romanen heter. Tyckte jag bättre om den för att jag mer eller mindre fått en beställning på en negativ recension? Nej. Jag tyckte helt enkelt att den var häftig.

"Som frilansjournalist märker jag ofta att redaktionerna är som små bubblor", skriver Gunilla Kinn i PK:s årsbok (se hennes blogg) och jo, visst gäller det även kulturjournalistiken. Visst förekommer det försök till styrning, beställning av vinklar, även när det gäller kulturartiklar.

Jag har träffat Unni Drougge en gång: det var i Göteborg, vi var inbjudna till ett seminarium på ABF tillsammans med Daniel Sjölin och två teoretiker, en filosof (Sven-Olov Wallenstein, Walle kallad i Forumsammanhang) och litteraturvetaren Arne Melberg.

Det var en tillställning som påminde om den jag skriver om här. Bara snäppet värre, och det slutade för min del med att jag lämnade salen.

Nu har Unni Drougge skrivit en storartad artikel här, den heter Nickedocka eller väckarklocka. Och det känns som om taket har blivit lite högre.