Napule

Idag borde jag vara helt tyst. Jag är ledsen för jordbävningen. Sorg.
Dessutom känns det som om jag har skrivit för frivolt, tidigare. Och för det tredje är jag orolig för Neapel.

Jag diggar verkligen Neapel. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, och det är fortfarande en ytterst komplicerad kärlekshistoria minst sagt, men...

De två första gångerna jag var där - elva och femton år - handlade det om korta besök, såg mest arkeologiska museet och lite andra monument, och så tyckte jag att människorna verkade deprimerade.

Det är så jag minns det. Det var 1976 och 1980. Endagsvisiter. 1998 när jag åkte ner fattig envis kyrkråtta på ett resestipendium från Författarförbundet, främst för att göra mig hemmastadd i Pompeji, så började jag ana att Neapel är ett mysterium. Verkligen. Varken mer eller mindre.

"Det gåtfulla har ingen dörr", har någon skrivit. 1998 hade jag intrycket att det
fanns dörrar, men att de var bevakade.


Och sedan 2005, då jag levde nio månader i De spanska kvarteren, så var det stadens dubbelnatur jag försökte få in i boken, och en del säger att de blir besatta när de läser den (på Monica Antonssons blogg till exempel var det en kommentator som berättade att hon inte visste om hon gillade den eller inte, men att hon blivit kollrig när hon läste den och tänkte länge på den, andra har sagt att den ger dem feber), så då är väl ändå en del av staden närvarande i boken.

Jag gillar Neapel på gott och ont och har börjat förstå komplexiteten, att gränsen mellan gott och ont inte är enkel och prydlig. Både Roberto Saviano och Tomas Lappalainen (som skrivit en utmärkt bok om camorran), båda skriver om journalistikens ytlighet och sensationslystnad. Plötsligt hamnar Neapel på tapeten, och det handlar då antingen om problemet med soporna (skrivande donna bodde snettemot en sopcontainer och kom nästan att tycka om att sitta och knattra medan tvivelaktiga ångor kom in genom balkongdörren, sommartid alltid öppen mot Vico Giardinettos tut, skrål, ibland ännu värre saker, som fick mig att gråta) eller om camorrakrigen, pittoreska och lagom ruggiga och obegripliga på avstånd, men det skrivs hela tiden om det hela som om det inte rörde oss, som om det handlade om en "kultur" som följer helt andra lagar än låt oss säga bombningen av Kosovo - vilken ansågs vara ett gott våld i svenska media - alltså som om inte intressekonflikter och konkurrens om naturresurser och maktsträvanden var något globalt. Hur enkelt är det inte att låta sig upphetsas av ett mordhot mot en författare, ta ställning för honom men när nyhetsvärdet avklingat eller det inte känns lika hett längre, då kan man låtsas som ingenting, ifrågasätta honom eller avfärda det hela som ett mediefenomen.

Jag är känslosam idag, eftersom jag tänker på hur jävla svårt det är - hur svårt det varit i alla tider - att inte ha bråttom. Dessutom undrar jag om Bonniers har coglioni nog att ge ut min nya bok.