onsdag 8 april 2009

"Det DÄR var rätt bra...."

Jag tänker på en anekdot om Goethe.

(Vill genast tillägga att jag inte tillhör de kulturskribenter som blir nervösa av klassikerna, smygläser dem men är angelägna att betona att Dolly Parton är bättre, eller drar igång evighetsdiskussioner om populärkultur kontra finkultur. Vad är det för problem med att gilla både Dolly Parton och Goethe?)

Så här var det. Han hade precis skrivit Den unge Werthers lidanden. Han var fruktansvärt nervös. Kunde man verkligen göra så där? Så han lät någon läsa - minns inte om det var sin egen förläggare eller en annan skriftställare - och stannade kvar i rummet medan denne läste. Skriftställaren rörde inte en min, såg snarast uttråkad ut, men ungefär halvvägs in i romanen sa han: "Det DÄR var rätt bra".
Goethe gick hem och tänkte bränna Den unge Werthers lidanden.

Jag tänker på det angående att jag tycker att jag har skrivit en bok, men går här och väntar på vad som förefaller bli en refus.

Coglioni, mina vänner. Man måste ha coglioni.

4 kommentarer:

  1. Om det nu behövs coglioni - vem är det du går hårt åt denna gång? Sveriges intellektuella elit? Profiler inom svenska medier? Lisa Marklund? Camorran?
    Eller kanske återigen en intet ont anande grupp människor som upptar dig i gemenskapen och kallar dig vän? Är det sådana personer du ska nagelfara och hudflänga med resultatet att dina tolkningar sedan för all framtid står som oemotsagda sanningar?
    Jag hoppas att Bonniers inte visar sina palle.

    SvaraRadera
  2. Anonym: jag tror inte att mina tolkningar i förra boken står som oemotsagda sanningar. Det är fullt möjligt att tolka den på flera sätt, bland annat på ett som inte alls är till min fördel. Och det är inte ett misstag i arbetet, utan avsiktligt.
    Den miljö jag skildrar var en gemenskap och struktur jag inte kunde ingå i. Hur den strukturen som jag ser det påverkar människor.
    Den nya boken är på ett annat sätt, innehåller inga personer jag träffat, har fingerade namn.

    SvaraRadera
  3. "Vill genast tillägga att jag inte tillhör de kulturskribenter som blir nervösa av klassikerna, smygläser dem men är angelägna att betona att Dolly Parton är bättre, eller drar igång evighetsdiskussioner om populärkultur kontra finkultur. Vad är det för problem med att gilla både Dolly Parton och Goethe?"

    -Hm, är det inte det som de s.k. kulturradikala skribenterna gör. Gillar eller ogillar och analyserar allt. Men då kommer de verkligt nervösa och säger fy fy? Så har jag förstått det i alla fall...

    SvaraRadera
  4. Anonym: haha, jo... Det finns olika sorters nervösa som jag ser det: några som känner sig som klassförrädare om de citerar Goethe, andra som inte har läst så mycket böcker som är äldre än femtio år. Men det är inte självklart att man ska läsa klassiker - och på sätt och vis tycker jag det är bra att det inte är självklrt.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)