torsdag 9 april 2009
"Godhetsepidemin"
... L'Epidemia del bene heter en komedi på napoletanska skriven av Giuseppe Misso. Såvitt jag vet har den aldrig blivit utgiven i tryck men den har satts upp i italienska fängelser.
Giuseppe Misso satt i fängelse första gången som fjortonåring. Han började som rånare och grundlade sin inte oansenliga förmögenhet i och med Neapels största bankrån genom tiderna. På åttiotalet åtalades han och fälldes för ett högerattentat mot ett tåg, då många människor omkom. Han frikändes sedan av Högsta domstolen. Innan dess hann han sitta fjorton år i fängelse, varav sju i isolercell.
Under den tiden började han läsa klassikerna. Studera filosofi. När släpptes efter frikännandet skrev han (kanske med hjälp av några författare?) I leoni di marmo, marmorlejonen eller som jag föredrar att kalla romanen, för att behålla det pampiga och samtidigt underliga tonen: Lejon av marmor.
Han hävdar att han slåss mot camorran och mot ett orättvist samhällssystem. Är han oskyldig till tågattentatet? Har han skrivit komedin Godhetsepidemin, som påstås vara en skarp samhällssatir?
Man kan även läsa om Misso hos Roberto Saviano och Tomas Lappalainen.
- Är du inte rädd för den där, vad heter han, Mizo? undrade en man vid ett seminarium jag höll i Tensta en gång.
Oj, jag har varit jätterädd. Urskraj. Asplövsorolig. Men man får försöka ha lite proportioner. Det känns som om jag håller på att bli lite tjatig, men så länge det inte uppfattas som något större problem att ha affärer med maffian, och det verkar finnas ett enormt godtycke när det gäller bekämpningen av camorran, så kanske man ska vara rädd för andra saker.
Jag är fortfarande inte övertygad om att Misso finns. På försättsbladet till Lejon av marmor står följande raffinerade motto:
"Denna roman är en påhittad historia. En galopp i det imaginära och absurda.
Och för övrigt.... vem skulle någonsin kunna tro att allt detta verkligen har hänt".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Som en kommentar till mitt eget inlägg vill jag tillägga att varken Saviano (som medger att han är fascinerad av den gåtfulla författaren) eller Lappalainen (som är mer kyligt distanserad) nämner det jobbigaste, ruskigaste och väsentligaste: att han är/var engagerad i fascistpartiet, och att han blev dömd för och sedermera frikänd från ett tågattentat, något han hävdar var ett justitiemord: ett av de viktigaste temana i romanen.
SvaraRadera