Träd fram, knott!

Märker till min förfäran att jag har skrivit över sextio inlägg på mindre än en månad. Nybörjarfel? Okynnesskriverier i väntan på besked från förlaget?

Jag ska gallra, vara lite mer återhållsam. Säg gärna ifrån, kom med kommentarer, lägg er i.

Till min glädje att de populäraste rubrikerna är Speedy Madonna, Bugsy Malone och Honey Porn, tätt följda av Immaccolatas förebild. Många är också inne på Ikea. (Det glädjer mig: jag är inte förtjust i den roll Saviano har kommit att spela för kulturetablissemanget. Låt gå för att jag faktiskt inte vet om Saviano skulle förakta mig).

Till min nyfikenhet att den allra flitigaste besökaren tycks vara det anonyma knottet, han eller hon som anklagade mig för falskhet ett par gånger, men som nu, efter min uppmaning att han eller hon skulle anfalla mig "med allt det du har" som samurajerna säger, har övergått till att tyst sluka alla mina inlägg både en och två gånger.

Kanske förbereder sig knottet på att angripa mig med allt det knottet har.

Ikväll hade jag egentligen tänkt berätta huruledes jag upptäckte att jag stod under tillfälligt beskydd på mitt stamfik i de spanska kvarteren, vilket var i samma stund som jag förstod att de var...

Ryktena om min paranoia är nämligen betydligt överdrivna, och det är till stor del mitt eget fel eftersom jag ifrågasätter mig själv.

Det är nog inte lika lätt att dekonstruera det jag skriver som det är att göra detsamma med (för att ta ett övertydligt exempel) Liza Marklunds krönikor. Hon avslöjar sig på löpande band inför öppen ridå, för att låta en kliché krocka med en annan.

Om hon är lycklig och rik eller olycklig och rik är det emellertid omöjligt att avgöra. Om Marklund åkte och träffade Osama Awad och Elisabeth Hermon skulle hon inte bli fattigare på pengar eller anseende, tror jag, och det skulle ju inte heller Jan Guillou om han tyckte att Osama var viktigare än Sverigedemokraterna.

Liza Marklund har länge varit något av Svenska Dagbladets gullunge (jag kommer att återkomma till varför just Svenska Dagbladets hållning i frågan intresserar mig), det förvånar inte alls eftersom hon på många sätt är ett klassiskt alibi, ett som säger ett och gör ett annat.

Hon hängde ut en föreståndare för en kvinnojour, Elisabeth Hermon, och avkrävs inte ansvar av etablissemanget. Kvinnojourer är mer eller mindre överlag avskydda av journalister.

Hon skrev en islamofob bok, och islamofobin är mycket utbredd inom borgerligheten. Hon konstruerade en präktig medelklasskvinna som råkar ut för en arab, och det var som kalkerat på nynazisternas propaganda: på deras hemsidor framställs araber som hot mot oskuldsfulla svenska kvinnor.

Hon tog avstånd från Unni Drougges bok om ett misshandelsäktenskap med en svensk litterär agent. Som Magnus Erikssons avslöjande recension av Gömda i Svenska Dagbladet visar är misshandel är något män från Mellanöstern håller på med, inte svenskar (och i synnerhet inte svenskar som har goda kontakter med media).

Maria Schottenius tog Unni Drougge i örat för den svenska litterära agentens skull, men det skulle aldrig falla henne in att försvara en arab.

Vidare är Marklund blond och ser rätt bra ut, gick tidigare gärna med ett kors om halsen, är villig att posera på omslag, och håller sig med precis så mycket feministisk och socialistisk retorik att det ser bra ut. Hon är inte lärd, konkurrerar inte med männen om bildning, skriver aldrig något som skulle missgynna henne själv eller ifrågasätta det patriarkala nätet.

Ingen tar henne på allvar: man vet att hennes böcker är skräp, att hennes krönikor inte har någon politisk skarpsyn, och därför är hon betryggande.

Jag kommer att skriva mer om Svenska Dagbladets kanoneld mot mig, till och med kanske gå in på hur mina föräldrar reagerade på det trots att det är privat (vissa saker är heliga för mig, till exempel min egen familj). Tills vidare vill jag bara säga att jag tror att det krävs en rejäl decentralisering: Stockholms kultursidor måste förlora tolkningsföreträdet.