måndag 20 april 2009

Träd fram, knott!

Märker till min förfäran att jag har skrivit över sextio inlägg på mindre än en månad. Nybörjarfel? Okynnesskriverier i väntan på besked från förlaget?

Jag ska gallra, vara lite mer återhållsam. Säg gärna ifrån, kom med kommentarer, lägg er i.

Till min glädje att de populäraste rubrikerna är Speedy Madonna, Bugsy Malone och Honey Porn, tätt följda av Immaccolatas förebild. Många är också inne på Ikea. (Det glädjer mig: jag är inte förtjust i den roll Saviano har kommit att spela för kulturetablissemanget. Låt gå för att jag faktiskt inte vet om Saviano skulle förakta mig).

Till min nyfikenhet att den allra flitigaste besökaren tycks vara det anonyma knottet, han eller hon som anklagade mig för falskhet ett par gånger, men som nu, efter min uppmaning att han eller hon skulle anfalla mig "med allt det du har" som samurajerna säger, har övergått till att tyst sluka alla mina inlägg både en och två gånger.

Kanske förbereder sig knottet på att angripa mig med allt det knottet har.

Ikväll hade jag egentligen tänkt berätta huruledes jag upptäckte att jag stod under tillfälligt beskydd på mitt stamfik i de spanska kvarteren, vilket var i samma stund som jag förstod att de var...

Ryktena om min paranoia är nämligen betydligt överdrivna, och det är till stor del mitt eget fel eftersom jag ifrågasätter mig själv.

Det är nog inte lika lätt att dekonstruera det jag skriver som det är att göra detsamma med (för att ta ett övertydligt exempel) Liza Marklunds krönikor. Hon avslöjar sig på löpande band inför öppen ridå, för att låta en kliché krocka med en annan.

Om hon är lycklig och rik eller olycklig och rik är det emellertid omöjligt att avgöra. Om Marklund åkte och träffade Osama Awad och Elisabeth Hermon skulle hon inte bli fattigare på pengar eller anseende, tror jag, och det skulle ju inte heller Jan Guillou om han tyckte att Osama var viktigare än Sverigedemokraterna.

Liza Marklund har länge varit något av Svenska Dagbladets gullunge (jag kommer att återkomma till varför just Svenska Dagbladets hållning i frågan intresserar mig), det förvånar inte alls eftersom hon på många sätt är ett klassiskt alibi, ett som säger ett och gör ett annat.

Hon hängde ut en föreståndare för en kvinnojour, Elisabeth Hermon, och avkrävs inte ansvar av etablissemanget. Kvinnojourer är mer eller mindre överlag avskydda av journalister.

Hon skrev en islamofob bok, och islamofobin är mycket utbredd inom borgerligheten. Hon konstruerade en präktig medelklasskvinna som råkar ut för en arab, och det var som kalkerat på nynazisternas propaganda: på deras hemsidor framställs araber som hot mot oskuldsfulla svenska kvinnor.

Hon tog avstånd från Unni Drougges bok om ett misshandelsäktenskap med en svensk litterär agent. Som Magnus Erikssons avslöjande recension av Gömda i Svenska Dagbladet visar är misshandel är något män från Mellanöstern håller på med, inte svenskar (och i synnerhet inte svenskar som har goda kontakter med media).

Maria Schottenius tog Unni Drougge i örat för den svenska litterära agentens skull, men det skulle aldrig falla henne in att försvara en arab.

Vidare är Marklund blond och ser rätt bra ut, gick tidigare gärna med ett kors om halsen, är villig att posera på omslag, och håller sig med precis så mycket feministisk och socialistisk retorik att det ser bra ut. Hon är inte lärd, konkurrerar inte med männen om bildning, skriver aldrig något som skulle missgynna henne själv eller ifrågasätta det patriarkala nätet.

Ingen tar henne på allvar: man vet att hennes böcker är skräp, att hennes krönikor inte har någon politisk skarpsyn, och därför är hon betryggande.

Jag kommer att skriva mer om Svenska Dagbladets kanoneld mot mig, till och med kanske gå in på hur mina föräldrar reagerade på det trots att det är privat (vissa saker är heliga för mig, till exempel min egen familj). Tills vidare vill jag bara säga att jag tror att det krävs en rejäl decentralisering: Stockholms kultursidor måste förlora tolkningsföreträdet.

20 kommentarer:

  1. Hej Maja. Kan vi inte snart få reda på svaret på frågan i enkäten? Jag kan inte låta bli att grubbla på den saken. Har ett allvarligt fel i min personlighet på det sättet :-)

    SvaraRadera
  2. Hej Yvonne! Jo, titta på inlägget nedan!¨
    Det var "jag vet inte vem".

    SvaraRadera
  3. Jag instämmer med Yvonne: Heja Maja!
    Det kan helt enkelt inte sägas bättre...

    SvaraRadera
  4. Fast jag tror tyvärr att många tar henne på allvar. Allt för många.

    SvaraRadera
  5. Monica: jag tror också att det finns de som tar henne på allvar, men lustigt nog INTE folk som håller henne bakom ryggen (i det mediala och litterära etablissemanget) utan intet ont anande människor som tror att det här handlar om något slags meningslös pajkastning. Medan det istället rör sig om viktiga saker som rör alla.

    Jag kom på en grej. Till skillnad från Liza Marklund har jag faktiskt en låda på vinden med substantiellt innehåll som inte drabbar någon vanlig eller oskyldig medborgare utan är politiskt relevant. Min nästa bok är ingen Myggor och tigrar del två, men den som kommer därefter - the return of the tiger. Det behövs i det här ruttna medieklimatet.

    SvaraRadera
  6. Det här med makten och Stockholm har jag sett igenom för länge sedan. Det är därför jag tycker bloggandet och internet är så himla jävla skitabra!!!

    Marklund borde ställas inför någon slags domstol för det brott hon gjorde mot Hermon.

    SvaraRadera
  7. parnassen, ja: Internet är vägen, sandningen och gatukontoret som Blandaren brukar säga, Internet är hjulet som uppfinner människan. Men det finns små risker (jag svarade halvbarskt på en kommentar av dig angående Anna Lindh, eller åtminstone lite reserverat - när man åberopar sig på andra kan det uppstå problem. I all hafs - ska ut på jobb)

    SvaraRadera
  8. maja: Det här med bloggande kan suga must från annat skapande. Jag måste sluta nu och skapa istället. Borde måla tavlor och skriva böcker. Kan man inte göra både ock - kan man nog. Men som sagt - se upp med bloggen! Den kan ta för mycket tid. Den kan bli somen hungrig unge som aldrig blir mätt! För den blir aldrig mätt...
    /Helena Palena

    SvaraRadera
  9. Jag tror dig.
    Men - jag tror det finns ett samband mellan bloggeuforinochbesattheten och en osedvanlig tröghet när det gäller... alltså, idag får en författare vänta kanske ett halvår på besked om en bok ska ges ut eller ej, och därefter MINST ett år på att boken är i tryck. Att jämföra med hur det var på Strindbergs tid eller gudbevars Gutenbergs: det påstås att det gick snabbare att förlägga Bibeln då, än det gör att ge ut en svensk roman idag.

    SvaraRadera
  10. Usch! Jag vill aldrig mer vänta på svar från ett förlag. Det skulle man kunna skriva en artikel om. Eller en pjäs för Dramatens lilla scen. Alla konstiga brev man fått. En gång stod det: Vi vet inte vem som är målgruppen! Oj, oj, oj... det tog nog priset. Fast det manuset ska ut en vacker dag. Väntar bara på den rätte förläggaren. Tror han kommer snart. Och det är inte en kvinna.

    Men man kan nog göra karriär som bloggare också om man vill. Det är så kul att publicera sig på bloggen. Ingen som lägger sig i. Ha, ha, ha...

    Susanne Backman skrev på sin blogg innan den stängdes att hon fått en ibjudan på sup i en bakstuga av en bloggare i folkdräkt. Det var jag det. Ser inte på mig själv som en sån - men andra kanske gör det. Se på dina skor - andra gör det...

    SvaraRadera
  11. Jag håller med dig om de stockholmska kultursidorna. Men de har bara tolkningsföreträde om man låter dem ha det. Björn Wiman, Karin Magnusson och Stefan Eklund (märkligt förresten att svenska kulturchefer numera sällan är intellektuella; de pratar inte andra språk än modersmålet och engelska, har bara i undantagsfall ett eget författarskap, har inte vidare utblickar än den egna redaktionen och sin Twitter-lista etc) är liksom inga större namn i England, Spanien, Frankrike, Tyskland eller USA. Där är de vad vad de borde vara även här hemma: nobodys.

    SvaraRadera
  12. Helena Palena: "vi vet inte vem som är målgruppen" - hu.
    En gång i tiden refuserade Svante Weyler på Norstedts mitt andramanus Den nedre kroken i ganska svajiga ordalag - han ville ha "en berättelse", något igenkännligt. Han hade 140.000 kronor i månadslön, påstod någon sedan. En fantasisumma. Den här typen av bråddjupa klyftor inom kultursfären kommer nog inte vara möjliga om några år.

    SvaraRadera
  13. gant: det är ju faktiskt inte helt säkert att det behövs kulturchefer. Måste strukturen nödvändigtvis vara pyramidal?

    SvaraRadera
  14. Snart finns det inga papperstidningar i Sverige heller! Jag säger bara att San Francisco Chronicle har gått i graven! Otroligt! Vad ska dom snobbiga kulturputtarna göra sen då kan man undra? Ska dom börja blogga? Och korsvis gifta är dom oxå med varandra! En jobbar på S-tidningen och en annan på M-tidningen. Undrar vad dom pratar om där i sin äktenskapliga säng!

    SvaraRadera
  15. Knott?

    Bra skrivet.

    Tja man skulle nog kunna prata om Knoll och Tott. Den med pennan var bra och det är väl bra att antingen den eller tagentbordet glöder.

    Leroy

    SvaraRadera
  16. Helena Palena: ja, det är en väldig korsbefruktning mellan höger och vänster. Det där är också grumligt - tidigare var det mer eller mindre nödvändigt att vara vänster för att göra karriär, och nu efter murens fall har en del behållit den imagen trots att den kanske inte alltid... riktigt....
    Det var någon som hittade på uttrycket "röda och blå khmerer" för ett par år sen, apropå den auktoritära attityden inom medieetablissemanget. Tycker faktiskt att det ligger något i det.

    Leroy: haha! Och Bill och Bull!

    SvaraRadera
  17. Det har varit ansträngande att Liza Marklund fått hållas med sin tro på sig själv som sanningsorakel. Som väl är så har vi fått facit och kan läsa hennes krönikor utifrån det, då släpper förvirringen som man förut kände inför henne, för jag förstod aldrig vad hon sa eller ville.
    Katarina

    SvaraRadera
  18. Hoppas att SVD och Bonnier tar upp din åsikt. Det du skriver om och vill belysa.

    Leroy

    SvaraRadera
  19. Så klart tänker man på då Sven sa : Stockholm - Motala. Stockholm-Motala (kom in Motala). Därför åratar jag om Huston och come in Huston och hissar som kanskeinte gått he´la vögen upp eftersom man valt att inte förklara sig eller agendan, därför tycker jag att man borde undersöka agendor. Även om dom inte är hemliga- Det räcker med att dom är uttalade.

    Leroy

    SvaraRadera
  20. Jadå, det räcker så bra så.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)