"Hur ska man förstå yngre svenska författares fixering vid familj och föräldrar?" skriver Per Svensson i en recension av Alex Schulmans bok om sin far, av Schulman kallad Gudfadern.
Per Svensson fortsätter:
"Kanske som ett uttryck för en italienisering av Sverige. Välfärdsstaten löste på sin tid upp hårt knutna blodsband. Socialförsäkringar och studiestöd befriade den moderne svensken från det ekonomiska beroendet av familjen. Så skapades, som ofta påpekats, en kultur av statsstödd atomisering med individens autonomi som prioriterat värde.
I dag verkar dock La Famiglia, med pastapappor och mozzarellamammor, vara på väg att återerövra positionen som trygghetsskapande maktinstans. När statens roll krymper blir klanens betydelse större."
Och i Expressen skriver Aase Berg om antologin Min mormors historia:
"I kristider är det inte längre läge att knarka action, nu är det trygghet som gäller. Kändisar söker sina rötter i tv-programmet Vem tror du att du är?, och i antologin Min mormors historia skriver tolv författare, bland annat Agneta Pleijel, Åsa Linderborg, Mian Lodalen, Maria Ernestam och Zinat Pirzadeh, om sina mormödrar."
Artiklarna smågoofar på ett intressant sätt, även om deras slutsatser delvis överensstämmer och för övrigt har sina poänger - det vill säga att familjen, sökandet efter rötter och intimitet blir viktigare i tider av kris, då samhället inte längre är/uppfattas som ett självklart skyddsnät. Familjen i konkret cocoonande bemärkelse eller som nostalgi blir då något man faller tillbaks på.
Men knarkandet av action pågår ändock fortfarande, det står inte alls i strid med familjens eventuella ökande betydelse och kommer snarast att gå i crescendo om stat och samhälle backar från sin roll som trygghetsskapare. Två världskrig i Europa ägde rum då familjen var stark och socialförsäkringar något okänt - och inom fiktionen var action även då något som piggade upp med hjälteepos och riddarromaner (i stället för krimlitteratur och gangsterfilmer).
Detta sagt mindre som en invändning än som en kommentar.
Nu tycks ingen av de recenserade böckerna bestå av något slags heroisering av familj, fäder eller mormödrar. Och klanernas återkomst eller frammarsch, det Per Svensson kallar italieniseringen av Sverige (där för övrigt familjen i biologisk bemärkelse har krympt drastiskt, med mycket låga födelsetal) är i mitt tycke ett diskutabelt uttryck.
Ber att få återkomma till denna fantastiska problematik.
I dag har den narcissistiska donnan varit på AHA-behandling.
Och ett stort tack till Oivvio och Marit: nu har jag lärt mig länka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar