lördag 11 april 2009

Tigerhjärta

Jag hade tänkt ägna dagens inlägg åt en studie i myggighet.

Tro för all del inte att Myggor och tigrar rev hål i strukturen - även om boken idag esomoftast jämförs med Strindbergs och Augustinus verk, vilket skulle kunna ses som en personlig triumf för mig - om jag var så narcissistisk som jag beskrivits som - och även om den ledde till regimskifte och matriarkat på Aftonbladet kultur (snart nog osannolikt för alla som känner till hur det var där tidigare), så säger unga och äldre kvinnor och även en del män att i stort är allt som det har varit när det gäller systemet.

Strukturen är delvis rotad i köttet. Den är primitiv även när den yttrar sig vagt, dimmigt, opåtagligt, subliminalt.

Om jag ska smickra mig är det inte med att Myggor och tigrar uppnått en dubiös och nervös kanonisering, att dess mordiskhet och förtvivlan bedömts som tillräckligt konstnärligt dödsföraktande att den inte placeras på hyllan för kvinnolitteratur, att dess ibland pompösa tonfall och dess utforskande av fascismen gör den svår att besvärja.

Nej, men kanske har den bidragit till att göra det osynliga aningen mer synligt.

Bloggosfären, detta pigga fenomen, denna skarpsynta medborgerlighet (allt är inte porr och konsumtion på nätet) har förutsättningslöst och utan att ha något att vinna eller förlora på det brottats med boken, kritiserat den eller drabbats av den, och ibland har det blivit små skalv:

Skillnaden i mottagandet av Noréns dagböcker och mitt dokument fick en del för mig helt obekanta människor att gå i taket, det faktum att nästan ingen nämnt att jag blivit våldtagen av en camorrista har också väckt upprördhet, varför jag inte blev inbjuden till panelen i Kulturhuset då Saviano var här har ifrågasatts. Jag har också sett kommentarer till det jag hade tänkt diskutera nu: ett inslag i Babel om provokation.


Tyvärr upptäcker jag att det inte ligger kvar på SVT Play, det utgör annars en fantastisk studie av de försåtliga mekanismer jag beskriver i Myggor och tigrar.

Att det handlar om mig kan kvitta; det intressanta är glastaksmekanismen.

Jag var inbjuden med Expressens kulturchef Björn Wiman och samma tidnings konstkritiker Dennis Dahlqvist. Båda kom från Expressen, var män och
kände varandra ganska väl. Tillsammans med programledaren Daniel Sjölin etablerades så den förmodligen vanligaste eller ska vi säga mest symboliska, arketypiska strukturen inom kulturmedia: flera män och så någon som ska representera kvinnligheten.

Utöver vår diskussion spelades det upp två inslag: en sömnig exposé över provokationen genom historien (där det bland annat påstods att det idag inte längre är möjligt att väcka upprördhet med sex, förvånansvärt eftersom stormen kring Myggor och tigrar i mångt och mycket handlade om att jag avslöjat en utomäktenskaplig historia). Samt ett annat inslag där en rad manliga författare förfasade sig över förflackning och ytlighet i media.

Det var en ironisk touch på det hela. På något vis tycktes det gå ut på historierevisionism. Att kulturmaffian försökt slakta mig något år tidigare skulle på något vis avfärdas med ett fniss.

Bortsett från detta blev jag avbruten ganska ofta, Wiman och Dahlquist var kompisar och instämde med varandra. Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten på något en vanlig tittare förmodligen inte kan ha begripit.

Varför tog både Wiman och Dahlquist avstånd från surrealismen?

De hade utan tvivel snackat ihop sig om det i förväg.
Wiman kritiserade surrealismens våldsamma inslag.
Dennis Dahlqvist hävdade att André Bretons roman Nadja var ett sömnpiller. Hur skulle publiken kunna begripa varför han såg sig föranledd att påstå det?
André Bretons Nadja är en bok jag inspirerats av. Jag diskuterar den i Myggor och tigrar. Ett förord jag skrev till den blev refuserat en gång i tiden, såsom varande “feministiskt dravel”.

Kulturknoddarna tordes emellertid inte säga: “varför håller du på med surrealismen, Maja”. De var tvungna att uttrycka sig med hjälp av rävryckningar, smårunk kring en nostalgisk bulle - “allt är liksom redan gjort”, sa Wiman - ett ärorikt förflutet då mäns litteratur kunde vara farlig, och då subborna höll sig på mattan föresvävade dem, och samtidigt som de proklamerade den litterära provokationens död drömde de uppenbarligen om någon med coglioni, någon som viriliserade den slöa litteraturen (ty båda hävdade att litteraturen idag är för snäll).

Jag var helt lugn. Flera har ställt frågan till mig: “hur kunde du vara så lugn?” Det lyckades jag däremot inte med under en föreställning i Göteborg i fjol, då jag ställde mig upp och slängde mikrofonen i golvet, lämnade lokalen, smällde igen dörren efter mig.

Den våldsamheten finns fortfarande kvar inom mig, men jag har också lärt mig en del av camorran: vikten av kyla, förmågan att scanna av och planera.

Strukturhataren är ingen manshatare, bloggosfären är bitvis himmelsk, en manlig bloggare satte upp något jag sa under programmet som dagens citat - en definition av konst: att fästa fokus på vad som är tidens blinda fläckar.

Är det viktigare att en man bryter mot strukturen och citerar ett förargelseväckande kvinnligt subjekt, än att en kvinna gör det? Nej och ja.

Nej eftersom Susanna Romàn, Ingegerd Waaranperä, Maria-Pia Boëthius, Anneli Jordahl, Lena Sohl, Camilla Hammarström och flera andra kvinnliga skribenter skrev oerhört bra om boken, stod för viktiga inlägg och erbjöd ett systerskap som inte alls var givet på förhand, med tanke på hurpass egotrippad denna rebell är. För att Sara Stridsberg och hennes medbrottslingar i rörelsen SKAM, i ett läge då det var direkt modigt av dem, gav mig ett pris.

Men samtidigt ja, eftersom systemet fortfarande är mansdominerat, och varje manligt nedläggande av myggvapnen kan leda en bit framåt.

Babblet i Babel säger emellertid mer om läget idag, för kvinnliga författare i allmänhet, än de manliga ljushuvuden med gott virke i som förstår att feminism inte är ett avslutat kapitel.

Jag har återigen tagit mig rätten att vara hejdlöst egoistisk, och att tillmäta mig själv en stor vikt. Jag vet nämligen att kvinnor fortfarande är förtryckta i egenskap av sitt kön, och att det ingalunda handlar om några lyxproblem.

Påsken är glad! Snart har träden sina gröna flor och orden vaknar och gör motstånd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)