onsdag 8 april 2009

Napule

Idag borde jag vara helt tyst. Jag är ledsen för jordbävningen. Sorg.
Dessutom känns det som om jag har skrivit för frivolt, tidigare. Och för det tredje är jag orolig för Neapel.

Jag diggar verkligen Neapel. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, och det är fortfarande en ytterst komplicerad kärlekshistoria minst sagt, men...

De två första gångerna jag var där - elva och femton år - handlade det om korta besök, såg mest arkeologiska museet och lite andra monument, och så tyckte jag att människorna verkade deprimerade.

Det är så jag minns det. Det var 1976 och 1980. Endagsvisiter. 1998 när jag åkte ner fattig envis kyrkråtta på ett resestipendium från Författarförbundet, främst för att göra mig hemmastadd i Pompeji, så började jag ana att Neapel är ett mysterium. Verkligen. Varken mer eller mindre.

"Det gåtfulla har ingen dörr", har någon skrivit. 1998 hade jag intrycket att det
fanns dörrar, men att de var bevakade.


Och sedan 2005, då jag levde nio månader i De spanska kvarteren, så var det stadens dubbelnatur jag försökte få in i boken, och en del säger att de blir besatta när de läser den (på Monica Antonssons blogg till exempel var det en kommentator som berättade att hon inte visste om hon gillade den eller inte, men att hon blivit kollrig när hon läste den och tänkte länge på den, andra har sagt att den ger dem feber), så då är väl ändå en del av staden närvarande i boken.

Jag gillar Neapel på gott och ont och har börjat förstå komplexiteten, att gränsen mellan gott och ont inte är enkel och prydlig. Både Roberto Saviano och Tomas Lappalainen (som skrivit en utmärkt bok om camorran), båda skriver om journalistikens ytlighet och sensationslystnad. Plötsligt hamnar Neapel på tapeten, och det handlar då antingen om problemet med soporna (skrivande donna bodde snettemot en sopcontainer och kom nästan att tycka om att sitta och knattra medan tvivelaktiga ångor kom in genom balkongdörren, sommartid alltid öppen mot Vico Giardinettos tut, skrål, ibland ännu värre saker, som fick mig att gråta) eller om camorrakrigen, pittoreska och lagom ruggiga och obegripliga på avstånd, men det skrivs hela tiden om det hela som om det inte rörde oss, som om det handlade om en "kultur" som följer helt andra lagar än låt oss säga bombningen av Kosovo - vilken ansågs vara ett gott våld i svenska media - alltså som om inte intressekonflikter och konkurrens om naturresurser och maktsträvanden var något globalt. Hur enkelt är det inte att låta sig upphetsas av ett mordhot mot en författare, ta ställning för honom men när nyhetsvärdet avklingat eller det inte känns lika hett längre, då kan man låtsas som ingenting, ifrågasätta honom eller avfärda det hela som ett mediefenomen.

Jag är känslosam idag, eftersom jag tänker på hur jävla svårt det är - hur svårt det varit i alla tider - att inte ha bråttom. Dessutom undrar jag om Bonniers har coglioni nog att ge ut min nya bok.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Gillar din blogg! Fortsätt i samma stil!

maja lundgren sa...

Tack anonym! Jag kände mig lite osäker ett tag, så jag började plocka bort inlägg... Det är också ett eländes elände att vara förf, man får gå i månader och vänta på besked om en liten genialitet (tycker jag) som jag har skrivit.

Anonym sa...

Inatt började jag på Myggor och Tigrar. Intressant med denna nakna kommunikation. Har kommit till Aftonbladsvikariatet - så oerhört pinsamt, så utlämnande, så grymt mot andra som inte tillfrågats. Påminner mig lite om Lars Lerin, såg hans utställning på Waldemarsudde, läste sedan hans brevväxling i Tröstpriser och Sidovinster. Hans skyddsmur om det privata existerar helt enkelt inte, tror detta kanske är en förutsättning för vissa konstnärer. Ett det konstnärliga uttryckets villkor. Du tillhör nog den kategorin. På gott och ont. Gott för dina läsare - för detta är livet - ont för de som hängs ut.

Tänker köpa dina andra böcker och ser fram emot den som Bonniers ligger på!

maja lundgren sa...

Mrs Bean: grymt, ja. Grymhet i öppen dager. Inte blir det bättre av att jag samtidigt tycker synd om gubbskrället. Nu finns det folk som skrattar sig igenom hela den korta stockholmsdelen, andra (både män och kvinnor) som säger: precis så där är det! (några tillägger att jag inte borde ha satt ut namnen), en del tar det lugnt men menar att jag är orättvis.

maja lundgren sa...

apropå detta med coglioni eller palle vill jag tillägga att jag förstås inte ansluter mig till en
"västerländskt kuk-dyrkande kultur"
(som en ung bloggare skrev nyligen). Det är liksom ett skämt. Ska återkomma med skillnaden mellan en abstrakt och en konkret fellatrix.