En indignerad herre på Expressens kultursida brottas med sina egna mardrömmar så det osar om det. Artikeln Nätsvärmarnas krets talar inte så mycket om Internet som en oroshärd full av huliganer, som Guillou brukar göra. Det som oroar Per Wirtén är istället den esoteriska aspekten, talet om en ny tid och en ny verklighetsuppfattning. Handfallen står Wirten inför en oöverskådlig myriad av rosencreuzare som slänger de vises sten emellan sig.
"Svärmeriets språk är romantiskt upphetsat, innerligt och hemlighetsfullt. Ett i grunden helt eget och avskilt språk", skriver han och fortsätter: "problemet är /.../ att svärmare ser sig som invigda i en upplyst krets som delar Sanningen."
Javisst, kretsen runt Monica Antonsson är betydligt mer upplyst än den runt Jan Guillou, men det räcker med att man kan läsa svenska för att man ska kunna ta till sig innehållet.
Per Wirten skriver:
"Svärmeri utmärks av trånga perspektiv."
Det är överhuvudtaget inte sant. Svärmeri utmärks av ett oanat vidgande av perspektiven.
"Nätet är magnifikt, men inte allt", menar Wirtén vidare. Nej, men vem har påstått att nätet skulle vara allt? Det är ju precis tvärtom. De så kallade gammalmedia menar sig vara allt. Medan vi svärmare sätter Osama Awad och Elisabeth Hermon i världskartans mitt och säger: dessa är verkliga, de är människor som inte kan malträteras hur som helst av ett trött och dekadent etablissemang. Produktionen av stereotyper har gått ut över verkliga människor, och vi kräver konsekvenser.
torsdag 30 april 2009
onsdag 29 april 2009
Roberto Saviano i Rom
Om anklagelserna från de styrande i Neapel (centern-vänstern) att han skulle ha förtalat sin hembygd; om studenternas flykt från Neapel, brain-drain; om de senaste arresteringarna och avslöjandena av korruption.
http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.individual&videoid=56595872
http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.individual&videoid=56595872
Dröm med senarelagd innebörd?
En rättelse: jag upptäckte att jag inte alls strukit drömmen om fängelset på "Cape Canary." Den återges under rubriken Sublimt.
För alla litteraturintresserade
... vill jag rekommendera www.bokcirklar.se. Sighten startades av bibliotekarien Nina Frid, och där blandas gästbloggare (etablerade författare och debutanter) med kvalificerade läsare som ger boktips och delar med sig av intryck och analyser. Bildat och bildande, fantasifullt och engagerat. Det är hög nivå utan att vara pretentiöst.
En rad författare har bloggat där sedan starten 2007 (även moi), och årligen utdelas det stora läsarpriset.
Väldigt kul och mycket uppslukande.
En rad författare har bloggat där sedan starten 2007 (även moi), och årligen utdelas det stora läsarpriset.
Väldigt kul och mycket uppslukande.
Bingo Unni!
Unni Drougge och jag satt understundom vid samma skampåle. Vi var två samhällsfaror som många var framme och spottade på.
Jag recenserade en av hennes romaner i Aftonbladet en gång i tiden. Redaktören som la ut den på mig passade på att häva ur sig en lång harang om hur illa han tyckte om Unni Drougge. Det var en massa han avskydde, det enda jag minns är att han hade retat upp sig på att hon pratade om Gud. Det var tydligt att redaktören väntade sig en sågning.
Nu råkade jag gilla "I regnbågens tid", som romanen heter. Tyckte jag bättre om den för att jag mer eller mindre fått en beställning på en negativ recension? Nej. Jag tyckte helt enkelt att den var häftig.
"Som frilansjournalist märker jag ofta att redaktionerna är som små bubblor", skriver Gunilla Kinn i PK:s årsbok (se hennes blogg) och jo, visst gäller det även kulturjournalistiken. Visst förekommer det försök till styrning, beställning av vinklar, även när det gäller kulturartiklar.
Jag har träffat Unni Drougge en gång: det var i Göteborg, vi var inbjudna till ett seminarium på ABF tillsammans med Daniel Sjölin och två teoretiker, en filosof (Sven-Olov Wallenstein, Walle kallad i Forumsammanhang) och litteraturvetaren Arne Melberg.
Det var en tillställning som påminde om den jag skriver om här. Bara snäppet värre, och det slutade för min del med att jag lämnade salen.
Nu har Unni Drougge skrivit en storartad artikel här, den heter Nickedocka eller väckarklocka. Och det känns som om taket har blivit lite högre.
Jag recenserade en av hennes romaner i Aftonbladet en gång i tiden. Redaktören som la ut den på mig passade på att häva ur sig en lång harang om hur illa han tyckte om Unni Drougge. Det var en massa han avskydde, det enda jag minns är att han hade retat upp sig på att hon pratade om Gud. Det var tydligt att redaktören väntade sig en sågning.
Nu råkade jag gilla "I regnbågens tid", som romanen heter. Tyckte jag bättre om den för att jag mer eller mindre fått en beställning på en negativ recension? Nej. Jag tyckte helt enkelt att den var häftig.
"Som frilansjournalist märker jag ofta att redaktionerna är som små bubblor", skriver Gunilla Kinn i PK:s årsbok (se hennes blogg) och jo, visst gäller det även kulturjournalistiken. Visst förekommer det försök till styrning, beställning av vinklar, även när det gäller kulturartiklar.
Jag har träffat Unni Drougge en gång: det var i Göteborg, vi var inbjudna till ett seminarium på ABF tillsammans med Daniel Sjölin och två teoretiker, en filosof (Sven-Olov Wallenstein, Walle kallad i Forumsammanhang) och litteraturvetaren Arne Melberg.
Det var en tillställning som påminde om den jag skriver om här. Bara snäppet värre, och det slutade för min del med att jag lämnade salen.
Nu har Unni Drougge skrivit en storartad artikel här, den heter Nickedocka eller väckarklocka. Och det känns som om taket har blivit lite högre.
tisdag 28 april 2009
Die Welle
Idag rekommenderar jag Marit Furns analys av filmen Di Welle, och av totalitarismens lockelse:
"Fascismen finns i våra gener, redo att blomma upp när helst den får tillfälle. Men orsakerna kommer knappast vara de samma från gång till annan. Slagorden måste knyta an till tiden, formulera en frustration vi ännu inte själva kunnat sätta fingret på. De måste blicka framåt mot något nytt, samtidigt som de talar till våra djupaste behov av tillhörighet och utvaldhet.
Slagorden i Die Welle blickar snarare bakåt mot andra tiders drömmar (om ett klasslöst samhälle), och hur vackra de drömmarna än är borde eleverna ha kunnat betrakta dem liksom snett från sidan och med en större smula vaksamhet, just som de ju menar sig kunna genomskåda nazismen. Längtan om att få uppgå i ett större, meningsfullt sammanhang torde emellertid vara mer aktuell än någonsin (liksom kanske också en längtan efter disciplin?)."
Läs artikeln i dess helhet!
Jag tror också att det gäller att vara väldigt uppmärksam idag. Att behovet av utvald samhörighet, misstänksamhet mot de andra (de utanför den egna klanen) samt hierarkier och syndabockar har en biologiskt nedärvd beståndsdel.
Men man måste vara noga med att göra skillnad mellan det försiktigt deskriptiva förhållningssättet och det normativa som tjänar dunkla eller ädla politiska syften. Oavsett om det rör sig om hårdföra inhumana teorier som går ut på att legitimera orättvisor, eller om Nina Björks lite luddiga tal om vårt behov av att vara behövda, så hänvisar de till naturen som ideal.
Biologer däremot är såvitt jag har begripit det ganska sällan biologister. De menar inte att den starkares överlevnad ska vara ett ideal, att människor som avviker från naturligt beteende (exempelvis kvinnor som inte föder barn, enstöringar, ufon) är misslyckade. Man måste skilja mellan biologi och biologism.
Ibland kommer det förvisso dubiösa engelska rapporter som hävdar det ena med det andra vad gäller vissa rasers eller köns karakteristik. Dem ska man vara på sin vakt emot, precis som mot alla dem som pratar om hur "problematiskt" det är med adoption.
Kraven på snabbhet inom den massmediala produktionen riskerar att det mest förenklade, liksom reklammässigt bjärta och skeva, tar över.
Men är man noga med att skilja mellan deskriptivt och normativt, och försöker se på mänskligheten med saklig blick, så framträder ett visst upprepningstvång.
Djungelns lag dyker alltid dyker upp i ny skepnad (Arthur Koestler gick så långt som till att antyda att det skulle behövas genetisk manipulation för att mänskligheten inte skulle förinta sig själv).
Jag bör tillägga att jag inte har sett Die Welle. Det låter som om den har valt ut just kommunismen som fara, vilket jag menar är ganska så absurt idag. Det låter snarast som en propagandafilm för att försvara status quo.
Jag ska låta det vara osagt, samtidigt som jag uppmanar till läsning av Marit Furns text.
"Fascismen sitter i generna" är förstås drastiskt uttryckt, möjligen väl kategoriskt. Lika lite som det är rimligt att tro att själen är en tabula rasa vid födseln, är det att hårddra det medfödda.
Men under de sju feta åren bör man alltid fundera över vad som kan hända under de sju magra: vilka överlevnadsinstinkter som framträder starkare, vilka primitiva mekanismer som drar igång när det handlar om att skaffa mat på bordet.
(Samtidigt som altruism eller solidaritet utanför den egna gruppgemenskapen - t.ex att lika gärna dela bröd med en främling som med vänner eller syskon - också förekommer).
Skaffa mat på bordet, liera sig med de allra nämrsta. Sug efter underordning och överordning.
"Fascismen finns i våra gener, redo att blomma upp när helst den får tillfälle. Men orsakerna kommer knappast vara de samma från gång till annan. Slagorden måste knyta an till tiden, formulera en frustration vi ännu inte själva kunnat sätta fingret på. De måste blicka framåt mot något nytt, samtidigt som de talar till våra djupaste behov av tillhörighet och utvaldhet.
Slagorden i Die Welle blickar snarare bakåt mot andra tiders drömmar (om ett klasslöst samhälle), och hur vackra de drömmarna än är borde eleverna ha kunnat betrakta dem liksom snett från sidan och med en större smula vaksamhet, just som de ju menar sig kunna genomskåda nazismen. Längtan om att få uppgå i ett större, meningsfullt sammanhang torde emellertid vara mer aktuell än någonsin (liksom kanske också en längtan efter disciplin?)."
Läs artikeln i dess helhet!
Jag tror också att det gäller att vara väldigt uppmärksam idag. Att behovet av utvald samhörighet, misstänksamhet mot de andra (de utanför den egna klanen) samt hierarkier och syndabockar har en biologiskt nedärvd beståndsdel.
Men man måste vara noga med att göra skillnad mellan det försiktigt deskriptiva förhållningssättet och det normativa som tjänar dunkla eller ädla politiska syften. Oavsett om det rör sig om hårdföra inhumana teorier som går ut på att legitimera orättvisor, eller om Nina Björks lite luddiga tal om vårt behov av att vara behövda, så hänvisar de till naturen som ideal.
Biologer däremot är såvitt jag har begripit det ganska sällan biologister. De menar inte att den starkares överlevnad ska vara ett ideal, att människor som avviker från naturligt beteende (exempelvis kvinnor som inte föder barn, enstöringar, ufon) är misslyckade. Man måste skilja mellan biologi och biologism.
Ibland kommer det förvisso dubiösa engelska rapporter som hävdar det ena med det andra vad gäller vissa rasers eller köns karakteristik. Dem ska man vara på sin vakt emot, precis som mot alla dem som pratar om hur "problematiskt" det är med adoption.
Kraven på snabbhet inom den massmediala produktionen riskerar att det mest förenklade, liksom reklammässigt bjärta och skeva, tar över.
Men är man noga med att skilja mellan deskriptivt och normativt, och försöker se på mänskligheten med saklig blick, så framträder ett visst upprepningstvång.
Djungelns lag dyker alltid dyker upp i ny skepnad (Arthur Koestler gick så långt som till att antyda att det skulle behövas genetisk manipulation för att mänskligheten inte skulle förinta sig själv).
Jag bör tillägga att jag inte har sett Die Welle. Det låter som om den har valt ut just kommunismen som fara, vilket jag menar är ganska så absurt idag. Det låter snarast som en propagandafilm för att försvara status quo.
Jag ska låta det vara osagt, samtidigt som jag uppmanar till läsning av Marit Furns text.
"Fascismen sitter i generna" är förstås drastiskt uttryckt, möjligen väl kategoriskt. Lika lite som det är rimligt att tro att själen är en tabula rasa vid födseln, är det att hårddra det medfödda.
Men under de sju feta åren bör man alltid fundera över vad som kan hända under de sju magra: vilka överlevnadsinstinkter som framträder starkare, vilka primitiva mekanismer som drar igång när det handlar om att skaffa mat på bordet.
(Samtidigt som altruism eller solidaritet utanför den egna gruppgemenskapen - t.ex att lika gärna dela bröd med en främling som med vänner eller syskon - också förekommer).
Skaffa mat på bordet, liera sig med de allra nämrsta. Sug efter underordning och överordning.
Sanning och metod
Under min hermenutiska vandring i Neapel höll jag några i handen. Jag har redan nämnt Lao-tse. En annan läromästare som jag förstås inte heller når upp ens till fotknölen på är Hans-Georg Gadamer. Han blev hundra år. Bara det är underbart med Gadamer. Jag har bara läst en bok av honom, Sanning och metod. Den har jag å andra sidan läst flera gånger och återkommer ständigt till. Det kommer jag säkert att få tillfälle att göra även i den här bloggen. Men hur som helst så ville jag skriva en bok som höll på att skrivas medan den skrevs.
Och det blir så lustigt med en del invändningar. Till exempel det här med mina tolkningar. "Hon inbillar sig att hon ser camorra" har en del skrivit, helt tvärsäkert. Lite ödmjukare uttryckte sig kriminolog Jerzy Sarnecki när han sa: du kan inte veta att männen på bron var camorrister.
Men för det första är ju det där tvivlet inbegripet i själva situationen, och i min tolkning av den. För det andra var de helt säkert camorrister.
Jag tror det var Ulrika Knutsson som skrev att jag inte vet någonting om camorran, eller att boken inte bidrar till förståelsen av den. Jag tror att det beror på att hon inte tror att jag kan ha varit med om det jag har varit med om.
Jag höll på med att skriva min bok medan den skrevs. Kapitlet om spellokalen skrev jag i efterhand, i Stockholm, och det märkliga nu i efterhand är att jag minns att jag satt och skakade och grät och var totalt traumatiserad, men att det inte märks på själva texten. Den hade kunnat vara hackig, men det är den inte. Det är något jag inte riktigt kan begripa.
Jag ska inte påstå att jag begriper Gadamer till hundra procent heller, för den delen, men Sanning och metod är liksom kinesen en mig närstående person.
Och det blir så lustigt med en del invändningar. Till exempel det här med mina tolkningar. "Hon inbillar sig att hon ser camorra" har en del skrivit, helt tvärsäkert. Lite ödmjukare uttryckte sig kriminolog Jerzy Sarnecki när han sa: du kan inte veta att männen på bron var camorrister.
Men för det första är ju det där tvivlet inbegripet i själva situationen, och i min tolkning av den. För det andra var de helt säkert camorrister.
Jag tror det var Ulrika Knutsson som skrev att jag inte vet någonting om camorran, eller att boken inte bidrar till förståelsen av den. Jag tror att det beror på att hon inte tror att jag kan ha varit med om det jag har varit med om.
Jag höll på med att skriva min bok medan den skrevs. Kapitlet om spellokalen skrev jag i efterhand, i Stockholm, och det märkliga nu i efterhand är att jag minns att jag satt och skakade och grät och var totalt traumatiserad, men att det inte märks på själva texten. Den hade kunnat vara hackig, men det är den inte. Det är något jag inte riktigt kan begripa.
Jag ska inte påstå att jag begriper Gadamer till hundra procent heller, för den delen, men Sanning och metod är liksom kinesen en mig närstående person.
måndag 27 april 2009
söndag 26 april 2009
Heder och ära, fjädrar och tjära
Idag vill jag rekommendera Johanne Hildebrandts krönika i Aftonbladet.
"2000-talets första decennium blev det årtionde då fegheten och karaktärslösheten blev upphöjd till norm. Plötsligt ansågs det inte förkastligt att ljuga, vara otrogen, försöka slinka undan från sina handlingar, intrigera eller bete sig som ett svin. Allt kan bortförklaras och/eller ursäktas medan kamaraderiet frodas, bäst att se åt andra hållet, i morgon kan det vara du som behöver hjälp.
Men fel är alltid fel, och rätt är alltid rätt, oavsett vilka bortförklaringar som presenteras.
En bra människa talar sanning, tar ansvar för sina handlingar och misstag, säger ifrån när något är fel och beter sig hedervärt sätt både i tanke och handling."
Under tiden, medan jag låter detta källvatten rinna igenom mig i förhoppning om en varaktig rening av mitt camorristiska, dubiösa, stingsliga och hulda inre liv, funderar jag på att ta bort inlägget om Åsa Linderborg.
Varför? Framförallt för att jag frångår den fina principen att ALLTID läsa HELA böcker mycket noggrannt innan man uttalar en åsikt.
Vi får se, det får vara kvar ett tag, invändningar och kritik är förstås benvenuti.
För övrigt ska jag jobba på att bli en sån idealperson som Johanne Hildebrandt beskriver - en som beter sig hedervärt i tanke och handling.
Jag är inte det. Men jag hoppas att det framgår av M & T, denna dåres försvarstal på tvåtusentalet, att jag tar på mig min del av ansvaret. Mer än hälften, skulle jag vilja säga.
"2000-talets första decennium blev det årtionde då fegheten och karaktärslösheten blev upphöjd till norm. Plötsligt ansågs det inte förkastligt att ljuga, vara otrogen, försöka slinka undan från sina handlingar, intrigera eller bete sig som ett svin. Allt kan bortförklaras och/eller ursäktas medan kamaraderiet frodas, bäst att se åt andra hållet, i morgon kan det vara du som behöver hjälp.
Men fel är alltid fel, och rätt är alltid rätt, oavsett vilka bortförklaringar som presenteras.
En bra människa talar sanning, tar ansvar för sina handlingar och misstag, säger ifrån när något är fel och beter sig hedervärt sätt både i tanke och handling."
Under tiden, medan jag låter detta källvatten rinna igenom mig i förhoppning om en varaktig rening av mitt camorristiska, dubiösa, stingsliga och hulda inre liv, funderar jag på att ta bort inlägget om Åsa Linderborg.
Varför? Framförallt för att jag frångår den fina principen att ALLTID läsa HELA böcker mycket noggrannt innan man uttalar en åsikt.
Vi får se, det får vara kvar ett tag, invändningar och kritik är förstås benvenuti.
För övrigt ska jag jobba på att bli en sån idealperson som Johanne Hildebrandt beskriver - en som beter sig hedervärt i tanke och handling.
Jag är inte det. Men jag hoppas att det framgår av M & T, denna dåres försvarstal på tvåtusentalet, att jag tar på mig min del av ansvaret. Mer än hälften, skulle jag vilja säga.
fredag 24 april 2009
Lite Manuel på det....
Jag kommer att tala mer om det genuina kvinnoföraktet, det fundamentala hatet mot känslighet, kraven på prestation och produktion. Om hur det yttrar sig i borgerligheten, och hur dess kvinnor smidigt lär sig dess makttekniker.
Den extrema omänsklighet som frodas i den kulturella överbyggnaden. Men först lite grann från min själsfrände Manuel
Den extrema omänsklighet som frodas i den kulturella överbyggnaden. Men först lite grann från min själsfrände Manuel
Ohörsammade Kassandra
Jag menar att hanteringen av maffiaproblematiken är avgörande för Europas framtid. Arbetet måste äga rum via ett dubbelt tillvägagångssätt: ett inre och ett yttre.
Det yttre eller övre måste ske på politisk och överstatlig nivå. Det gäller bland annat att sätta press på de norditalienska industrierna.
Det är omöjligt att behandla Roberto Savianos Gomorra som skild från verkligheten, som en mysrysare som kan få stå i bokhyllan och väcka beundran.
Rättare sagt, det är dessvärre alltför möjligt:
Björn Wimans artikel i Expressen, med en för den svenska kulturjournalistiken typiskt aningslös och verklighetsfrånvänd rubrik: "Gruff om Gomorra", och i ingressen ankdammens fråga: "Är Gomorra en ny Gömda?" illustrerar tydligt den svenska inställningen, den till synes orubbliga tron att vi lever i en skyddad verkstad långt från alla oroshärdar, där litteratur aldrig förpliktigar till handling. I den svenska kulturens elfenbenstorn dyrkas litteratur för litteraturens egen skull, må så vara men i det här fallet krockar gentlemannaidealet, litteratörernas vita handskar som inte vill smutsa ner sig med verklighet, med själva verkligheten.
Wiman skriver:
"Saviano har aldrig luftat några explicita sanningsanspråk utan hela tiden talat om sin bok som ett ”UNO” (Unidentified Narrative Object) på gränsen mellan essä, reportage och roman."
Har Saviano inga sanningsanspråk? Skulle dumpningen av giftigt avfall i Kampanien vara en litterär lek?
För övrigt tror jag inte att Roberto Saviano någonsin har använt uttrycket UNO, utan att det kommer från Horace Engdahl.
Oviljan att inse att det krävs politisk handling är givetvis kopplad till att man inte vill se de strukturer som gör maffian möjlig. Den är en del av vårt eget system.
Jag har redan nämnt det faktum att Gomorra inte diskuteras på ekonomisidor och politiska sidor, där man såvitt jag har sett inte ens har nämnt Ikea i Afragola.
Den svenska naiviteten är inte god, den är djupt nedlåtande mot andra kulturer. Den svenska självbilden går ut på att vi är mindre våldsamma, mindre hierarkiska, vi är inte kolonisatörer, vi bedriver inte krig och vi går obefläckade genom historien. Så är det inte. Kohandeln under det andra världskriget är ingenting att vara stolt över. Vi ska inte yvas över att vårt ekonomiska försprång efter kriget skedde till ett pris som andra fick betala.
Den här självbilden av svensken som god är farlig. Det finns några massmediala propagandatrick under de senaste åren där svenskheten har visat musklerna som jag kommer att återkomma till i bloggen. Det gäller bland annat talet om "svenska värderingar", om borgerlighetens inställning till kvinnor med schal, om nazistuthängningen och om mobiliseringen inför bombningen av Kosovo. Jag kommer att tala om den rättfärdiga retoriken, aningslösheten och omedvetenheten om den egna aggressiviteten. Propagandan inför bombningen av Kosovo krävde ett svenskt liv, Anna Lindhs.
Det inre tillvägagångssättet för att stärka demokratin måste gå parallellt med det yttre och politiska.
"Intressekonflikter människor emellan avgörs alltså i princip genom bruk av våld. Så är det i hela djurriket, och människan ska inte låtsas att hon inte tillhör detta, även om det i hennes fall visserligen tillkommer meningskonflikter som når den högsta graden av abstraktion och som tycks kräva en annan teknik för avgörandet. Men det är en sentida komplikation. I en liten flock människor utgjorde ursprungligen den största muskelstyrkan vem som skulle äga något eller vems vilja som skulle genomföras".
Ur Varför krig?, en diskussion mellan Albert Einstein och Sigmund Freud.
Det allra viktigaste i det här läget är att medborgarjournalistiken växer sig stark. Allmänheten måste lära sig genomskåda den massmediala propagandan, oavsett om den basuneras ut på ledarplats eller uttrycks mer finstilt. Opinionen får inte styras av en relativt liten grupp människor som bestämmer sig för att sätta agendan. Kampanjen inför bombningen av Kosovo, där kriget stundom förhärligades i samma ordalag som inför det första världkriget, och den auktoritära nazistuthängning som givetvis inte löste något på längre sikt, är två av de tydligaste exemplen under senare år.
Det yttre eller övre måste ske på politisk och överstatlig nivå. Det gäller bland annat att sätta press på de norditalienska industrierna.
Det är omöjligt att behandla Roberto Savianos Gomorra som skild från verkligheten, som en mysrysare som kan få stå i bokhyllan och väcka beundran.
Rättare sagt, det är dessvärre alltför möjligt:
Björn Wimans artikel i Expressen, med en för den svenska kulturjournalistiken typiskt aningslös och verklighetsfrånvänd rubrik: "Gruff om Gomorra", och i ingressen ankdammens fråga: "Är Gomorra en ny Gömda?" illustrerar tydligt den svenska inställningen, den till synes orubbliga tron att vi lever i en skyddad verkstad långt från alla oroshärdar, där litteratur aldrig förpliktigar till handling. I den svenska kulturens elfenbenstorn dyrkas litteratur för litteraturens egen skull, må så vara men i det här fallet krockar gentlemannaidealet, litteratörernas vita handskar som inte vill smutsa ner sig med verklighet, med själva verkligheten.
Wiman skriver:
"Saviano har aldrig luftat några explicita sanningsanspråk utan hela tiden talat om sin bok som ett ”UNO” (Unidentified Narrative Object) på gränsen mellan essä, reportage och roman."
Har Saviano inga sanningsanspråk? Skulle dumpningen av giftigt avfall i Kampanien vara en litterär lek?
För övrigt tror jag inte att Roberto Saviano någonsin har använt uttrycket UNO, utan att det kommer från Horace Engdahl.
Oviljan att inse att det krävs politisk handling är givetvis kopplad till att man inte vill se de strukturer som gör maffian möjlig. Den är en del av vårt eget system.
Jag har redan nämnt det faktum att Gomorra inte diskuteras på ekonomisidor och politiska sidor, där man såvitt jag har sett inte ens har nämnt Ikea i Afragola.
Den svenska naiviteten är inte god, den är djupt nedlåtande mot andra kulturer. Den svenska självbilden går ut på att vi är mindre våldsamma, mindre hierarkiska, vi är inte kolonisatörer, vi bedriver inte krig och vi går obefläckade genom historien. Så är det inte. Kohandeln under det andra världskriget är ingenting att vara stolt över. Vi ska inte yvas över att vårt ekonomiska försprång efter kriget skedde till ett pris som andra fick betala.
Den här självbilden av svensken som god är farlig. Det finns några massmediala propagandatrick under de senaste åren där svenskheten har visat musklerna som jag kommer att återkomma till i bloggen. Det gäller bland annat talet om "svenska värderingar", om borgerlighetens inställning till kvinnor med schal, om nazistuthängningen och om mobiliseringen inför bombningen av Kosovo. Jag kommer att tala om den rättfärdiga retoriken, aningslösheten och omedvetenheten om den egna aggressiviteten. Propagandan inför bombningen av Kosovo krävde ett svenskt liv, Anna Lindhs.
Det inre tillvägagångssättet för att stärka demokratin måste gå parallellt med det yttre och politiska.
"Intressekonflikter människor emellan avgörs alltså i princip genom bruk av våld. Så är det i hela djurriket, och människan ska inte låtsas att hon inte tillhör detta, även om det i hennes fall visserligen tillkommer meningskonflikter som når den högsta graden av abstraktion och som tycks kräva en annan teknik för avgörandet. Men det är en sentida komplikation. I en liten flock människor utgjorde ursprungligen den största muskelstyrkan vem som skulle äga något eller vems vilja som skulle genomföras".
Ur Varför krig?, en diskussion mellan Albert Einstein och Sigmund Freud.
Det allra viktigaste i det här läget är att medborgarjournalistiken växer sig stark. Allmänheten måste lära sig genomskåda den massmediala propagandan, oavsett om den basuneras ut på ledarplats eller uttrycks mer finstilt. Opinionen får inte styras av en relativt liten grupp människor som bestämmer sig för att sätta agendan. Kampanjen inför bombningen av Kosovo, där kriget stundom förhärligades i samma ordalag som inför det första världkriget, och den auktoritära nazistuthängning som givetvis inte löste något på längre sikt, är två av de tydligaste exemplen under senare år.
Ur läsarbreven
"Vad var det med det du skrev tänkte jag där i kön i bokhandeln och köpte Myggor och tigrar... Jag läser texten flyhänt skriven, insiktsfullt berättad, modig, stark, självutlämnande, självbetraktande, naken, öppen, känslig. Levande.
Varför ett sånt jävla liv om den smala delen som handlar om dina tankar, beskrivning av mäns beteende. Det blir ju så bra när du är aktiv och också tar med dig själv in i texten, är tydlig med hur du UPPLEVER, tolkar situationer. Hela tiden det perspektivet.
Det italienska sedan, DÄR är ju större delen av boken. Inte mindre lysande berättad men så blev ett sånt jävla kackel om det där andra. Så borde det inte behöva bli, med hopp om att det är fler som tänker så...." av M.S
"Jag har just avslutat läsningen av Myggor och tigrar och ville säga ett tack till dig för det du har givit mig som läsare med denna bok. Det är en hel del, men jag ville nämna en särskild sak eftersom det är något som är väldigt starkt för mig.
I hela mitt liv har jag med varierande framgång ägnat mig åt att försöka förstå mig på kvinnor...." av A.F.
Brev från två manliga läsare. De är representativa för de reaktioner jag har fått av både manliga och kvinnliga läsare. Jag ska inte överdriva, det har inte kommit någon anstormning av brev. I synnerhet inte efter DN:s uthängning (då försäljningen avstannade om jag fattat det rätt) så blev det glesare än tidigare. Men de trillar in då och då, mailen och breven, och de är alltid innerliga och respektfulla.
Inte ett enda påhopp, inga insinuationer om att det inte står rätt till i huvet på mig, ingen sexism.
Vanliga hederliga medborgare är bättre läsare och bättre människor än kulturetablissemanget.
Varför ett sånt jävla liv om den smala delen som handlar om dina tankar, beskrivning av mäns beteende. Det blir ju så bra när du är aktiv och också tar med dig själv in i texten, är tydlig med hur du UPPLEVER, tolkar situationer. Hela tiden det perspektivet.
Det italienska sedan, DÄR är ju större delen av boken. Inte mindre lysande berättad men så blev ett sånt jävla kackel om det där andra. Så borde det inte behöva bli, med hopp om att det är fler som tänker så...." av M.S
"Jag har just avslutat läsningen av Myggor och tigrar och ville säga ett tack till dig för det du har givit mig som läsare med denna bok. Det är en hel del, men jag ville nämna en särskild sak eftersom det är något som är väldigt starkt för mig.
I hela mitt liv har jag med varierande framgång ägnat mig åt att försöka förstå mig på kvinnor...." av A.F.
Brev från två manliga läsare. De är representativa för de reaktioner jag har fått av både manliga och kvinnliga läsare. Jag ska inte överdriva, det har inte kommit någon anstormning av brev. I synnerhet inte efter DN:s uthängning (då försäljningen avstannade om jag fattat det rätt) så blev det glesare än tidigare. Men de trillar in då och då, mailen och breven, och de är alltid innerliga och respektfulla.
Inte ett enda påhopp, inga insinuationer om att det inte står rätt till i huvet på mig, ingen sexism.
Vanliga hederliga medborgare är bättre läsare och bättre människor än kulturetablissemanget.
torsdag 23 april 2009
Snilleblixt!
Fair-Trade-märkning av italienska varor vore ett stort steg på vägen, men det räcker inte. Men alldeles nyss fick jag en oerhört bra idé.
Idag åker den ena bossen efter den andra in i fängelse utan att det sker någon förändring. En del blir "pentiti", tjallare eller botgörare. Utan att det leder till någon omvandling i grunden.
Samarbete med rättvisan är bara ett sätt att rädda sitt eget skinn, sätta dit lite fiender och få strafflindring för det.
Många fortsätter att styra sin verksamhet från fängelset. (Det skulle de knappast kunna göra om de inte tilläts göra det).
Näringslivet är fortfarande sammanvävt med maffian. Och därmed också med oss.
Staten konfiskerar godtyckligt egendomar då och då men ingenting förändras. Som Dan Winslow sa apropå kriget mot drogerna i Sydamerika: det vi gör nu fungerar inte.
Mitt förslag utöver Fair Trade-märkning är att de högsta bossarna ska tvingas leva i samma strängt bevakade hus.
De kommer knappast att slå ihjäl varandra. Självklart ska de samtidigt förhindras kontakt med omvärlden.
Vill man förödmjuka dem kan man alltid filma och sända på TV, men det är inte nödvändigt.
Det här skulle nog ta skruv. Jag tror faktiskt det.
Roberto Saviano blev i början ofta anklagad för att bara vara ute efter pengar och uppmärksamhet, samt att han endast var ett "mediefenomen" (en anklagelse som främst brukar framföras från journalistiskt håll).
Historiens vingar dånar över våra huvuden, det är upp till Europa att bevisa att Savianos bok inte förblir ett mediefenomen.
Idag åker den ena bossen efter den andra in i fängelse utan att det sker någon förändring. En del blir "pentiti", tjallare eller botgörare. Utan att det leder till någon omvandling i grunden.
Samarbete med rättvisan är bara ett sätt att rädda sitt eget skinn, sätta dit lite fiender och få strafflindring för det.
Många fortsätter att styra sin verksamhet från fängelset. (Det skulle de knappast kunna göra om de inte tilläts göra det).
Näringslivet är fortfarande sammanvävt med maffian. Och därmed också med oss.
Staten konfiskerar godtyckligt egendomar då och då men ingenting förändras. Som Dan Winslow sa apropå kriget mot drogerna i Sydamerika: det vi gör nu fungerar inte.
Mitt förslag utöver Fair Trade-märkning är att de högsta bossarna ska tvingas leva i samma strängt bevakade hus.
De kommer knappast att slå ihjäl varandra. Självklart ska de samtidigt förhindras kontakt med omvärlden.
Vill man förödmjuka dem kan man alltid filma och sända på TV, men det är inte nödvändigt.
Det här skulle nog ta skruv. Jag tror faktiskt det.
Roberto Saviano blev i början ofta anklagad för att bara vara ute efter pengar och uppmärksamhet, samt att han endast var ett "mediefenomen" (en anklagelse som främst brukar framföras från journalistiskt håll).
Historiens vingar dånar över våra huvuden, det är upp till Europa att bevisa att Savianos bok inte förblir ett mediefenomen.
onsdag 22 april 2009
Skandalon
Jag har blivit ombedd att vässa pennan igen, av käre Leroy som är så rolig, och det ska jag. Men ibland vill jag lyssna på kinesen:
"Bättre att hejda i tid än att fylla till bredden
En skarpt slipad egg blir snabbt slö"
Bråk har inget egenvärde (reklamsigge menar så, och jag känner till aggressiviteten i medievärlden, längtan efter falska skandaler, längtan efter att få lägga bombmattor).
Men den verkliga skandalen är ju en stötesten. Den verkliga skandalen är långsam.
Liza Marklund är en farlig människa, såg jag en kommentator hävda någonstans. Ja, visst är hon det. Hon är farlig när hon pratar om Bahamas. När hon går på dödens fält så att benknotorna knäcker till under skorna på henne. När hon knycker på nacken och kallar någon "den där människan". När hon pratar om "kompetensmakt, passionsmakt och idémakt". Hon är farlig när hon tar på sig ett kors, och farlig när hon tar av sig det.
Sigge Eklund är en farlig människa när han öppnar ett forum där han vill ha krig.
Ingen av dem är någon skandalon. Ingen av dem är någon förargelseklippa.
Det är på modet att vara farlig. Kors av, kors på. Häng ut, häng på.
"Bättre att hejda i tid än att fylla till bredden
En skarpt slipad egg blir snabbt slö"
Bråk har inget egenvärde (reklamsigge menar så, och jag känner till aggressiviteten i medievärlden, längtan efter falska skandaler, längtan efter att få lägga bombmattor).
Men den verkliga skandalen är ju en stötesten. Den verkliga skandalen är långsam.
Liza Marklund är en farlig människa, såg jag en kommentator hävda någonstans. Ja, visst är hon det. Hon är farlig när hon pratar om Bahamas. När hon går på dödens fält så att benknotorna knäcker till under skorna på henne. När hon knycker på nacken och kallar någon "den där människan". När hon pratar om "kompetensmakt, passionsmakt och idémakt". Hon är farlig när hon tar på sig ett kors, och farlig när hon tar av sig det.
Sigge Eklund är en farlig människa när han öppnar ett forum där han vill ha krig.
Ingen av dem är någon skandalon. Ingen av dem är någon förargelseklippa.
Det är på modet att vara farlig. Kors av, kors på. Häng ut, häng på.
Inkompetensmakt
Inom kulturmedia har det länge funnits ett fullständigt legitimt angreppsmål. Bonniers. Maria Schottenius kunde utan att blinka skriva att "Bonniers profiterar på en skör människas verklighetsuppfattning" i sin sinnessjukförklaring av mig på DN kultur, i vetskap om att det inte var sant (i själva verket låg det en antisemitisk underström under en del av de taskiga metaforer som togs till: vit slavhandel, juden som profiterar på en bräcklig kvinna).
Samt i vetskap om att hennes man Olle Svenning som jobbar på Aftonbladet hade försökt stoppa Myggor och tigrar i förväg, och att Bonniers var oroliga inför publiceringen; ett fint förlag som de är gillar de inte skandaler.
I vetskap om att det var riskfritt att kritisera Bonniers för henne, så ingeggad som hon är med alla från vänster till höger inom kulturmedia. DN är Bonnierägt, men Schottenius ("unken och falsk" enligt Norén) skulle aldrig förlora jobbet för att hon kallade Bonniers profitörer.
Uttalandet "Bonniers profiterar på en skör människas verklighetsuppfattning" var nämligen en död metafor, och jag känner så väl igen tankesättet och bildspråket från min tid på Aftonbladet kultur.
Där fanns för det första en väldig rädsla för galenskap och svaghet, något jag tror är gemensamt för många inom mediebranschen. (Yrsa Stenius har skrivit om det i Makten och kvinnligheten: man kan bli galen av hierarkierna, de subtila och grövre angreppen.) Därför andades Åsa Linderborgs förskräckliga artikel om Myggor och tigrar av ett fascinerande förakt för bräcklighet.
För det andra ett klaustrofobiskt klantänkande: den som skrev i Aftonbladet var inte fri, utan skulle vara lojal med Aftonbladet.
För det tredje en längtan efter syndabockar. Att finna fel hos andra men inte hos sig själv är en hel industri inom kvällstidningsbranschen.
Och för det fjärde en kluven inställning till Bonniers. Flera av medarbetarna var författare som kom ut på det stora förlaget.
Som många redan har insett så är det stora problemet inom kultursfären inte kopplad en enda ägarkoncentration, utan snarare till ett kompisgäng som flyttar pengar och makt och krassa geschäft mellan Schibstedts, Bonniers, Piratförlaget och kanske några till. De är inga större begåvningar. De är inte särskilt bildade. Man bör inte kalla dem elit, utan etablissemang.
Dessutom är problemet något som Helena Palena har antytt i en kommentar: att förlagen i alltför hög grad tänker i "målgrupper".
Sigge Eklunds hala tunga på DN kultur släpper ifrån sig samma falsksång som Olle Svenning när han ringde Bonniers och hävdade att han kunde intyga att allt i min bok var falskt.
Hur i hela fridens dar skulle Olle Svenning kunna intyga något sådant? Och hur kunde hans fru på DN orkestrera en kampanj?
Glad vår på er alla! Myggan som röt två gånger satt besynnerligt nog i Piteå - jamen dra på trisser, va!
Samt i vetskap om att hennes man Olle Svenning som jobbar på Aftonbladet hade försökt stoppa Myggor och tigrar i förväg, och att Bonniers var oroliga inför publiceringen; ett fint förlag som de är gillar de inte skandaler.
I vetskap om att det var riskfritt att kritisera Bonniers för henne, så ingeggad som hon är med alla från vänster till höger inom kulturmedia. DN är Bonnierägt, men Schottenius ("unken och falsk" enligt Norén) skulle aldrig förlora jobbet för att hon kallade Bonniers profitörer.
Uttalandet "Bonniers profiterar på en skör människas verklighetsuppfattning" var nämligen en död metafor, och jag känner så väl igen tankesättet och bildspråket från min tid på Aftonbladet kultur.
Där fanns för det första en väldig rädsla för galenskap och svaghet, något jag tror är gemensamt för många inom mediebranschen. (Yrsa Stenius har skrivit om det i Makten och kvinnligheten: man kan bli galen av hierarkierna, de subtila och grövre angreppen.) Därför andades Åsa Linderborgs förskräckliga artikel om Myggor och tigrar av ett fascinerande förakt för bräcklighet.
För det andra ett klaustrofobiskt klantänkande: den som skrev i Aftonbladet var inte fri, utan skulle vara lojal med Aftonbladet.
För det tredje en längtan efter syndabockar. Att finna fel hos andra men inte hos sig själv är en hel industri inom kvällstidningsbranschen.
Och för det fjärde en kluven inställning till Bonniers. Flera av medarbetarna var författare som kom ut på det stora förlaget.
Som många redan har insett så är det stora problemet inom kultursfären inte kopplad en enda ägarkoncentration, utan snarare till ett kompisgäng som flyttar pengar och makt och krassa geschäft mellan Schibstedts, Bonniers, Piratförlaget och kanske några till. De är inga större begåvningar. De är inte särskilt bildade. Man bör inte kalla dem elit, utan etablissemang.
Dessutom är problemet något som Helena Palena har antytt i en kommentar: att förlagen i alltför hög grad tänker i "målgrupper".
Sigge Eklunds hala tunga på DN kultur släpper ifrån sig samma falsksång som Olle Svenning när han ringde Bonniers och hävdade att han kunde intyga att allt i min bok var falskt.
Hur i hela fridens dar skulle Olle Svenning kunna intyga något sådant? Och hur kunde hans fru på DN orkestrera en kampanj?
Glad vår på er alla! Myggan som röt två gånger satt besynnerligt nog i Piteå - jamen dra på trisser, va!
Sigge och lögnen
Jag råkade läsa DN kultur idag.
"- När en massa läsare plötsligt ville diskutera Liza Marklunds ”Gömda” fanns det inget självklart forum att vända sig till. Men nu kan du gå in på vår sida och se vilka som har läst boken och vad de tyckte om den".
En bjäfsig marknadsföringstant? Någon som inte gillar spontana diskussioner, forum som uppstår utanför förlagens kontroll? Någon som vill grumla vattnen?
Ja, reklamtanten heter Sigge Eklund, polare till Marklund och en av de ansvariga bakom bluffen Gömda.
///Uppdatering 7/8:
OBS! Sigge Eklund är INTE Liza Marklunds kamrat Sigge Sigfridsson. Mitt utspel byggde på en förväxling av personer. Se även inlägget Sigge Eklund är inte Sigge Sigfridsson.//
"Det är bara en tidsfråga innan nästa Maja Lundgren eller Norén-debatt blossar upp och nu finns det ett naturligt slagfält för det kriget, förklarar Sigge Eklund."
Passa dig, Eklund. Passa dig jävligt noga.
Uppdatering: jag funderar över "bjäfsig marknadsföringstant" och "reklamtant". Enligt mig är en kvinna en kvinna även om hon blir över hundra år. "Dam" accepterar jag bara när det mycket specifikt handlar om fina damer. (Det nervösa bruket av "dam" ((det här kommer att bli ett eget inlägg!)) inom kulturbranschen kommer sig av en blandning av bacillskräck och bröstavund bland männen). Tant är något gulligt eller barskt, men i det här fallet använde jag det som skymf, och det är ett tveksamt bruk. Men givetvis är det valt som kontrast till idealiseringen av slagfält och krig)
"- När en massa läsare plötsligt ville diskutera Liza Marklunds ”Gömda” fanns det inget självklart forum att vända sig till. Men nu kan du gå in på vår sida och se vilka som har läst boken och vad de tyckte om den".
En bjäfsig marknadsföringstant? Någon som inte gillar spontana diskussioner, forum som uppstår utanför förlagens kontroll? Någon som vill grumla vattnen?
Ja, reklamtanten heter Sigge Eklund, polare till Marklund och en av de ansvariga bakom bluffen Gömda.
///Uppdatering 7/8:
OBS! Sigge Eklund är INTE Liza Marklunds kamrat Sigge Sigfridsson. Mitt utspel byggde på en förväxling av personer. Se även inlägget Sigge Eklund är inte Sigge Sigfridsson.//
"Det är bara en tidsfråga innan nästa Maja Lundgren eller Norén-debatt blossar upp och nu finns det ett naturligt slagfält för det kriget, förklarar Sigge Eklund."
Passa dig, Eklund. Passa dig jävligt noga.
Uppdatering: jag funderar över "bjäfsig marknadsföringstant" och "reklamtant". Enligt mig är en kvinna en kvinna även om hon blir över hundra år. "Dam" accepterar jag bara när det mycket specifikt handlar om fina damer. (Det nervösa bruket av "dam" ((det här kommer att bli ett eget inlägg!)) inom kulturbranschen kommer sig av en blandning av bacillskräck och bröstavund bland männen). Tant är något gulligt eller barskt, men i det här fallet använde jag det som skymf, och det är ett tveksamt bruk. Men givetvis är det valt som kontrast till idealiseringen av slagfält och krig)
måndag 20 april 2009
Träd fram, knott!
Märker till min förfäran att jag har skrivit över sextio inlägg på mindre än en månad. Nybörjarfel? Okynnesskriverier i väntan på besked från förlaget?
Jag ska gallra, vara lite mer återhållsam. Säg gärna ifrån, kom med kommentarer, lägg er i.
Till min glädje att de populäraste rubrikerna är Speedy Madonna, Bugsy Malone och Honey Porn, tätt följda av Immaccolatas förebild. Många är också inne på Ikea. (Det glädjer mig: jag är inte förtjust i den roll Saviano har kommit att spela för kulturetablissemanget. Låt gå för att jag faktiskt inte vet om Saviano skulle förakta mig).
Till min nyfikenhet att den allra flitigaste besökaren tycks vara det anonyma knottet, han eller hon som anklagade mig för falskhet ett par gånger, men som nu, efter min uppmaning att han eller hon skulle anfalla mig "med allt det du har" som samurajerna säger, har övergått till att tyst sluka alla mina inlägg både en och två gånger.
Kanske förbereder sig knottet på att angripa mig med allt det knottet har.
Ikväll hade jag egentligen tänkt berätta huruledes jag upptäckte att jag stod under tillfälligt beskydd på mitt stamfik i de spanska kvarteren, vilket var i samma stund som jag förstod att de var...
Ryktena om min paranoia är nämligen betydligt överdrivna, och det är till stor del mitt eget fel eftersom jag ifrågasätter mig själv.
Det är nog inte lika lätt att dekonstruera det jag skriver som det är att göra detsamma med (för att ta ett övertydligt exempel) Liza Marklunds krönikor. Hon avslöjar sig på löpande band inför öppen ridå, för att låta en kliché krocka med en annan.
Om hon är lycklig och rik eller olycklig och rik är det emellertid omöjligt att avgöra. Om Marklund åkte och träffade Osama Awad och Elisabeth Hermon skulle hon inte bli fattigare på pengar eller anseende, tror jag, och det skulle ju inte heller Jan Guillou om han tyckte att Osama var viktigare än Sverigedemokraterna.
Liza Marklund har länge varit något av Svenska Dagbladets gullunge (jag kommer att återkomma till varför just Svenska Dagbladets hållning i frågan intresserar mig), det förvånar inte alls eftersom hon på många sätt är ett klassiskt alibi, ett som säger ett och gör ett annat.
Hon hängde ut en föreståndare för en kvinnojour, Elisabeth Hermon, och avkrävs inte ansvar av etablissemanget. Kvinnojourer är mer eller mindre överlag avskydda av journalister.
Hon skrev en islamofob bok, och islamofobin är mycket utbredd inom borgerligheten. Hon konstruerade en präktig medelklasskvinna som råkar ut för en arab, och det var som kalkerat på nynazisternas propaganda: på deras hemsidor framställs araber som hot mot oskuldsfulla svenska kvinnor.
Hon tog avstånd från Unni Drougges bok om ett misshandelsäktenskap med en svensk litterär agent. Som Magnus Erikssons avslöjande recension av Gömda i Svenska Dagbladet visar är misshandel är något män från Mellanöstern håller på med, inte svenskar (och i synnerhet inte svenskar som har goda kontakter med media).
Maria Schottenius tog Unni Drougge i örat för den svenska litterära agentens skull, men det skulle aldrig falla henne in att försvara en arab.
Vidare är Marklund blond och ser rätt bra ut, gick tidigare gärna med ett kors om halsen, är villig att posera på omslag, och håller sig med precis så mycket feministisk och socialistisk retorik att det ser bra ut. Hon är inte lärd, konkurrerar inte med männen om bildning, skriver aldrig något som skulle missgynna henne själv eller ifrågasätta det patriarkala nätet.
Ingen tar henne på allvar: man vet att hennes böcker är skräp, att hennes krönikor inte har någon politisk skarpsyn, och därför är hon betryggande.
Jag kommer att skriva mer om Svenska Dagbladets kanoneld mot mig, till och med kanske gå in på hur mina föräldrar reagerade på det trots att det är privat (vissa saker är heliga för mig, till exempel min egen familj). Tills vidare vill jag bara säga att jag tror att det krävs en rejäl decentralisering: Stockholms kultursidor måste förlora tolkningsföreträdet.
Jag ska gallra, vara lite mer återhållsam. Säg gärna ifrån, kom med kommentarer, lägg er i.
Till min glädje att de populäraste rubrikerna är Speedy Madonna, Bugsy Malone och Honey Porn, tätt följda av Immaccolatas förebild. Många är också inne på Ikea. (Det glädjer mig: jag är inte förtjust i den roll Saviano har kommit att spela för kulturetablissemanget. Låt gå för att jag faktiskt inte vet om Saviano skulle förakta mig).
Till min nyfikenhet att den allra flitigaste besökaren tycks vara det anonyma knottet, han eller hon som anklagade mig för falskhet ett par gånger, men som nu, efter min uppmaning att han eller hon skulle anfalla mig "med allt det du har" som samurajerna säger, har övergått till att tyst sluka alla mina inlägg både en och två gånger.
Kanske förbereder sig knottet på att angripa mig med allt det knottet har.
Ikväll hade jag egentligen tänkt berätta huruledes jag upptäckte att jag stod under tillfälligt beskydd på mitt stamfik i de spanska kvarteren, vilket var i samma stund som jag förstod att de var...
Ryktena om min paranoia är nämligen betydligt överdrivna, och det är till stor del mitt eget fel eftersom jag ifrågasätter mig själv.
Det är nog inte lika lätt att dekonstruera det jag skriver som det är att göra detsamma med (för att ta ett övertydligt exempel) Liza Marklunds krönikor. Hon avslöjar sig på löpande band inför öppen ridå, för att låta en kliché krocka med en annan.
Om hon är lycklig och rik eller olycklig och rik är det emellertid omöjligt att avgöra. Om Marklund åkte och träffade Osama Awad och Elisabeth Hermon skulle hon inte bli fattigare på pengar eller anseende, tror jag, och det skulle ju inte heller Jan Guillou om han tyckte att Osama var viktigare än Sverigedemokraterna.
Liza Marklund har länge varit något av Svenska Dagbladets gullunge (jag kommer att återkomma till varför just Svenska Dagbladets hållning i frågan intresserar mig), det förvånar inte alls eftersom hon på många sätt är ett klassiskt alibi, ett som säger ett och gör ett annat.
Hon hängde ut en föreståndare för en kvinnojour, Elisabeth Hermon, och avkrävs inte ansvar av etablissemanget. Kvinnojourer är mer eller mindre överlag avskydda av journalister.
Hon skrev en islamofob bok, och islamofobin är mycket utbredd inom borgerligheten. Hon konstruerade en präktig medelklasskvinna som råkar ut för en arab, och det var som kalkerat på nynazisternas propaganda: på deras hemsidor framställs araber som hot mot oskuldsfulla svenska kvinnor.
Hon tog avstånd från Unni Drougges bok om ett misshandelsäktenskap med en svensk litterär agent. Som Magnus Erikssons avslöjande recension av Gömda i Svenska Dagbladet visar är misshandel är något män från Mellanöstern håller på med, inte svenskar (och i synnerhet inte svenskar som har goda kontakter med media).
Maria Schottenius tog Unni Drougge i örat för den svenska litterära agentens skull, men det skulle aldrig falla henne in att försvara en arab.
Vidare är Marklund blond och ser rätt bra ut, gick tidigare gärna med ett kors om halsen, är villig att posera på omslag, och håller sig med precis så mycket feministisk och socialistisk retorik att det ser bra ut. Hon är inte lärd, konkurrerar inte med männen om bildning, skriver aldrig något som skulle missgynna henne själv eller ifrågasätta det patriarkala nätet.
Ingen tar henne på allvar: man vet att hennes böcker är skräp, att hennes krönikor inte har någon politisk skarpsyn, och därför är hon betryggande.
Jag kommer att skriva mer om Svenska Dagbladets kanoneld mot mig, till och med kanske gå in på hur mina föräldrar reagerade på det trots att det är privat (vissa saker är heliga för mig, till exempel min egen familj). Tills vidare vill jag bara säga att jag tror att det krävs en rejäl decentralisering: Stockholms kultursidor måste förlora tolkningsföreträdet.
Etymologins under
En av er tappra sju som röstade hade rätt. "Någon" har sitt ursprung i fornnordiskans "ne wait ek hwariR", vilket betyder "jag vet inte vem".
Om jag får gissa så var den som röstade rätt jag vet inte vem som redan visste, eller jag vet inte vem som chansade, eller jag vet inte vem som slog upp det i ett etymologiskt lexikon.
Dagens kineseri:
"Att styra riket är som att koka en liten fisk".
Om jag får gissa så var den som röstade rätt jag vet inte vem som redan visste, eller jag vet inte vem som chansade, eller jag vet inte vem som slog upp det i ett etymologiskt lexikon.
Dagens kineseri:
"Att styra riket är som att koka en liten fisk".
"Bitterfittan har fått ett ansikte"
Jag ska skapa ett galleri med länkar till artiklar, för och emot.
Men nu utövar våren en lockelse som det vore kriminellt att stålsätta sig emot.
Deklarationspappren ligger strödda över hela golvet (bohemisk bokföring) och disken är en plikt som kallnar, stela spaghettisar vittnar om min misslyckade bojkott. Men nu ska jag ändå ut i naturen. Vinterviken är mitt mål.
Men nu utövar våren en lockelse som det vore kriminellt att stålsätta sig emot.
Deklarationspappren ligger strödda över hela golvet (bohemisk bokföring) och disken är en plikt som kallnar, stela spaghettisar vittnar om min misslyckade bojkott. Men nu ska jag ändå ut i naturen. Vinterviken är mitt mål.
söndag 19 april 2009
Ack, barbari!
Lite för mycket våld i den här bloggen...
Innan jag kojsar några ord av Lao-tse:
"Den som förstår andra är kunnig
Den som förstår sig själv är vis"
Natti natti
Innan jag kojsar några ord av Lao-tse:
"Den som förstår andra är kunnig
Den som förstår sig själv är vis"
Natti natti
lördag 18 april 2009
Kill Bill
Så lugn blev den hemmakvällen... En vän tipsade om att Quentin Tarantinos Kill Bill gick på TV 4.
Ruggig, jag tittade bort eller skrattade motvilligt under de värsta scenerna (som påminde en del om den gamla Rolandssången, där hjälten klyver folk med ett enda hugg med svärdet) och landade nog i slutsatsen att stiliserad våldsunderhållning inte är något vidare.
Jag såg om den i vetskap om att den inspirerat Immaccolata Capone, matriarken i Afragola, åtminstone när det gällde färgen på bilen och hennes livvakters klädsel.
Om henne kan man läsa hos Roberto Saviano (pocketutgåvan av Gomorra sidan 192-194) och hos Tomas Lappalainen (Camorra, sid 175 f).
Quentin Tarantino är i dubbel bemärkelse våldsamt uppskattad av den nya camorran.
Ingenting jag har hittat tyder på att just Immacolata Capone beordrade några mord. Enligt Roberto Saviano drev hon byggföretaget MOTRER, på ett sätt som var helt enligt reglerna. Varför hon blev mördad 2004, samma år som Ikea öppnade i Afragola, har inte blivit uppklarat.
Ruggig, jag tittade bort eller skrattade motvilligt under de värsta scenerna (som påminde en del om den gamla Rolandssången, där hjälten klyver folk med ett enda hugg med svärdet) och landade nog i slutsatsen att stiliserad våldsunderhållning inte är något vidare.
Jag såg om den i vetskap om att den inspirerat Immaccolata Capone, matriarken i Afragola, åtminstone när det gällde färgen på bilen och hennes livvakters klädsel.
Om henne kan man läsa hos Roberto Saviano (pocketutgåvan av Gomorra sidan 192-194) och hos Tomas Lappalainen (Camorra, sid 175 f).
Quentin Tarantino är i dubbel bemärkelse våldsamt uppskattad av den nya camorran.
Ingenting jag har hittat tyder på att just Immacolata Capone beordrade några mord. Enligt Roberto Saviano drev hon byggföretaget MOTRER, på ett sätt som var helt enligt reglerna. Varför hon blev mördad 2004, samma år som Ikea öppnade i Afragola, har inte blivit uppklarat.
fredag 17 april 2009
Elvisgodis
För att fira primaveran. (Primavera är vår på italienska).
En nästan ovanligt fin liveinspelning från något slags teologikonferens i Spanien.
Man blir lite "det var bättre förr" när man lyssnar på honom.
Lugn hemmakväll för skrivande donna.
Funderar lite på hur jag ska underlätta botaniseringen och navigeringen i denna blogg. Jag använder ju italienska ord ibland. Och med tiden (men det hänger lite på anhanget) är tanken att man ska kunna väva in ord som inte bara är lätt fästade vid samtiden.
Jag ska försöka låta bli att vråla: "jag har faktiskt varit med om det här", som jag gjorde på ett seminarium i Göteborg en gång, när postmodernismens snömos blev för mycket. Jag ska inte vråla så mycket, jag ska minnas min kära moders ord, hon som var så bedrövad under stormen och rädd varje gång jag skulle bli intervjuad: "du håller dig väl lugn".
See you again, we hope
En nästan ovanligt fin liveinspelning från något slags teologikonferens i Spanien.
Man blir lite "det var bättre förr" när man lyssnar på honom.
Lugn hemmakväll för skrivande donna.
Funderar lite på hur jag ska underlätta botaniseringen och navigeringen i denna blogg. Jag använder ju italienska ord ibland. Och med tiden (men det hänger lite på anhanget) är tanken att man ska kunna väva in ord som inte bara är lätt fästade vid samtiden.
Jag ska försöka låta bli att vråla: "jag har faktiskt varit med om det här", som jag gjorde på ett seminarium i Göteborg en gång, när postmodernismens snömos blev för mycket. Jag ska inte vråla så mycket, jag ska minnas min kära moders ord, hon som var så bedrövad under stormen och rädd varje gång jag skulle bli intervjuad: "du håller dig väl lugn".
See you again, we hope
"Napoli Ground Zero"
Videoklippet börjar med kriget i förorten Scampia (som filmatiseringen av Gomorra fokuserar på) för att senare söka sig till innerstaden (bland annat de spanska kvarteren).
Ett par ansikten och namn kan redan vara bekanta för den som följt denna blogg. T.ex Sandokan (som för övrigt inte vill bli kallad så) och Nunzio Giuliano; man får också en skymt av fenomenet då kvinnor attackerar polisen. (Jag återkommer till det faktum att ingen camorrakvinna blivit tjallare).
Ett foto av fjortonåriga Annalisa Durante som blev vådaskjuten till döds av en pojke i familjen Giuliano.
Mödrars tårar, kors, karisma, misär. Neapel är inte bara det här (som dess borgmästaren brukar säga: Isabella Iorvelino som inte är så förtjust i Roberto Savianos bok). Men jag tror att det är extra viktigt att förstå just detta.
Jag vill varna känsliga människor, det är stundom mycket obehagligt.
Ett par ansikten och namn kan redan vara bekanta för den som följt denna blogg. T.ex Sandokan (som för övrigt inte vill bli kallad så) och Nunzio Giuliano; man får också en skymt av fenomenet då kvinnor attackerar polisen. (Jag återkommer till det faktum att ingen camorrakvinna blivit tjallare).
Ett foto av fjortonåriga Annalisa Durante som blev vådaskjuten till döds av en pojke i familjen Giuliano.
Mödrars tårar, kors, karisma, misär. Neapel är inte bara det här (som dess borgmästaren brukar säga: Isabella Iorvelino som inte är så förtjust i Roberto Savianos bok). Men jag tror att det är extra viktigt att förstå just detta.
Jag vill varna känsliga människor, det är stundom mycket obehagligt.
Kriminologen och frågan om empiri
Diskussionen ¼ på ABF om maffiastrukturer i olika kulturer som jag har skrivit om tidigare var lågmäld och enormt komplex. Alldeles innan hade jag återigen drabbats av skräck (det händer fortfarande), men det gick över när moderatorn Jerzy Sarnecki, Lasse Wierup som är en av författarna till Svensk maffia och Don Winslow, som skrivit I hundarnas våld, och jag själv diskuterade upplägget, medan publiken började droppa in.
Klok, eftertänksam publik - och klok, eftertänksam panel.
Vissa saker går det inte att tala om. Som bekant: det man inte kan tala om därom måste man tiga, eller tala om på ett tyst sätt. Mållösheten yttrar sig på olika sätt, och den fanns faktiskt med i en av kriminolog Jerzy Sarneckis synpunkter: hans undran gällde empirin. Delen i Stockholms kulturvärld byggde på empiri, medan Neapeldelen var en konstruktion, menade han.
- I don’t agree that it’s a construction, sa jag (samtalet ägde rum på engelska), och den livliga och vänliga Sarnecki nickade.
Jag bodde där, förde dagbok, och blev bortskrämd därifrån. Det är inte en konstruktion. Men det är ingenting förolämpande i att det är svårt att tala om det, det ligger i sakens natur.
Det i sig är inte myggighet.
På något underligt vis kompletterade vi varandra väldigt bra - vi i panelen - och visst kom jag att bland annat representera ett kvinnligt perspektiv.
En kvinna ur publiken kom fram i förväg och sa till mig att hon tyckte mycket om min bok, att den var invecklad och spann över många år. Och frånvaron av ironi i den salen var hugsvalande. Ironin är nämligen något jag tycker förpestar samtiden en aning.
Klok, eftertänksam publik - och klok, eftertänksam panel.
Vissa saker går det inte att tala om. Som bekant: det man inte kan tala om därom måste man tiga, eller tala om på ett tyst sätt. Mållösheten yttrar sig på olika sätt, och den fanns faktiskt med i en av kriminolog Jerzy Sarneckis synpunkter: hans undran gällde empirin. Delen i Stockholms kulturvärld byggde på empiri, medan Neapeldelen var en konstruktion, menade han.
- I don’t agree that it’s a construction, sa jag (samtalet ägde rum på engelska), och den livliga och vänliga Sarnecki nickade.
Jag bodde där, förde dagbok, och blev bortskrämd därifrån. Det är inte en konstruktion. Men det är ingenting förolämpande i att det är svårt att tala om det, det ligger i sakens natur.
Det i sig är inte myggighet.
På något underligt vis kompletterade vi varandra väldigt bra - vi i panelen - och visst kom jag att bland annat representera ett kvinnligt perspektiv.
En kvinna ur publiken kom fram i förväg och sa till mig att hon tyckte mycket om min bok, att den var invecklad och spann över många år. Och frånvaron av ironi i den salen var hugsvalande. Ironin är nämligen något jag tycker förpestar samtiden en aning.
torsdag 16 april 2009
Det finns bossar så det räcker åt alla
Ser man på. Farbror Mario och hans klan har kommit in i Wikipedia.
Jag har inget otalt med dem. Det var en mystisk, grym, pittoresk, ironisk ära att få bo i deras kvarter.
Jag har inget otalt med dem. Det var en mystisk, grym, pittoresk, ironisk ära att få bo i deras kvarter.
La Famiglias återkomst?
"Hur ska man förstå yngre svenska författares fixering vid familj och föräldrar?" skriver Per Svensson i en recension av Alex Schulmans bok om sin far, av Schulman kallad Gudfadern.
Per Svensson fortsätter:
"Kanske som ett uttryck för en italienisering av Sverige. Välfärdsstaten löste på sin tid upp hårt knutna blodsband. Socialförsäkringar och studiestöd befriade den moderne svensken från det ekonomiska beroendet av familjen. Så skapades, som ofta påpekats, en kultur av statsstödd atomisering med individens autonomi som prioriterat värde.
I dag verkar dock La Famiglia, med pastapappor och mozzarellamammor, vara på väg att återerövra positionen som trygghetsskapande maktinstans. När statens roll krymper blir klanens betydelse större."
Och i Expressen skriver Aase Berg om antologin Min mormors historia:
"I kristider är det inte längre läge att knarka action, nu är det trygghet som gäller. Kändisar söker sina rötter i tv-programmet Vem tror du att du är?, och i antologin Min mormors historia skriver tolv författare, bland annat Agneta Pleijel, Åsa Linderborg, Mian Lodalen, Maria Ernestam och Zinat Pirzadeh, om sina mormödrar."
Artiklarna smågoofar på ett intressant sätt, även om deras slutsatser delvis överensstämmer och för övrigt har sina poänger - det vill säga att familjen, sökandet efter rötter och intimitet blir viktigare i tider av kris, då samhället inte längre är/uppfattas som ett självklart skyddsnät. Familjen i konkret cocoonande bemärkelse eller som nostalgi blir då något man faller tillbaks på.
Men knarkandet av action pågår ändock fortfarande, det står inte alls i strid med familjens eventuella ökande betydelse och kommer snarast att gå i crescendo om stat och samhälle backar från sin roll som trygghetsskapare. Två världskrig i Europa ägde rum då familjen var stark och socialförsäkringar något okänt - och inom fiktionen var action även då något som piggade upp med hjälteepos och riddarromaner (i stället för krimlitteratur och gangsterfilmer).
Detta sagt mindre som en invändning än som en kommentar.
Nu tycks ingen av de recenserade böckerna bestå av något slags heroisering av familj, fäder eller mormödrar. Och klanernas återkomst eller frammarsch, det Per Svensson kallar italieniseringen av Sverige (där för övrigt familjen i biologisk bemärkelse har krympt drastiskt, med mycket låga födelsetal) är i mitt tycke ett diskutabelt uttryck.
Ber att få återkomma till denna fantastiska problematik.
I dag har den narcissistiska donnan varit på AHA-behandling.
Och ett stort tack till Oivvio och Marit: nu har jag lärt mig länka!
Per Svensson fortsätter:
"Kanske som ett uttryck för en italienisering av Sverige. Välfärdsstaten löste på sin tid upp hårt knutna blodsband. Socialförsäkringar och studiestöd befriade den moderne svensken från det ekonomiska beroendet av familjen. Så skapades, som ofta påpekats, en kultur av statsstödd atomisering med individens autonomi som prioriterat värde.
I dag verkar dock La Famiglia, med pastapappor och mozzarellamammor, vara på väg att återerövra positionen som trygghetsskapande maktinstans. När statens roll krymper blir klanens betydelse större."
Och i Expressen skriver Aase Berg om antologin Min mormors historia:
"I kristider är det inte längre läge att knarka action, nu är det trygghet som gäller. Kändisar söker sina rötter i tv-programmet Vem tror du att du är?, och i antologin Min mormors historia skriver tolv författare, bland annat Agneta Pleijel, Åsa Linderborg, Mian Lodalen, Maria Ernestam och Zinat Pirzadeh, om sina mormödrar."
Artiklarna smågoofar på ett intressant sätt, även om deras slutsatser delvis överensstämmer och för övrigt har sina poänger - det vill säga att familjen, sökandet efter rötter och intimitet blir viktigare i tider av kris, då samhället inte längre är/uppfattas som ett självklart skyddsnät. Familjen i konkret cocoonande bemärkelse eller som nostalgi blir då något man faller tillbaks på.
Men knarkandet av action pågår ändock fortfarande, det står inte alls i strid med familjens eventuella ökande betydelse och kommer snarast att gå i crescendo om stat och samhälle backar från sin roll som trygghetsskapare. Två världskrig i Europa ägde rum då familjen var stark och socialförsäkringar något okänt - och inom fiktionen var action även då något som piggade upp med hjälteepos och riddarromaner (i stället för krimlitteratur och gangsterfilmer).
Detta sagt mindre som en invändning än som en kommentar.
Nu tycks ingen av de recenserade böckerna bestå av något slags heroisering av familj, fäder eller mormödrar. Och klanernas återkomst eller frammarsch, det Per Svensson kallar italieniseringen av Sverige (där för övrigt familjen i biologisk bemärkelse har krympt drastiskt, med mycket låga födelsetal) är i mitt tycke ett diskutabelt uttryck.
Ber att få återkomma till denna fantastiska problematik.
I dag har den narcissistiska donnan varit på AHA-behandling.
Och ett stort tack till Oivvio och Marit: nu har jag lärt mig länka!
Sublimt
Dagens Astronomibild - Caspar David Friedrich?
Jag drömde att Missos fängelse låg på Cape Canaria. Där var också något om att skriva brev på latin.
onsdag 15 april 2009
Mitt hjärtas kines
"Ge upp lärdom och dina bekymmer är över"
Jag nästan drar mig för att smyga in en av mina gurus här i detta stundom våldsamma sammanhang -
en av dem jag höll i handen under vandringen i Neapel (den som slutade med en dödsdans och där samma galenskap räddade mig och försatte mig i klistret: min dragning till det goda och till det onda, kunskaper om camorran, känslighet för signaler, mitt ursinne och min vekhet)
"Vad är skillnaden på ja och nej?
Vad är skillnaden på gott och ont?
Man måste bäva för vad andra bävar för
Ack, barbari! Ska det aldrig ta slut?"
Lao-tse, femhundratalet före Kristus, Vägen och dygden. Där kan man samla sig.
Det är helt all right att puckla på mig anonymt eller på annat sätt; det menar jag på allvar. Länge hade jag det här hurtiga mottot: "om jag klarade dem i Boscoreale så klarar jag väl det här"; sen tog soporna eld och i en spellokal inträffade ett mirakel. Så kalla mig vad som helst, egentligen är min person (hur narcissistisk jag än är) inte särskilt viktig i sammanhanget, för helheten är alltid större än alla delar. Jag känner gemenskap med camorrister, ja. Det kan verkligen ifrågasättas och är en av de saker som har oroat: hävdar jag fortfarande att myggor är värre än tigrar? Det är ju inte någon bok utan ett arbete, ett som fortfarande pågår.
Jag nästan drar mig för att smyga in en av mina gurus här i detta stundom våldsamma sammanhang -
en av dem jag höll i handen under vandringen i Neapel (den som slutade med en dödsdans och där samma galenskap räddade mig och försatte mig i klistret: min dragning till det goda och till det onda, kunskaper om camorran, känslighet för signaler, mitt ursinne och min vekhet)
"Vad är skillnaden på ja och nej?
Vad är skillnaden på gott och ont?
Man måste bäva för vad andra bävar för
Ack, barbari! Ska det aldrig ta slut?"
Lao-tse, femhundratalet före Kristus, Vägen och dygden. Där kan man samla sig.
Det är helt all right att puckla på mig anonymt eller på annat sätt; det menar jag på allvar. Länge hade jag det här hurtiga mottot: "om jag klarade dem i Boscoreale så klarar jag väl det här"; sen tog soporna eld och i en spellokal inträffade ett mirakel. Så kalla mig vad som helst, egentligen är min person (hur narcissistisk jag än är) inte särskilt viktig i sammanhanget, för helheten är alltid större än alla delar. Jag känner gemenskap med camorrister, ja. Det kan verkligen ifrågasättas och är en av de saker som har oroat: hävdar jag fortfarande att myggor är värre än tigrar? Det är ju inte någon bok utan ett arbete, ett som fortfarande pågår.
"Maja Lundgren-ish, dvs inte helt friskt"...
"Det är inte systemet, det är fan du". "Om Maja Lundgren ringde skulle jag slänga ut telefonen genom fönstret". "Strip lit". "Dokusåpa". "Patetiskt". "Privata nojor".
Och så vidare och så vidare.
Googlar man "Maja Lundgren paranoia" får man 950 träffar.
Sedan uppstod här och var en undran om jag fortfarande var vid liv, och hur jag i så fall mådde.
Egentligen är frågan hur det står till med kulturen.
Myggor och tigrar hamnade i "skvallerskugga" och i "diagnosskugga". Det är grovt orättvist mot den boken.
Men om det är skandaler kulturen vill ha: visst finns det skvallerköttben bakom kulisserna!
Vem kan ha sagt så här?
- Du är alldeles för stolt. Du ska se till att få honom i säng. Sen ska du lirka.
Strindberg ville vara en skandalskrifvare som gick runt i sjaskig morgonrock - själv blev jag efter Myggor och tigrar kvinnohaterska (d.v.s jag avskydde systemets kvinnor ännu mer än systemets män). Det finns fantastiska inslag av falskhet som jag inte tog med i boken (den anonyma kommentator som hävdade att jag hudflänger vänner har faktiskt fel).
What's in a name: poängen är att samma person som sade som ovan, sedermera skrev en förtjusande förljugen artikel om Myggor och tigrar, och en speciell "kvinnotyp" som jag skulle sägas representera.
I all hast - nu ska jag ut i narturen,
är på ruttet humör idag,
men snart ska jag träffa en präst jag tror är helt ok
So long, babes
Och så vidare och så vidare.
Googlar man "Maja Lundgren paranoia" får man 950 träffar.
Sedan uppstod här och var en undran om jag fortfarande var vid liv, och hur jag i så fall mådde.
Egentligen är frågan hur det står till med kulturen.
Myggor och tigrar hamnade i "skvallerskugga" och i "diagnosskugga". Det är grovt orättvist mot den boken.
Men om det är skandaler kulturen vill ha: visst finns det skvallerköttben bakom kulisserna!
Vem kan ha sagt så här?
- Du är alldeles för stolt. Du ska se till att få honom i säng. Sen ska du lirka.
Strindberg ville vara en skandalskrifvare som gick runt i sjaskig morgonrock - själv blev jag efter Myggor och tigrar kvinnohaterska (d.v.s jag avskydde systemets kvinnor ännu mer än systemets män). Det finns fantastiska inslag av falskhet som jag inte tog med i boken (den anonyma kommentator som hävdade att jag hudflänger vänner har faktiskt fel).
What's in a name: poängen är att samma person som sade som ovan, sedermera skrev en förtjusande förljugen artikel om Myggor och tigrar, och en speciell "kvinnotyp" som jag skulle sägas representera.
I all hast - nu ska jag ut i narturen,
är på ruttet humör idag,
men snart ska jag träffa en präst jag tror är helt ok
So long, babes
tisdag 14 april 2009
"Hälsa Don Peppino...."
När Roberto Saviano framträdde på Kulturhuset i vintras berättade han om ett hot han hade fått ta emot av camorrister i Casal di Principe, efter Gomorras publicering.
- Hälsa Don Peppino, hade någon sagt.
Don Peppino var en modig präst som inte blev gammal.
Han stod upp mot bossarna i Casal di Principe, och vågade ifrågasätta deras kristna tro.
Alla camorrister är inte religiösa, men många är det. Camorran är förstås inte de första kristna i världshistorien som menar att det under vissa omständigheter är legitimt med mord. "Nödvändigheten att döda fiender och förrädare ses som en tillåten överträdelse. Att icke dräpa, som står inskrivet på Moses stentavlor, kan enligt bossarnas resonemang upphöra att gälla om dråpet sker av högre motiv, nämligen för att värna om klanen, dess ledares intressen, gruppens och således allas väl. Att döda är en synd som kommer att förstås och förlåtas av Kristus om gärningen är nödvändig", skriver Saviano. "Camorran refererar ständigt till religionen, inte bara som ett slags vidskepelse eller kulturell kvarleva utan också som andlig styrka som avgör de mest personliga val."
Camorrakvinnor har ofta uttalat kristna namn. Immacolata Capone (som tillhörde klanen som äger marken där ett visst svenskt företag ligger) har ett förnamn som betyder obefläckad (som jungfrun). Celeste, himmelsk, är ett annat populärt namn. Assunta (för övrigt Missos sambos namn) är en synonym till madonna.
Och som filmklippet om "Sandokans" gömställe visar, alltså bossen i Savianos hemort Casal di Principe och en av dem som tagit mest illa upp av Gomorra, så kan en camorraboss mycket väl måla tavlor av Jesus.
Don Peppino anordnade marscher mot camorran, förespråkade stöd till konkreta projekt som bröt sig loss ur den brottsliga företagarmakten, och inte minst la han ner teologisk möda på att bena ut kristendomen från camorraideologin. För detta fick han plikta med sitt liv.
För att legitimera mordet på en präst krävdes lite extra artilleri. Saviano skriver i Gomorra om de rykten om skörlevnad, korruption och pedofili som spreds om Don Peppino i vissa mer eller mindre camorrakontrollerade tidningar.
Idag har Expressens kultursida en artikel av Saviano till minne av Don Peppino; läs den, jag har inte lärt mig länka ännu men det är lätt att hitta den på www.expressen.se/kultur.
- Hälsa Don Peppino, hade någon sagt.
Don Peppino var en modig präst som inte blev gammal.
Han stod upp mot bossarna i Casal di Principe, och vågade ifrågasätta deras kristna tro.
Alla camorrister är inte religiösa, men många är det. Camorran är förstås inte de första kristna i världshistorien som menar att det under vissa omständigheter är legitimt med mord. "Nödvändigheten att döda fiender och förrädare ses som en tillåten överträdelse. Att icke dräpa, som står inskrivet på Moses stentavlor, kan enligt bossarnas resonemang upphöra att gälla om dråpet sker av högre motiv, nämligen för att värna om klanen, dess ledares intressen, gruppens och således allas väl. Att döda är en synd som kommer att förstås och förlåtas av Kristus om gärningen är nödvändig", skriver Saviano. "Camorran refererar ständigt till religionen, inte bara som ett slags vidskepelse eller kulturell kvarleva utan också som andlig styrka som avgör de mest personliga val."
Camorrakvinnor har ofta uttalat kristna namn. Immacolata Capone (som tillhörde klanen som äger marken där ett visst svenskt företag ligger) har ett förnamn som betyder obefläckad (som jungfrun). Celeste, himmelsk, är ett annat populärt namn. Assunta (för övrigt Missos sambos namn) är en synonym till madonna.
Och som filmklippet om "Sandokans" gömställe visar, alltså bossen i Savianos hemort Casal di Principe och en av dem som tagit mest illa upp av Gomorra, så kan en camorraboss mycket väl måla tavlor av Jesus.
Don Peppino anordnade marscher mot camorran, förespråkade stöd till konkreta projekt som bröt sig loss ur den brottsliga företagarmakten, och inte minst la han ner teologisk möda på att bena ut kristendomen från camorraideologin. För detta fick han plikta med sitt liv.
För att legitimera mordet på en präst krävdes lite extra artilleri. Saviano skriver i Gomorra om de rykten om skörlevnad, korruption och pedofili som spreds om Don Peppino i vissa mer eller mindre camorrakontrollerade tidningar.
Idag har Expressens kultursida en artikel av Saviano till minne av Don Peppino; läs den, jag har inte lärt mig länka ännu men det är lätt att hitta den på www.expressen.se/kultur.
söndag 12 april 2009
Profetia från 1957
"En profetia: demokratin, det allmännas väl, jämlikheten, detta kommer inte att kunna tillfredställa er. Allt starkare kommer ni att vilja det tvefaldiga i er - en dubbel värld - ett dubbelt tänkande - en dubbel mytologi - i framtiden kommer vi att hylla två olika system samtidigt, och den magiska världen kommer att finna sin plats vid sidan av den rationella".
Witold Gombrowicz. Visst har han rätt: må ingen missta sig när det gäller dragningen till maffian.
Det handlar om den primitiva sugande världen. "Två system" skriver Gombrovicz - ovetande om att camorran femtio år senare skulle komma att kalla sig själv "systemet", 'o sistema.
-Jamen Gud! säger någon kanske. - Gombrowicz kanske talade om Gud! Det andliga behovet av... något större!
Bra, visa mig guden, så visar jag er maffian.
Jag tänker inte polemisera mot Tomas Lappalainen; har inte mött honom sen han lämnade Neapel 2005, innan dess hade jag bestämt mig för att försonas med honom om San Gennaromiraklet inträffade - se där, magi, det inträffade - och senare suttit på en camorrapub i Scafati och diskuterat min vrede med honom.
Men jag vill hävda att hans utforskande av maffian inte bara är upplysningsmannens, utan att det tvefaldiga i honom, det dubbla i civilisationen, driver även honom.
San Gennaromiraklet inträffade två gånger, därför lever jag, de stundom njugga recensionerna av Lappalainens camorrabok tror jag följer samma lagar som hans egen distanserade fascination. Nords vita handskar när de tar i det exotiska och granskar det.
Och vänder på det.
Den moderna camorran tycks mer rationell än den aningen mer gammaldags, den som Giuseppe Misso kan sägas representera. En ganska antik historia, men även den inspirerad av filmens värld.
Kan man verkligen särskilja dem från varandra? Entreprenörerna som sluter avtal med Ikea och Giuseppe Missos kock, eller "cuoco di fiducia", trohetskock, som han kallas - hur kommer det sig att de förra går fria, medan den senare blir tilldrämd?
Beträffande sexet så kan man heller inte särskilja de osmakliga strömmar av kärleksbrev från kvinnor till våldsbrottslingar i fängelse (beundrarinnor som går igång på styrka och brutalitet, och ibland på tanken att de ska frälsa en vilsegången själ), man kan inte se dem separat från männens lystna kalenderbiteri när det gäller våldsamma prestationer, mordhot, bedrifter.
Generalsbeundrarinnor, kallade Witold Gombrowicz kvinnorna...
På detta lite fiktion: den film som inspirerade Giuseppe Misso och hans vän och sedermera fiende Luigi Giuliano. De klädde sig som dem (dessutom var de inte helt olika skådespelarna till utseendet).
Utifrån det jag och Manuel inte vet om camorran....
så skulle rånet på Ikea även kunna handla om ett insiderjobb.
Några vilda eller kvalificerade gissningar:
Klanen Moccia blev missnöjd med att kommunstyrelsen i Afragola blev upplöst (den kommunstyrelse som de hade i sitt grepp), och med att de inte fick igenom kravet att 200 Mocciaanslutna skulle få jobb på Ikea.
Kanske menar klanen att de även på andra vis inte har fått tillräckligt med fördelar av att Ikea ligger på deras marker.
Kanske har de försökt utöva utpressning utan framgång. Sådana framstötar måste ha ägt rum. Man kan inte befinna sig på camorraägd mark utan att få deras beskydd.
Rånet ägde rum då väktarna lämnade Ikea inför en värdetransport. Bytet: 200 tusen euro, en bra bit över två miljoner med dagens svaga krona.
Kanske är det sannolikast att det var klanen själv som låg bakom, aktivt eller mer passivt, snarare än några av deras fiender. I så fall godtog de rånet, mot att de fick en del av bytet.
Jag har hittat lite andra lustiga skriverier om Ikea i Afragola: "gli svedesissimi" på Ikea, "de jättesvenska" som är "genetiskt lagda åt ordning och disciplin" har fått problem med småstölder, är en kommentar jag hittat.
För nytillkomna läsare: Immacolata Capone tillhörde den klan som som styr i Afragola: hon blev mördad 2004. Mer om detta kan man finna i tidigare inlägg.
Det som är intressant är att ta reda på hur globaliseringen agerar, hur interaktionen mellan den officiella och den inofficiella ekonomin ser ut; hur svenskcamorrismen yttrar sig.
Förhållandet mellan verklighet och fiktion är förstås pikant, underhållande; att camorrister gillar samma filmer som icke-camorrister och inspireras av dem är inte ointressant, men det är systemet för handel och utbyte som borde diskuteras.
Några vilda eller kvalificerade gissningar:
Klanen Moccia blev missnöjd med att kommunstyrelsen i Afragola blev upplöst (den kommunstyrelse som de hade i sitt grepp), och med att de inte fick igenom kravet att 200 Mocciaanslutna skulle få jobb på Ikea.
Kanske menar klanen att de även på andra vis inte har fått tillräckligt med fördelar av att Ikea ligger på deras marker.
Kanske har de försökt utöva utpressning utan framgång. Sådana framstötar måste ha ägt rum. Man kan inte befinna sig på camorraägd mark utan att få deras beskydd.
Rånet ägde rum då väktarna lämnade Ikea inför en värdetransport. Bytet: 200 tusen euro, en bra bit över två miljoner med dagens svaga krona.
Kanske är det sannolikast att det var klanen själv som låg bakom, aktivt eller mer passivt, snarare än några av deras fiender. I så fall godtog de rånet, mot att de fick en del av bytet.
Jag har hittat lite andra lustiga skriverier om Ikea i Afragola: "gli svedesissimi" på Ikea, "de jättesvenska" som är "genetiskt lagda åt ordning och disciplin" har fått problem med småstölder, är en kommentar jag hittat.
För nytillkomna läsare: Immacolata Capone tillhörde den klan som som styr i Afragola: hon blev mördad 2004. Mer om detta kan man finna i tidigare inlägg.
Det som är intressant är att ta reda på hur globaliseringen agerar, hur interaktionen mellan den officiella och den inofficiella ekonomin ser ut; hur svenskcamorrismen yttrar sig.
Förhållandet mellan verklighet och fiktion är förstås pikant, underhållande; att camorrister gillar samma filmer som icke-camorrister och inspireras av dem är inte ointressant, men det är systemet för handel och utbyte som borde diskuteras.
Ikea i Afragola
... utsattes för ett stort rån i februari i år, har jag precis upptäckt.
http://it.wordpress.com/tag/ikea-di-napoli-ad-afragola/
Sju rånare med kalashnikovs och pistoler kom över 200 tusen euro, och en vakt på Ikea blev skadad.
(Jag är mellan utflykt och utflykt och ska försöka hitta mer om det senare, vet inte om det redan skrivits om det i svenska media).
Utfördes rånet på Ikea av fiender till klanen Moccia?
Enligt Roberto Savianos Gomorra (sidan 188 ff i pocketutgåvan av den svenska översättningen) är klanen Moccia mer eller mindre ett matriarkat, sedan Anna Mazza ("camorrans svarta änka") tog över efter sin man, som blev mördad på sjuttiotalet.
En annan inflytelserik kvinna i klanen hette Immacolata Capone. Hon skapade sin image med förebild i Uma Thurman i Tarantinos Kill Bill. Hon blev mördad 2004.
Klanen Moccia håller på mycket inom byggbranschen. Kommunstyrelsen i Afragola har blivit upplöst ett otal gånger, bland annat 2005 då den krävde att "ett stort affärskomplex" (Ikea???) skulle anställa mer än 200 personer med anknytning till klanen Moccia.
http://it.wordpress.com/tag/ikea-di-napoli-ad-afragola/
Sju rånare med kalashnikovs och pistoler kom över 200 tusen euro, och en vakt på Ikea blev skadad.
(Jag är mellan utflykt och utflykt och ska försöka hitta mer om det senare, vet inte om det redan skrivits om det i svenska media).
Utfördes rånet på Ikea av fiender till klanen Moccia?
Enligt Roberto Savianos Gomorra (sidan 188 ff i pocketutgåvan av den svenska översättningen) är klanen Moccia mer eller mindre ett matriarkat, sedan Anna Mazza ("camorrans svarta änka") tog över efter sin man, som blev mördad på sjuttiotalet.
En annan inflytelserik kvinna i klanen hette Immacolata Capone. Hon skapade sin image med förebild i Uma Thurman i Tarantinos Kill Bill. Hon blev mördad 2004.
Klanen Moccia håller på mycket inom byggbranschen. Kommunstyrelsen i Afragola har blivit upplöst ett otal gånger, bland annat 2005 då den krävde att "ett stort affärskomplex" (Ikea???) skulle anställa mer än 200 personer med anknytning till klanen Moccia.
lördag 11 april 2009
Tigerhjärta
Jag hade tänkt ägna dagens inlägg åt en studie i myggighet.
Tro för all del inte att Myggor och tigrar rev hål i strukturen - även om boken idag esomoftast jämförs med Strindbergs och Augustinus verk, vilket skulle kunna ses som en personlig triumf för mig - om jag var så narcissistisk som jag beskrivits som - och även om den ledde till regimskifte och matriarkat på Aftonbladet kultur (snart nog osannolikt för alla som känner till hur det var där tidigare), så säger unga och äldre kvinnor och även en del män att i stort är allt som det har varit när det gäller systemet.
Strukturen är delvis rotad i köttet. Den är primitiv även när den yttrar sig vagt, dimmigt, opåtagligt, subliminalt.
Om jag ska smickra mig är det inte med att Myggor och tigrar uppnått en dubiös och nervös kanonisering, att dess mordiskhet och förtvivlan bedömts som tillräckligt konstnärligt dödsföraktande att den inte placeras på hyllan för kvinnolitteratur, att dess ibland pompösa tonfall och dess utforskande av fascismen gör den svår att besvärja.
Nej, men kanske har den bidragit till att göra det osynliga aningen mer synligt.
Bloggosfären, detta pigga fenomen, denna skarpsynta medborgerlighet (allt är inte porr och konsumtion på nätet) har förutsättningslöst och utan att ha något att vinna eller förlora på det brottats med boken, kritiserat den eller drabbats av den, och ibland har det blivit små skalv:
Skillnaden i mottagandet av Noréns dagböcker och mitt dokument fick en del för mig helt obekanta människor att gå i taket, det faktum att nästan ingen nämnt att jag blivit våldtagen av en camorrista har också väckt upprördhet, varför jag inte blev inbjuden till panelen i Kulturhuset då Saviano var här har ifrågasatts. Jag har också sett kommentarer till det jag hade tänkt diskutera nu: ett inslag i Babel om provokation.
Tyvärr upptäcker jag att det inte ligger kvar på SVT Play, det utgör annars en fantastisk studie av de försåtliga mekanismer jag beskriver i Myggor och tigrar.
Att det handlar om mig kan kvitta; det intressanta är glastaksmekanismen.
Jag var inbjuden med Expressens kulturchef Björn Wiman och samma tidnings konstkritiker Dennis Dahlqvist. Båda kom från Expressen, var män och
kände varandra ganska väl. Tillsammans med programledaren Daniel Sjölin etablerades så den förmodligen vanligaste eller ska vi säga mest symboliska, arketypiska strukturen inom kulturmedia: flera män och så någon som ska representera kvinnligheten.
Utöver vår diskussion spelades det upp två inslag: en sömnig exposé över provokationen genom historien (där det bland annat påstods att det idag inte längre är möjligt att väcka upprördhet med sex, förvånansvärt eftersom stormen kring Myggor och tigrar i mångt och mycket handlade om att jag avslöjat en utomäktenskaplig historia). Samt ett annat inslag där en rad manliga författare förfasade sig över förflackning och ytlighet i media.
Det var en ironisk touch på det hela. På något vis tycktes det gå ut på historierevisionism. Att kulturmaffian försökt slakta mig något år tidigare skulle på något vis avfärdas med ett fniss.
Bortsett från detta blev jag avbruten ganska ofta, Wiman och Dahlquist var kompisar och instämde med varandra. Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten på något en vanlig tittare förmodligen inte kan ha begripit.
Varför tog både Wiman och Dahlquist avstånd från surrealismen?
De hade utan tvivel snackat ihop sig om det i förväg.
Wiman kritiserade surrealismens våldsamma inslag.
Dennis Dahlqvist hävdade att André Bretons roman Nadja var ett sömnpiller. Hur skulle publiken kunna begripa varför han såg sig föranledd att påstå det?
André Bretons Nadja är en bok jag inspirerats av. Jag diskuterar den i Myggor och tigrar. Ett förord jag skrev till den blev refuserat en gång i tiden, såsom varande “feministiskt dravel”.
Kulturknoddarna tordes emellertid inte säga: “varför håller du på med surrealismen, Maja”. De var tvungna att uttrycka sig med hjälp av rävryckningar, smårunk kring en nostalgisk bulle - “allt är liksom redan gjort”, sa Wiman - ett ärorikt förflutet då mäns litteratur kunde vara farlig, och då subborna höll sig på mattan föresvävade dem, och samtidigt som de proklamerade den litterära provokationens död drömde de uppenbarligen om någon med coglioni, någon som viriliserade den slöa litteraturen (ty båda hävdade att litteraturen idag är för snäll).
Jag var helt lugn. Flera har ställt frågan till mig: “hur kunde du vara så lugn?” Det lyckades jag däremot inte med under en föreställning i Göteborg i fjol, då jag ställde mig upp och slängde mikrofonen i golvet, lämnade lokalen, smällde igen dörren efter mig.
Den våldsamheten finns fortfarande kvar inom mig, men jag har också lärt mig en del av camorran: vikten av kyla, förmågan att scanna av och planera.
Strukturhataren är ingen manshatare, bloggosfären är bitvis himmelsk, en manlig bloggare satte upp något jag sa under programmet som dagens citat - en definition av konst: att fästa fokus på vad som är tidens blinda fläckar.
Är det viktigare att en man bryter mot strukturen och citerar ett förargelseväckande kvinnligt subjekt, än att en kvinna gör det? Nej och ja.
Nej eftersom Susanna Romàn, Ingegerd Waaranperä, Maria-Pia Boëthius, Anneli Jordahl, Lena Sohl, Camilla Hammarström och flera andra kvinnliga skribenter skrev oerhört bra om boken, stod för viktiga inlägg och erbjöd ett systerskap som inte alls var givet på förhand, med tanke på hurpass egotrippad denna rebell är. För att Sara Stridsberg och hennes medbrottslingar i rörelsen SKAM, i ett läge då det var direkt modigt av dem, gav mig ett pris.
Men samtidigt ja, eftersom systemet fortfarande är mansdominerat, och varje manligt nedläggande av myggvapnen kan leda en bit framåt.
Babblet i Babel säger emellertid mer om läget idag, för kvinnliga författare i allmänhet, än de manliga ljushuvuden med gott virke i som förstår att feminism inte är ett avslutat kapitel.
Jag har återigen tagit mig rätten att vara hejdlöst egoistisk, och att tillmäta mig själv en stor vikt. Jag vet nämligen att kvinnor fortfarande är förtryckta i egenskap av sitt kön, och att det ingalunda handlar om några lyxproblem.
Påsken är glad! Snart har träden sina gröna flor och orden vaknar och gör motstånd.
Tro för all del inte att Myggor och tigrar rev hål i strukturen - även om boken idag esomoftast jämförs med Strindbergs och Augustinus verk, vilket skulle kunna ses som en personlig triumf för mig - om jag var så narcissistisk som jag beskrivits som - och även om den ledde till regimskifte och matriarkat på Aftonbladet kultur (snart nog osannolikt för alla som känner till hur det var där tidigare), så säger unga och äldre kvinnor och även en del män att i stort är allt som det har varit när det gäller systemet.
Strukturen är delvis rotad i köttet. Den är primitiv även när den yttrar sig vagt, dimmigt, opåtagligt, subliminalt.
Om jag ska smickra mig är det inte med att Myggor och tigrar uppnått en dubiös och nervös kanonisering, att dess mordiskhet och förtvivlan bedömts som tillräckligt konstnärligt dödsföraktande att den inte placeras på hyllan för kvinnolitteratur, att dess ibland pompösa tonfall och dess utforskande av fascismen gör den svår att besvärja.
Nej, men kanske har den bidragit till att göra det osynliga aningen mer synligt.
Bloggosfären, detta pigga fenomen, denna skarpsynta medborgerlighet (allt är inte porr och konsumtion på nätet) har förutsättningslöst och utan att ha något att vinna eller förlora på det brottats med boken, kritiserat den eller drabbats av den, och ibland har det blivit små skalv:
Skillnaden i mottagandet av Noréns dagböcker och mitt dokument fick en del för mig helt obekanta människor att gå i taket, det faktum att nästan ingen nämnt att jag blivit våldtagen av en camorrista har också väckt upprördhet, varför jag inte blev inbjuden till panelen i Kulturhuset då Saviano var här har ifrågasatts. Jag har också sett kommentarer till det jag hade tänkt diskutera nu: ett inslag i Babel om provokation.
Tyvärr upptäcker jag att det inte ligger kvar på SVT Play, det utgör annars en fantastisk studie av de försåtliga mekanismer jag beskriver i Myggor och tigrar.
Att det handlar om mig kan kvitta; det intressanta är glastaksmekanismen.
Jag var inbjuden med Expressens kulturchef Björn Wiman och samma tidnings konstkritiker Dennis Dahlqvist. Båda kom från Expressen, var män och
kände varandra ganska väl. Tillsammans med programledaren Daniel Sjölin etablerades så den förmodligen vanligaste eller ska vi säga mest symboliska, arketypiska strukturen inom kulturmedia: flera män och så någon som ska representera kvinnligheten.
Utöver vår diskussion spelades det upp två inslag: en sömnig exposé över provokationen genom historien (där det bland annat påstods att det idag inte längre är möjligt att väcka upprördhet med sex, förvånansvärt eftersom stormen kring Myggor och tigrar i mångt och mycket handlade om att jag avslöjat en utomäktenskaplig historia). Samt ett annat inslag där en rad manliga författare förfasade sig över förflackning och ytlighet i media.
Det var en ironisk touch på det hela. På något vis tycktes det gå ut på historierevisionism. Att kulturmaffian försökt slakta mig något år tidigare skulle på något vis avfärdas med ett fniss.
Bortsett från detta blev jag avbruten ganska ofta, Wiman och Dahlquist var kompisar och instämde med varandra. Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten på något en vanlig tittare förmodligen inte kan ha begripit.
Varför tog både Wiman och Dahlquist avstånd från surrealismen?
De hade utan tvivel snackat ihop sig om det i förväg.
Wiman kritiserade surrealismens våldsamma inslag.
Dennis Dahlqvist hävdade att André Bretons roman Nadja var ett sömnpiller. Hur skulle publiken kunna begripa varför han såg sig föranledd att påstå det?
André Bretons Nadja är en bok jag inspirerats av. Jag diskuterar den i Myggor och tigrar. Ett förord jag skrev till den blev refuserat en gång i tiden, såsom varande “feministiskt dravel”.
Kulturknoddarna tordes emellertid inte säga: “varför håller du på med surrealismen, Maja”. De var tvungna att uttrycka sig med hjälp av rävryckningar, smårunk kring en nostalgisk bulle - “allt är liksom redan gjort”, sa Wiman - ett ärorikt förflutet då mäns litteratur kunde vara farlig, och då subborna höll sig på mattan föresvävade dem, och samtidigt som de proklamerade den litterära provokationens död drömde de uppenbarligen om någon med coglioni, någon som viriliserade den slöa litteraturen (ty båda hävdade att litteraturen idag är för snäll).
Jag var helt lugn. Flera har ställt frågan till mig: “hur kunde du vara så lugn?” Det lyckades jag däremot inte med under en föreställning i Göteborg i fjol, då jag ställde mig upp och slängde mikrofonen i golvet, lämnade lokalen, smällde igen dörren efter mig.
Den våldsamheten finns fortfarande kvar inom mig, men jag har också lärt mig en del av camorran: vikten av kyla, förmågan att scanna av och planera.
Strukturhataren är ingen manshatare, bloggosfären är bitvis himmelsk, en manlig bloggare satte upp något jag sa under programmet som dagens citat - en definition av konst: att fästa fokus på vad som är tidens blinda fläckar.
Är det viktigare att en man bryter mot strukturen och citerar ett förargelseväckande kvinnligt subjekt, än att en kvinna gör det? Nej och ja.
Nej eftersom Susanna Romàn, Ingegerd Waaranperä, Maria-Pia Boëthius, Anneli Jordahl, Lena Sohl, Camilla Hammarström och flera andra kvinnliga skribenter skrev oerhört bra om boken, stod för viktiga inlägg och erbjöd ett systerskap som inte alls var givet på förhand, med tanke på hurpass egotrippad denna rebell är. För att Sara Stridsberg och hennes medbrottslingar i rörelsen SKAM, i ett läge då det var direkt modigt av dem, gav mig ett pris.
Men samtidigt ja, eftersom systemet fortfarande är mansdominerat, och varje manligt nedläggande av myggvapnen kan leda en bit framåt.
Babblet i Babel säger emellertid mer om läget idag, för kvinnliga författare i allmänhet, än de manliga ljushuvuden med gott virke i som förstår att feminism inte är ett avslutat kapitel.
Jag har återigen tagit mig rätten att vara hejdlöst egoistisk, och att tillmäta mig själv en stor vikt. Jag vet nämligen att kvinnor fortfarande är förtryckta i egenskap av sitt kön, och att det ingalunda handlar om några lyxproblem.
Påsken är glad! Snart har träden sina gröna flor och orden vaknar och gör motstånd.
"Det är kapitalismen som är den verkliga camorran...."
Ett klipp om "Sandokan", bossen i Roberto Savianos hemort Casal di Principe. Det visar den håla där han gömde sig undan rättvisan i fem år. Under tiden läste han religiös litteratur, målade tavlor, beordrade mord.
Efter det att "Sandokan" åkte fast 1998 påstås han fortsätta att styra över Casal di Principe från fängelset.
(Ska lära mig lägga in klipp direkt, det har hakat upp sig hittills)
Efter det att "Sandokan" åkte fast 1998 påstås han fortsätta att styra över Casal di Principe från fängelset.
(Ska lära mig lägga in klipp direkt, det har hakat upp sig hittills)
fredag 10 april 2009
Crucifige! Crucifige!
Nunzio:
"Donna del Paradiso, Kvinna från Paradiset,
lo tuo figliolo è priso, Din son är fängslad,
Iesu Cristo beato. Jesus Kristus salig.
Accurre, donna, e vide Skynda dit, kvinna, och se
che la gente l'allide! Hur folk slår honom!
credo che lo s'occide, Jag tror de har ihjäl honom
tanto l'on flagellato. Så mycket har de piskat honom."
Maria:
"Como esser porria Hur kan det komma sig
che non fece mai follia, Han har ju inte gjort något ont
Cristo, la spene mia, Kristus, mitt hopp?
omo l'avesse pigliato?"
/..../
Popolo: Folket:
"Crucifige! Crucifige! Korsfäst! Korsfäst!
Omo che se fa rege, En man som kallar sig kung
secondo nostra lege bryter mot lagen
contradice al Senato Enligt vår Senat. "
/.../
Maria:
"O figlio, figlio, figlio! Å son, son, son!
figlio, amoroso giglio, Son, kärleksfulla lilja,
figlio, chi da consiglio son, Vem ska råda
al cor mio angustiato? Mitt plågade hjärta
Figlio, occhi giochondi, Son, med glada ögon,
figlio, co' non respondi? Son, varför svarar du inte?
Figlio, perché t'ascondi Son, varför gömmer du dig
dal petto ove se' lattato? Från det bröst som gav dig mjölk?"
(Jacopone da Todi, 1236-1306)
"Donna del Paradiso, Kvinna från Paradiset,
lo tuo figliolo è priso, Din son är fängslad,
Iesu Cristo beato. Jesus Kristus salig.
Accurre, donna, e vide Skynda dit, kvinna, och se
che la gente l'allide! Hur folk slår honom!
credo che lo s'occide, Jag tror de har ihjäl honom
tanto l'on flagellato. Så mycket har de piskat honom."
Maria:
"Como esser porria Hur kan det komma sig
che non fece mai follia, Han har ju inte gjort något ont
Cristo, la spene mia, Kristus, mitt hopp?
omo l'avesse pigliato?"
/..../
Popolo: Folket:
"Crucifige! Crucifige! Korsfäst! Korsfäst!
Omo che se fa rege, En man som kallar sig kung
secondo nostra lege bryter mot lagen
contradice al Senato Enligt vår Senat. "
/.../
Maria:
"O figlio, figlio, figlio! Å son, son, son!
figlio, amoroso giglio, Son, kärleksfulla lilja,
figlio, chi da consiglio son, Vem ska råda
al cor mio angustiato? Mitt plågade hjärta
Figlio, occhi giochondi, Son, med glada ögon,
figlio, co' non respondi? Son, varför svarar du inte?
Figlio, perché t'ascondi Son, varför gömmer du dig
dal petto ove se' lattato? Från det bröst som gav dig mjölk?"
(Jacopone da Todi, 1236-1306)
torsdag 9 april 2009
Elisabeth Hermon, Osama Awad och Liza Marklund
Medierna P1 lördag 11.03: en sammanfattning av Gömdaskandalen och av den historia som hänger nära samman med den: Elisabeth Hermons.
En allvarlig historia om rasism, fejkfeminism, kvällstidningsjournalistik och manipulation.
En allvarlig historia om rasism, fejkfeminism, kvällstidningsjournalistik och manipulation.
Honey Porn
Avslöjande dröm för några nätter sedan.
Vaclac Havel var en av alla världsmedborgare som besökte min blogg. Men det visade sig att nästan alla hade googlat Honey Porn, ett uttryck jag tydligen hade använt. Även Vaclac Havel hade kommit in via den googlesökningen.
Drömmar om en sammetsrevolution, om sex och om världsdonnavälde?
Nej (se den skarpsynta kommentatorn nedan).
Nej.
För drömmen fortsatte med att jag märkte att alla, inklusive Vaclac Havel, inte stannade kvar när de insåg att jag hade använt uttrycket på något sätt som inte motsvarade förväntningarna. Jag insåg att om jag strök Honey Porn skulle nästan alla försvinna.
Även så Vaclac Havel.
Vaclac Havel var en av alla världsmedborgare som besökte min blogg. Men det visade sig att nästan alla hade googlat Honey Porn, ett uttryck jag tydligen hade använt. Även Vaclac Havel hade kommit in via den googlesökningen.
Drömmar om en sammetsrevolution, om sex och om världsdonnavälde?
Nej (se den skarpsynta kommentatorn nedan).
Nej.
För drömmen fortsatte med att jag märkte att alla, inklusive Vaclac Havel, inte stannade kvar när de insåg att jag hade använt uttrycket på något sätt som inte motsvarade förväntningarna. Jag insåg att om jag strök Honey Porn skulle nästan alla försvinna.
Även så Vaclac Havel.
så går det när man tjuvstartar en madonna....
Vill varmt rekommendera denna guldhjärtade upplösning med försoning och eufori.
http://www.youtube.com/watch?v=sA_0cvd1EUM
http://www.youtube.com/watch?v=sA_0cvd1EUM
"Godhetsepidemin"
... L'Epidemia del bene heter en komedi på napoletanska skriven av Giuseppe Misso. Såvitt jag vet har den aldrig blivit utgiven i tryck men den har satts upp i italienska fängelser.
Giuseppe Misso satt i fängelse första gången som fjortonåring. Han började som rånare och grundlade sin inte oansenliga förmögenhet i och med Neapels största bankrån genom tiderna. På åttiotalet åtalades han och fälldes för ett högerattentat mot ett tåg, då många människor omkom. Han frikändes sedan av Högsta domstolen. Innan dess hann han sitta fjorton år i fängelse, varav sju i isolercell.
Under den tiden började han läsa klassikerna. Studera filosofi. När släpptes efter frikännandet skrev han (kanske med hjälp av några författare?) I leoni di marmo, marmorlejonen eller som jag föredrar att kalla romanen, för att behålla det pampiga och samtidigt underliga tonen: Lejon av marmor.
Han hävdar att han slåss mot camorran och mot ett orättvist samhällssystem. Är han oskyldig till tågattentatet? Har han skrivit komedin Godhetsepidemin, som påstås vara en skarp samhällssatir?
Man kan även läsa om Misso hos Roberto Saviano och Tomas Lappalainen.
- Är du inte rädd för den där, vad heter han, Mizo? undrade en man vid ett seminarium jag höll i Tensta en gång.
Oj, jag har varit jätterädd. Urskraj. Asplövsorolig. Men man får försöka ha lite proportioner. Det känns som om jag håller på att bli lite tjatig, men så länge det inte uppfattas som något större problem att ha affärer med maffian, och det verkar finnas ett enormt godtycke när det gäller bekämpningen av camorran, så kanske man ska vara rädd för andra saker.
Jag är fortfarande inte övertygad om att Misso finns. På försättsbladet till Lejon av marmor står följande raffinerade motto:
"Denna roman är en påhittad historia. En galopp i det imaginära och absurda.
Och för övrigt.... vem skulle någonsin kunna tro att allt detta verkligen har hänt".
onsdag 8 april 2009
D.O.N.M.C
Det går inte att trassla ut näringsliv från våld och tillgång från efterfrågan: våldet förflyttar sig och är en månghövdad hydra; för Neapels del innebär det en särskilt tydlig lose-lose-situation där den mest hänsynslösa vinner kortsiktigt... men kanske inte ens ur strikt egoistisk synvinkel vinner Lady Camorra (i vid bemärkelse) på längre sikt, eftersom konkurrensen leder till kyrkogården eller till fängelset.
Det finns ingen gräns mellan Napule och övriga Europa. Och ändå verkar det som om Nord inte riktigt vill inse det. Varför skulle annars norditalienska industrier fortfarande få dumpa giftigt avfall runt Neapel?
Jag skulle gärna vilja ha fel på den punkten, och uppmanar alla som i så fall kan upplysa mig om detta att lämna en kommentar.
Som det ser ut nu har Savianos avslöjanden inte lett till särskilt mycket åtgärder. Berlusconi har visserligen städat upp på gatorna i Neapel, efter omfattande skriverier om sopeländet. En sanitär olägenhet som säkert bidrog till nervositet, uppgivenhet och aggression.
Men näringsliv och camorra är fortfarande sammanvävda.
Min gissning är att Europas handfallenhet beror på att maffiahydran är så oöverskådlig. Det tog ett tag för mig när jag bodde i Neapel att inse att camorra inte bara var droger, utpressning och kanske lite investeringar i byggbranschen. Jag hade inte fattat att maten på borden togs fram av samma klaner som hotade politiker och mördade konkurrenter. Att blusen jag köpte av kineserna på Via Toledo kom från camorrans "hemliga" textilindustri. Eller att sopproblemet berodde på camorrans monopol på sophantering. Det går upp för mig successivt, och jag redovisar den undersökningen i Myggor och tigrar. När Savianos bok kom orkade jag först nästan inte läsa den. Den var så ohyggligt deprimerande.
Omfattningen nästan obegriplig.
Finns det någon möjlighet att få camorrister att bli entreprenörer som någorlunda anpassar sig till gängse spelregler (som att man inte mördar konkurrenter bokstavligen)? Eller krävs det ett militärt ingripande? Ett krig mot camorran - alltså att en armé gick in i Neapeltrakten och med hårda tag övertog infrastrukturen, konfiskerade egendomar och var ovarsam med rättssäkerheten, deporterade hela familjer och deras bekanta till avlägsna öar, ställde ut vakter i var och varannan gränd, och genomförde sociala reformer som gjorde att större delen av befolkningen gick med på de hårda tagen - svårt att föreställa sig att det är genomförbart.
Bojkott av italienska varor, eller Fair Trade - märkning.
D.O.N.M.C. "Derivazione di origine non mafiosa controllata". Av kontrollerat icke-mafiosiskt ursprung.
Det finns ingen gräns mellan Napule och övriga Europa. Och ändå verkar det som om Nord inte riktigt vill inse det. Varför skulle annars norditalienska industrier fortfarande få dumpa giftigt avfall runt Neapel?
Jag skulle gärna vilja ha fel på den punkten, och uppmanar alla som i så fall kan upplysa mig om detta att lämna en kommentar.
Som det ser ut nu har Savianos avslöjanden inte lett till särskilt mycket åtgärder. Berlusconi har visserligen städat upp på gatorna i Neapel, efter omfattande skriverier om sopeländet. En sanitär olägenhet som säkert bidrog till nervositet, uppgivenhet och aggression.
Men näringsliv och camorra är fortfarande sammanvävda.
Min gissning är att Europas handfallenhet beror på att maffiahydran är så oöverskådlig. Det tog ett tag för mig när jag bodde i Neapel att inse att camorra inte bara var droger, utpressning och kanske lite investeringar i byggbranschen. Jag hade inte fattat att maten på borden togs fram av samma klaner som hotade politiker och mördade konkurrenter. Att blusen jag köpte av kineserna på Via Toledo kom från camorrans "hemliga" textilindustri. Eller att sopproblemet berodde på camorrans monopol på sophantering. Det går upp för mig successivt, och jag redovisar den undersökningen i Myggor och tigrar. När Savianos bok kom orkade jag först nästan inte läsa den. Den var så ohyggligt deprimerande.
Omfattningen nästan obegriplig.
Finns det någon möjlighet att få camorrister att bli entreprenörer som någorlunda anpassar sig till gängse spelregler (som att man inte mördar konkurrenter bokstavligen)? Eller krävs det ett militärt ingripande? Ett krig mot camorran - alltså att en armé gick in i Neapeltrakten och med hårda tag övertog infrastrukturen, konfiskerade egendomar och var ovarsam med rättssäkerheten, deporterade hela familjer och deras bekanta till avlägsna öar, ställde ut vakter i var och varannan gränd, och genomförde sociala reformer som gjorde att större delen av befolkningen gick med på de hårda tagen - svårt att föreställa sig att det är genomförbart.
Bojkott av italienska varor, eller Fair Trade - märkning.
D.O.N.M.C. "Derivazione di origine non mafiosa controllata". Av kontrollerat icke-mafiosiskt ursprung.
"Det DÄR var rätt bra...."
Jag tänker på en anekdot om Goethe.
(Vill genast tillägga att jag inte tillhör de kulturskribenter som blir nervösa av klassikerna, smygläser dem men är angelägna att betona att Dolly Parton är bättre, eller drar igång evighetsdiskussioner om populärkultur kontra finkultur. Vad är det för problem med att gilla både Dolly Parton och Goethe?)
Så här var det. Han hade precis skrivit Den unge Werthers lidanden. Han var fruktansvärt nervös. Kunde man verkligen göra så där? Så han lät någon läsa - minns inte om det var sin egen förläggare eller en annan skriftställare - och stannade kvar i rummet medan denne läste. Skriftställaren rörde inte en min, såg snarast uttråkad ut, men ungefär halvvägs in i romanen sa han: "Det DÄR var rätt bra".
Goethe gick hem och tänkte bränna Den unge Werthers lidanden.
Jag tänker på det angående att jag tycker att jag har skrivit en bok, men går här och väntar på vad som förefaller bli en refus.
Coglioni, mina vänner. Man måste ha coglioni.
(Vill genast tillägga att jag inte tillhör de kulturskribenter som blir nervösa av klassikerna, smygläser dem men är angelägna att betona att Dolly Parton är bättre, eller drar igång evighetsdiskussioner om populärkultur kontra finkultur. Vad är det för problem med att gilla både Dolly Parton och Goethe?)
Så här var det. Han hade precis skrivit Den unge Werthers lidanden. Han var fruktansvärt nervös. Kunde man verkligen göra så där? Så han lät någon läsa - minns inte om det var sin egen förläggare eller en annan skriftställare - och stannade kvar i rummet medan denne läste. Skriftställaren rörde inte en min, såg snarast uttråkad ut, men ungefär halvvägs in i romanen sa han: "Det DÄR var rätt bra".
Goethe gick hem och tänkte bränna Den unge Werthers lidanden.
Jag tänker på det angående att jag tycker att jag har skrivit en bok, men går här och väntar på vad som förefaller bli en refus.
Coglioni, mina vänner. Man måste ha coglioni.
Napule
Idag borde jag vara helt tyst. Jag är ledsen för jordbävningen. Sorg.
Dessutom känns det som om jag har skrivit för frivolt, tidigare. Och för det tredje är jag orolig för Neapel.
Jag diggar verkligen Neapel. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, och det är fortfarande en ytterst komplicerad kärlekshistoria minst sagt, men...
De två första gångerna jag var där - elva och femton år - handlade det om korta besök, såg mest arkeologiska museet och lite andra monument, och så tyckte jag att människorna verkade deprimerade.
Det är så jag minns det. Det var 1976 och 1980. Endagsvisiter. 1998 när jag åkte ner fattig envis kyrkråtta på ett resestipendium från Författarförbundet, främst för att göra mig hemmastadd i Pompeji, så började jag ana att Neapel är ett mysterium. Verkligen. Varken mer eller mindre.
"Det gåtfulla har ingen dörr", har någon skrivit. 1998 hade jag intrycket att det
fanns dörrar, men att de var bevakade.
Och sedan 2005, då jag levde nio månader i De spanska kvarteren, så var det stadens dubbelnatur jag försökte få in i boken, och en del säger att de blir besatta när de läser den (på Monica Antonssons blogg till exempel var det en kommentator som berättade att hon inte visste om hon gillade den eller inte, men att hon blivit kollrig när hon läste den och tänkte länge på den, andra har sagt att den ger dem feber), så då är väl ändå en del av staden närvarande i boken.
Jag gillar Neapel på gott och ont och har börjat förstå komplexiteten, att gränsen mellan gott och ont inte är enkel och prydlig. Både Roberto Saviano och Tomas Lappalainen (som skrivit en utmärkt bok om camorran), båda skriver om journalistikens ytlighet och sensationslystnad. Plötsligt hamnar Neapel på tapeten, och det handlar då antingen om problemet med soporna (skrivande donna bodde snettemot en sopcontainer och kom nästan att tycka om att sitta och knattra medan tvivelaktiga ångor kom in genom balkongdörren, sommartid alltid öppen mot Vico Giardinettos tut, skrål, ibland ännu värre saker, som fick mig att gråta) eller om camorrakrigen, pittoreska och lagom ruggiga och obegripliga på avstånd, men det skrivs hela tiden om det hela som om det inte rörde oss, som om det handlade om en "kultur" som följer helt andra lagar än låt oss säga bombningen av Kosovo - vilken ansågs vara ett gott våld i svenska media - alltså som om inte intressekonflikter och konkurrens om naturresurser och maktsträvanden var något globalt. Hur enkelt är det inte att låta sig upphetsas av ett mordhot mot en författare, ta ställning för honom men när nyhetsvärdet avklingat eller det inte känns lika hett längre, då kan man låtsas som ingenting, ifrågasätta honom eller avfärda det hela som ett mediefenomen.
Jag är känslosam idag, eftersom jag tänker på hur jävla svårt det är - hur svårt det varit i alla tider - att inte ha bråttom. Dessutom undrar jag om Bonniers har coglioni nog att ge ut min nya bok.
Dessutom känns det som om jag har skrivit för frivolt, tidigare. Och för det tredje är jag orolig för Neapel.
Jag diggar verkligen Neapel. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, och det är fortfarande en ytterst komplicerad kärlekshistoria minst sagt, men...
De två första gångerna jag var där - elva och femton år - handlade det om korta besök, såg mest arkeologiska museet och lite andra monument, och så tyckte jag att människorna verkade deprimerade.
Det är så jag minns det. Det var 1976 och 1980. Endagsvisiter. 1998 när jag åkte ner fattig envis kyrkråtta på ett resestipendium från Författarförbundet, främst för att göra mig hemmastadd i Pompeji, så började jag ana att Neapel är ett mysterium. Verkligen. Varken mer eller mindre.
"Det gåtfulla har ingen dörr", har någon skrivit. 1998 hade jag intrycket att det
fanns dörrar, men att de var bevakade.
Och sedan 2005, då jag levde nio månader i De spanska kvarteren, så var det stadens dubbelnatur jag försökte få in i boken, och en del säger att de blir besatta när de läser den (på Monica Antonssons blogg till exempel var det en kommentator som berättade att hon inte visste om hon gillade den eller inte, men att hon blivit kollrig när hon läste den och tänkte länge på den, andra har sagt att den ger dem feber), så då är väl ändå en del av staden närvarande i boken.
Jag gillar Neapel på gott och ont och har börjat förstå komplexiteten, att gränsen mellan gott och ont inte är enkel och prydlig. Både Roberto Saviano och Tomas Lappalainen (som skrivit en utmärkt bok om camorran), båda skriver om journalistikens ytlighet och sensationslystnad. Plötsligt hamnar Neapel på tapeten, och det handlar då antingen om problemet med soporna (skrivande donna bodde snettemot en sopcontainer och kom nästan att tycka om att sitta och knattra medan tvivelaktiga ångor kom in genom balkongdörren, sommartid alltid öppen mot Vico Giardinettos tut, skrål, ibland ännu värre saker, som fick mig att gråta) eller om camorrakrigen, pittoreska och lagom ruggiga och obegripliga på avstånd, men det skrivs hela tiden om det hela som om det inte rörde oss, som om det handlade om en "kultur" som följer helt andra lagar än låt oss säga bombningen av Kosovo - vilken ansågs vara ett gott våld i svenska media - alltså som om inte intressekonflikter och konkurrens om naturresurser och maktsträvanden var något globalt. Hur enkelt är det inte att låta sig upphetsas av ett mordhot mot en författare, ta ställning för honom men när nyhetsvärdet avklingat eller det inte känns lika hett längre, då kan man låtsas som ingenting, ifrågasätta honom eller avfärda det hela som ett mediefenomen.
Jag är känslosam idag, eftersom jag tänker på hur jävla svårt det är - hur svårt det varit i alla tider - att inte ha bråttom. Dessutom undrar jag om Bonniers har coglioni nog att ge ut min nya bok.
tisdag 7 april 2009
Sidorna 188 - 195 i Roberto Savianos Gomorra
... borde föranleda något slags kommentar på svenska ekonomisidor.
måndag 6 april 2009
En rättelse
Italiens största Ikea ligger inte på mark som ägs av klanen Licciardi, dit Lady Camorra hör, utan av klanen Moccia.
söndag 5 april 2009
Speedy Madonna
Det här hör egentligen påsken till, men jag kan inte låta bli att dra den redan nu....
Igor Stravinskij
... skriver i Musikalisk poetik:
"Man skapar inte slumpen: man lägger märke till den och blir inspirerad av den".
Trafikstockningen på Via del Duomo kunde jag inte undgå att lägga märke till. Då visste jag inte att det var Missos gäng som satt i bilarna, och eventuellt några stycken ur klanen med det suggestiva namnet Vastarella -Tolomelli, så ska det låta, en riktig tiopoängare när det gäller maffianamn: det var bara ett spektakel som satte alla mina tidigare referensramar i gungning, ungefär som händelsen i Boscoreale.
I själva verket hade jag bestämt mig för att jag varken hade tid eller vilja att gräva i sånt där, eftersom det var antiken som var huvudsaken.
Men det är tänkbart att den objektiva slumpen existerar. En gång i tiden - när jag tyckt att det hände för mycket underliga saker - fick jag det här omdömet från en paranormal sight på nätet: du är en häxa. Det betonades att det inte låg något nedvärderande i uttrycket, och att det enda viktiga var att jag aldrig missbrukade mina krafter.
Hoppsan, men det värsta är att jag blev så lättad. Vabbè. Nu ska jag inte flumma ur här på söndagsförmiddagen.
Kriminologen Jerzy Sarnecki hade några väldigt intressanta synpunkter på Myggor och tigrar. Jag ber att få återkomma till dem. Tills dess kan jag inte låta bli att tjuvstarta en madonna.
lördag 4 april 2009
"Don´t feed them"
Vem är Lady Camorra?
Att hon är en av de ganska få "gudmödrarna" är kuriosa, lite spännande kanske, intressant att det förekommer kvinnliga bossar i en extremt macho värld. Hon heter Maria Licciardi och har en central roll inom en av klanerna i förorten Secondigliano, både när det gäller affärerna och den krigförande verksamheten.
Det påstås ha varit familjen Licciardi som låg bakom den bilbomb som exploderade i centrala Neapel 1998, kvällen innan jag kom dit för att researcha om Pompeji.
Bilbomben exploderade i kvarteret Sanità, och var avsedd för klanen Misso.
Det har aldrig klarats upp vem som låg bakom bilbomben. I själva verket, att döma av de självbiografier av camorrister jag läst, så vet de inte alltid själva vem som ligger bakom olika operationer. Ibland gissar de.
Den trafikstockning jag iakttog på Via del Duomo, då polisen slog till mot Missos högkvarter för att göra arresteringar i förebyggande syfte (så att de inte skulle kunna hämnas) var en företeelse som är vanlig i vissa kvarter i Neapel: delar av befolkningen demonstrerar sin lojalitet med klanerna mot polisen. Trafiken hade flutit helt utan problem innan polisbilarna kom körande.
Tror jag - mitt intryck var det, men jag kan förstås inte veta säkert att trafikstockningen inte ägde rum av någon annan orsak.
En av de arresterade satt och rökte i bilen, med ena armen utanför det nervevade fönstret, medan en polis hoppade ur bilen och nervöst gastade åt trafikanterna att de skulle skingra sig.
Jag minns att jag försökte tolka det faktum att polisen verkade så arg och rädd, samtidigt som ett bilfönster var nervevat och det såg ut som om de arresterade hade kunnat öppna bildörrarna närsomhelst och kliva ur.
Jag la märke till kontrasten mellan polisens nervositet och skurkarnas lugn.
Deras ansiktsuttryck präglades av något slags trött cynism. Man kanske kan fatta det med tanke på att de blev arresterade för något deras fiender (möjligen Licciardi) hade gjort.
Kvinnor kom ut ur bröllopsklänningsaffärerna och ställde sig och såg på. Om det var en lojalitetsyttring eller tvärtom vet jag inte.
När jag hade sett trafikstockningen gick jag in på ett café på Via del Duomo. Det var fullt med folk. Bakom disken spexade kyparna. Det slog mig att jag inte förmådde fråga vad som hade hänt.
Var det Lady Camorra och hennes bröder i familjen Licciardi som låg bakom bilbomben? Eftersom kvinnliga camorrister verkar vara mer tystlåtna än manliga kan man antagligen inte hoppas på att hon blir botgörare. Hennes bröder, som också sitter i fängelse, har såvitt jag vet inte blivit det.
Enligt Roberto Saviano ligger Italiens största Ikea på Licciardis marker. (Fel, se rättelse: det är klanen Moccia) Jag tänker på vad Don Winslow sa på ABF: "Don´t feed them". Jag undrar om det finns någon politisk vilja i Europa att inse att Neapels problem inte bara är Neapels. Samtidigt är det självklart viktigt att företag inte drar sig för att investera i Syditalien. Där behövs ju nya jobb, ett uppsving.
Beppe 'o nasone satt i fängelse och var inte med i någon av de polisbilar jag såg. Jag vet egentligen inte om han verkligen kallas Beppe 'o nasone. Det är något som skrivs i tidningarna. Det betyder Beppe Stornäsa och är ett av alla tillnamn som ges åt bossarna. I detta fall Giuseppe Misso.
När jag återvände till Neapel 2005 hittade jag en roman han har skrivit: I leoni di marmo. Jag skriver om den i Myggor och tigrar.
Giuseppe Misso, som nu samarbetar med rättvisan, har pekat ut Maria Licciardi, Lady Camorra, som ansvarig för ett hundratal mord. "Hon är verkligen en boss i kjol".
Den naiva fråga jag vill ställa: när den italienska staten försöker bekämpa camorran, hur kan då kapitalet fortsätta bedriva handel med den?
Finalmente primavera
Blir man inte på något sätt förvånad varje gång den dyker upp igen?
Primaveran?
Innan jag skriver ett enda ord till om camorran vill jag citera Manuel i Fawlty Towers:
I KNOW NOTHING.
Primaveran?
Innan jag skriver ett enda ord till om camorran vill jag citera Manuel i Fawlty Towers:
I KNOW NOTHING.
Lady Camorra
Vi är ju alla marxister och feminister i Sverige. Åtminstone på pappret.
Sverige är något helt annat och betydligt bättre än andra kulturer.
Våra värderingar är sunda.
Vi är inte lika kapitalistiska som andra länder.
I tidningarna kan vi enligt Guillou säga vad vi vill. Enligt hans kompanjon Marklund kommer det största hotet från muslimerna.
Är det inte muslimerna så är det väl den autonoma vänstern.
Lady Camorra ska jag skriva mer om framöver. Hon tillhör en familj som Maria Schottenius skulle fjäska för. Nu har hon blivit haffad.
Gangsterism kan vara skoj också. Camorrister är ofta ena hejare på ord. Även när de knappt gått ur skolan. Dessutom har de inte sällan en känsla för showbiz. Ungefär så här:
Sverige är något helt annat och betydligt bättre än andra kulturer.
Våra värderingar är sunda.
Vi är inte lika kapitalistiska som andra länder.
I tidningarna kan vi enligt Guillou säga vad vi vill. Enligt hans kompanjon Marklund kommer det största hotet från muslimerna.
Är det inte muslimerna så är det väl den autonoma vänstern.
Lady Camorra ska jag skriva mer om framöver. Hon tillhör en familj som Maria Schottenius skulle fjäska för. Nu har hon blivit haffad.
Gangsterism kan vara skoj också. Camorrister är ofta ena hejare på ord. Även när de knappt gått ur skolan. Dessutom har de inte sällan en känsla för showbiz. Ungefär så här:
fredag 3 april 2009
Och så något lättsammare....
En scen ur den film jag var totalt besatt av när jag var i elva, tolvårsåldern. Bugsy Malone.
http://www.youtube.com/watch?v=w1FgpBxXho4
http://www.youtube.com/watch?v=w1FgpBxXho4
Inget blod i ruccolan, tack
Medan jag funderar på hur man skulle kunna gå vidare med kravet på Fair Trade-märkning av italienska varor - och infogar en stilla undran varför camorran diskuteras så sällan på svenska ekonomisidor - samt överväger att berätta vilken klan som äger marken där Italiens största Ikea ligger, så rekommenderar jag denna länk. Det är Nunzio Giuliano, en avhoppad camorrista som ägnade sin tid åt att tala mot camorran, och som blev mördad när jag bodde i Neapel 2005. Hans efterlämnade papper gavs ut med titeln Diario di una coscienza, ett samvetes dagbok.
torsdag 2 april 2009
"I Neapel är allt en teater..."
Riktigt intressant diskussion igår kväll på ABF. Don Winslow om den mexikanska maffian, Lasse Wierup om den svenska och jag om camorran.
Publiken var engagerad och ställde många frågor.
Moderatorn Jerzy Sarnecki ville bland annat höra om vi har några tips om vad vi kan göra för att motverka maffian och annan kriminell gängbildning. Han sitter med i en kommission som ska ta fram förslag till åtgärder.
Något vi var överens om var att det är viktigt att erbjuda alternativ. Lasse Wierup talade om Exit, och önskade att något liknande kunde erbjudas även andra gängmedlemmar än nynazister. Han nämnde ett projekt i USA: killar som har tatuerat in sitt gängs emblem över hela kroppen kan få ekonomisk hjälp att ta bort tatueringarna. Det kostar ju en hel del, och så länge tatueringarna sitter kvar är det svårt att få jobb och att skapa sig ett annat socialt nätverk.
Don Winslow, som har skildrat det misslyckade kriget mot drogerna i Mexiko på ett ingående och skrämmande vis i romanen I hundarnas våld, menade att emedan ingenting vi gör nu fungerar utan bara förvärrar situationen, är det minst onda alternativet att legalisera droger, ta en skatt för dem och satsa pengarna på vård och avvänjning.
Hans råd var också: "don't feed them". Se till att aldrig handla av maffian, vad det än gäller, och stå emot försök till utpressning.
Att undvika samröre med maffian är förstås inte så lätt som man kanske kan tro. Jag påpekade att Italiens största Ikea ligger på camorraägd mark. Jag efterlyste också en speciell Fair Trade-märkning av italienska varor. "Garanterat maffiafritt". Annars återstår det bara att bojkotta italienska varor. Idag vet man inte om olivoljan och grönsakerna produceras av samma klaner som hotar politiker, mördar konkurrenter, och sysslar med droger och prostitution.
Vi kom också in på förhållandet verklighet och fiktion. Jag talade om hur temat till Gudfadern, Brucia la terra, hördes flera gånger om dagen i De spanska kvarteren. Att en boss utanför Neapel byggt en villa som är en exakt kopia av den i Scarface. Att fiktion och verklighet hela tiden blandas i Neapel.
Don Winslow berättade att han kände sonen till den man som stod förebild för Gudfadern. Han växte upp med de här människorna, och bekräftade att ingen använde uttrycket gudfader före Mario Puzos böcker.
Jag nämnde också ett kuriöst faktum: det är inte så få manliga camorrister som hoppar av och samarbetar med rättvisan, det förekommer ofta. Men det lär inte ha hänt en enda gång genom historien att en kvinna blivit tjallare.
Publiken var engagerad och ställde många frågor.
Moderatorn Jerzy Sarnecki ville bland annat höra om vi har några tips om vad vi kan göra för att motverka maffian och annan kriminell gängbildning. Han sitter med i en kommission som ska ta fram förslag till åtgärder.
Något vi var överens om var att det är viktigt att erbjuda alternativ. Lasse Wierup talade om Exit, och önskade att något liknande kunde erbjudas även andra gängmedlemmar än nynazister. Han nämnde ett projekt i USA: killar som har tatuerat in sitt gängs emblem över hela kroppen kan få ekonomisk hjälp att ta bort tatueringarna. Det kostar ju en hel del, och så länge tatueringarna sitter kvar är det svårt att få jobb och att skapa sig ett annat socialt nätverk.
Don Winslow, som har skildrat det misslyckade kriget mot drogerna i Mexiko på ett ingående och skrämmande vis i romanen I hundarnas våld, menade att emedan ingenting vi gör nu fungerar utan bara förvärrar situationen, är det minst onda alternativet att legalisera droger, ta en skatt för dem och satsa pengarna på vård och avvänjning.
Hans råd var också: "don't feed them". Se till att aldrig handla av maffian, vad det än gäller, och stå emot försök till utpressning.
Att undvika samröre med maffian är förstås inte så lätt som man kanske kan tro. Jag påpekade att Italiens största Ikea ligger på camorraägd mark. Jag efterlyste också en speciell Fair Trade-märkning av italienska varor. "Garanterat maffiafritt". Annars återstår det bara att bojkotta italienska varor. Idag vet man inte om olivoljan och grönsakerna produceras av samma klaner som hotar politiker, mördar konkurrenter, och sysslar med droger och prostitution.
Vi kom också in på förhållandet verklighet och fiktion. Jag talade om hur temat till Gudfadern, Brucia la terra, hördes flera gånger om dagen i De spanska kvarteren. Att en boss utanför Neapel byggt en villa som är en exakt kopia av den i Scarface. Att fiktion och verklighet hela tiden blandas i Neapel.
Don Winslow berättade att han kände sonen till den man som stod förebild för Gudfadern. Han växte upp med de här människorna, och bekräftade att ingen använde uttrycket gudfader före Mario Puzos böcker.
Jag nämnde också ett kuriöst faktum: det är inte så få manliga camorrister som hoppar av och samarbetar med rättvisan, det förekommer ofta. Men det lär inte ha hänt en enda gång genom historien att en kvinna blivit tjallare.
Vad är en intellektuell?
Det finns ett enkelt svar på den frågan. Det är någon som inte låtsas veta mer än han eller hon vet.
Det är ganska svårt. Man får bra draghjälp om man läser Platons dialoger. De är absolut inte tråkiga. De erbjuder fantastiska verktyg om man verkligen vill tänka.
Grunden är denna: att aldrig ge sken av att veta mer än man vet.
Av den anledningen vill jag invända mot Expressens kulturchef Björn Wimans senaste kommentar om Roberto Saviano. Han hävdar att Saviano måste förklara sig bättre när det gäller anklagelsen om plagiat.
Han hävdar att "i ljuset av Liza Marklunds misslyckade mediehantering" faller även en skugga över Saviano.
Björn Wiman var snabbt framme och lanserade sig som fanbärare för Saviano. Wiman kan inte italienska. Han vet ingenting om Neapel. Och han är så provinsiellt massmedial att han tror att han kan jämföra Saviano med Marklund.
Roberto Saviano var faktiskt i stan för en tid sedan. Mordhotad. Jag satt i publiken på Kulturhuset och glädjen över att få höra Saviano överskuggade det faktum att jag inte var inbjuden till panelen.
Det är ganska svårt. Man får bra draghjälp om man läser Platons dialoger. De är absolut inte tråkiga. De erbjuder fantastiska verktyg om man verkligen vill tänka.
Grunden är denna: att aldrig ge sken av att veta mer än man vet.
Av den anledningen vill jag invända mot Expressens kulturchef Björn Wimans senaste kommentar om Roberto Saviano. Han hävdar att Saviano måste förklara sig bättre när det gäller anklagelsen om plagiat.
Han hävdar att "i ljuset av Liza Marklunds misslyckade mediehantering" faller även en skugga över Saviano.
Björn Wiman var snabbt framme och lanserade sig som fanbärare för Saviano. Wiman kan inte italienska. Han vet ingenting om Neapel. Och han är så provinsiellt massmedial att han tror att han kan jämföra Saviano med Marklund.
Roberto Saviano var faktiskt i stan för en tid sedan. Mordhotad. Jag satt i publiken på Kulturhuset och glädjen över att få höra Saviano överskuggade det faktum att jag inte var inbjuden till panelen.
onsdag 1 april 2009
Varför jag fortfarande diggar Neapel
Nota bene att processionen har rötter långt före kristendomen. Lägg gärna märke till mannen som köper smuggelcigaretter.
Ätit på resturang!
Schysst gårdagskväll. Jag åt middag på restaurang Gondolen med den amerikanska författaren Don Winslow, kriminologen Jerzy Sarnecki och folk från Voltaire Publishing och Kraft och Kultur.
Eva Helmenius, en vän från den tid då jag tog mina första steppande steg på den såphala litteraturscenen, nämligen med en essä i tidskriften 90-tal där hon var redaktör, erövrade sedermera den ryska elmarknaden genom att sälja norsk ström. Till allas förvåning. Eftersom elektricitet och litteratur är besläktade fenomen har hon nu gått över från att kränga el till att kränga ord.
Don Winslow har skrivit den effektiva romanen I hundarnas våld, förbaskat bra måste jag säga, jag läser inte så mycket thrillers annars men den här gillar jag. Varför ber jag att få återkomma till, men det har bland annat att göra med hur författaren drar gränsen mellan gott och ont.
Dessutom var han och hans fru väldigt spirituella, prestigelösa och kul på alla sätt.
Ikväll ska jag medverka i ett seminarium om maffiastrukturer i olika kulturer på ABF, tillsammans med Don Winslow, Lasse Wierup och moderatorn Jerzy Sarnecki.
Eva Helmenius, en vän från den tid då jag tog mina första steppande steg på den såphala litteraturscenen, nämligen med en essä i tidskriften 90-tal där hon var redaktör, erövrade sedermera den ryska elmarknaden genom att sälja norsk ström. Till allas förvåning. Eftersom elektricitet och litteratur är besläktade fenomen har hon nu gått över från att kränga el till att kränga ord.
Don Winslow har skrivit den effektiva romanen I hundarnas våld, förbaskat bra måste jag säga, jag läser inte så mycket thrillers annars men den här gillar jag. Varför ber jag att få återkomma till, men det har bland annat att göra med hur författaren drar gränsen mellan gott och ont.
Dessutom var han och hans fru väldigt spirituella, prestigelösa och kul på alla sätt.
Ikväll ska jag medverka i ett seminarium om maffiastrukturer i olika kulturer på ABF, tillsammans med Don Winslow, Lasse Wierup och moderatorn Jerzy Sarnecki.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)